”Låt mig berätta en sak: Om du träffar en ensamvarg, oavsett vad de säger till dig, är det inte för att de njuter av ensamhet. Det är för att de har försökt att smälta in i världen tidigare, och människor fortsätter att göra dem besvikna.” – Jodi Picoult, My Sister’s Keeper

Det finns ingen annan känsla i världen än att vara omgiven av så många människor och känna sig helt ensam.

Det är inte den sortens ensamhet när man är nöjd med sig själv, utan den sortens ensamhet när man känner sig isolerad från resten av världen. Och det är inte så att du hatar världen, du kan bara inte passa in i den.

Du älskar för mycket och du bryr dig för mycket.

Du är en förespråkare. En idealist som har ett sådant hjärta för människorna i sin omgivning att det är svårt att hålla det i schack. Du vet hur vissa människor känner sig ännu bättre än de själva. Du tröstar dem i stället för att läxa upp dem. Lyssnar på dem i stället för att höra på dem för att argumentera.

Du har så många tankar som far genom huvudet och så lite tid att fundera över dem.

För att de inte bara är tankar, utan idéer, amatörfilosofier, stora bilder, allt för att få mening i denna förvirrande väv som kallas livet, och de tycks bara öka när det handlar om att ha den där typen av samtal med vänner som verkligen får dig att tänka. Det finns så mycket du har att säga, så mycket kärlek du kan ge, bara så mycket i dig som väntar på att flyga ut i världen.

Men du har svårt att faktiskt uttrycka det.

Inte bara det, men när du försöker sätta ord på det har du svårt att få fram din poäng eller så förlöjligar folk dig av någon anledning.

Så du fortsätter ditt liv, försöker vara social och försöker engagera dig i andra, men i slutändan känns det som om livet är en syssla. Du tillbringar varje dag med att önska att det ska ta slut eftersom du hatar tyngden som kommer med ensamheten.

Du längtar tillbaka till en tid då du inte kände dig så här tom och ihålig. När du kände att du hade människor att falla tillbaka på när livet blev tufft. Du undrar vem du var innan ensamheten slog till.

Du finner upprättelse i din unikhet.

Vi ska vara ärliga. Livet är för kort för att våndas i ensamhet och ibland är de där självhjälpsböckerna inte alltid så hjälpsamma. Men det finns ett sätt att veta att du inte är ensam i det här livet och det är att lära känna dig själv bättre.

Se dig noga i spegeln och ta till dig det som gör dig så annorlunda.

Tag alla dessa egenheter och gå vidare därifrån. Dyk ner i de saker som du alltid har velat göra. Du behöver inte resa världen runt på en självupptäcktsresa för att veta vem du är. Den kan börja här och nu.

Få tillbaka kontakten med människor som försvann ur ditt liv och lär känna nya ansikten. Det är inte lätt, men du måste påminna dig själv om att även om du känner dig ensam i det här livet är du faktiskt inte ensam. Det finns människor som kan finnas där för dig.

Du måste bara bjuda in dem till det.

För mer av Maries texter, följ henne på Facebook.