I denna artikel diskuteras den specifika metapsykologin och utvecklingsuppgifterna under latensperioden. Den erbjuder en Kleiniansk syn på fasen och jämför den med andra aktuella psykoanalytiska teorier. Tonvikten ligger på betydelsen av att jaget och överjaget växer och integreras under latenstiden, vilket leder till bättre kontakt med både den yttre och inre verkligheten. Karaktärsbildning, social integration och inlärning diskuteras som periodens specifika utvecklingsuppgifter. Freuds ursprungliga formulering att latensperioden är en följd av upplösningen av ödipuskomplexet utvärderas mot bakgrund av den samtida utvecklingen. Jag utgår från Kleins och andra personers idéer, t.ex. Loewald, Burgner, Holder och Tyson, för att beskriva den som en process av progressiv och mer komplex utveckling under hela latenstiden, som är sammankopplad med utvecklingen av överjaget. Denna process av gradvis genomarbetning anses vara ett grundläggande kännetecken för perioden. Denna modell för progressiv mognad illustreras med kliniskt material. Det kliniska begreppet pseudolatens används för att skilja mellan det utvecklingsmässiga framsteg som utgörs av inrättandet av latensorganisationen och en defensiv struktur (pseudolatens) som döljer patologi.