Löfte, heligt frivilligt löfte om att ägna sig själv eller medlemmar av sin familj eller sitt samhälle åt en särskild förpliktelse som går utöver vanliga sociala eller religiösa krav.

I det forntida Mellanöstern avgav individer ofta löften till en gudom om att utföra vissa handlingar eller att leva på ett visst sätt i utbyte mot en gudomlig tjänst. Hanna, mor till den gammaltestamentlige domaren Samuel, lovade till exempel att om Jahve, Israels Gud, skulle ge henne en son skulle hon ägna honom åt Herrens tjänst. Hon födde en son och höll sitt löfte. Personer som var hängivna Jahves tjänst kunde dock befrias från sina löften genom att betala en viss summa pengar.

En gammal romersk religion uppmuntrade till löften till en gudom i statens namn, vilket innebar att den som avgav löftena hamnade i skuld till gudarna tills löftena var uppfyllda. Under krig gavs löften till krigsguden Mars om att offra ett stort antal djur i utbyte mot stöd i strid.

Under vikingarna betraktades löften till gudarna, som ofta betraktades som en typ av bön, som okränkbara, och de som bröt mot löftena kastades ut ur samhället.

Löften är mycket vanliga inom hinduismen, buddhismen och jainismen, inte bara bland ordinerade religiösa personer utan även bland lekmannadyrkare. Hinduistiska anhängare av bhakti-rörelserna (hängivenhet) lovar ofta att göra särskilda tjänster åt sina gudar; enskilda hinduer lovar också ofta särskild fasta eller offergåvor till präster och gudar på särskilda dagar. Buddhistiska munkar, som följer reglerna för sangha (gemenskap av troende), lovar att praktisera tio föreskrifter som omfattar icke-våld, kyskhet och ärlighet. Buddhistiska lekmän och lekkvinnor tar också på sig några av munkarnas och nunnornas löften någon eller några gånger under sitt liv. Mahāyāna-buddhister (det större fordonet) antar ibland bodhisattvans (den som är ämnad att bli upplyst) löfte, som är mycket strängt och inbegriper vissa stipulerade förberedande handlingar eller förmågor, samt den personliga kraften att generera tanken på upplysning. Jaina-munkar följer de fem löftena eller vratas av Mahāvīra, en reformator av deras religion från 600-talet f.Kr. som avstår från att döda, ljuga, ta det som inte är givet, sexuella njutningar och alla fasthållanden.

Av judar, kristna och islams anhängare avläggs löften av lekmän såväl som av medlemmar av religiösa ordnar. Inom judendomen kan löften (hebreiska nedarim) vara positiva eller negativa. Ett positivt nederarim är ett frivilligt löfte om att överlämna något till Gud eller att göra något till Guds ära som inte krävs enligt lag. En negativ neder (hebreiska issar) är ett frivilligt löfte om att avstå från eller beröva sig själv ett legitimt nöje. I allmänhet uppmuntrades dock inte av de talmudiska rabbinerna att avlägga ett löfte inom judendomen, såvida det inte skulle användas som en sista utväg. Romersk-katolska religiösa ordnar avger i allmänhet tre löften – fattigdom, kyskhet och lydnad – och i vissa fall även ett stabilitetslöfte, dvs. att stanna kvar i ett kloster. Inom protestantismen avges löften under vissa riter (t.ex. konfirmation, prästvigning och äktenskapsceremonier). Muslimska helgon som vördas för sina helande eller andliga krafter tillfrågas ibland av de troende, som ger löften av olika slag i utbyte mot specifik hjälp.