Sedan tonåren har jag haft en mycket fast, negativ bild av vad gruppterapi är. I mitt huvud såg jag mig själv sitta murrigt i en cirkel med andra lika olyckliga gruppdeltagare, i tystnad, medan en klåfingrig terapeut utan framgång försökte engagera oss i ett samtal. Det kändes som om gruppterapi var något som människor tvingades att delta i, och därför förväntade jag mig att det skulle råda en mycket fientlig atmosfär. Jag oroade mig för att de andra deltagarna skulle vara ”värre” än jag på något sätt, att jag skulle bli förlöjligad för något jag valde att dela med mig av, eller att jag skulle hamna i en grupp av människor som jag inte gillade och inte kunde identifiera mig med.
Men efter att just ha avslutat en sexveckors introduktionskurs i mentaliseringsbaserad terapi (MBT) måste jag erkänna att det faktiskt har varit ett av de bästa besluten jag någonsin har fattat att delta i gruppterapi.
Det betyder inte att det inte var svårt för mig, naturligtvis! Min första session var en mycket obekväm och intensiv upplevelse, och jag var inte säker på om jag skulle vilja gå tillbaka efteråt. Och det var förståeligt nog ganska skrämmande att prata om mina mest intensiva känslomässiga upplevelser inför en grupp människor (främlingar!).
Ovanpå detta fick jag under min första session veta att MBT ursprungligen utformades för personer med Borderline Personality Disorder (BPD), vilket jag inte har. Jag var redo att ta farväl när vår terapeut påpekade att BPD är relaterat till svårigheter med anknytning under våra uppväxtår, och att eftersom alla har upplevt anknytningar av något slag var det också möjligt för vem som helst att sedan uppleva de svårigheter som är förknippade med BPD på ett spektrum.
Hon var briljant när det gällde att få mig att känna mig bekväm och att försäkra alla i rummet om att vi hörde hemma där. Jag var fortfarande lite osäker, men bestämde mig för att engagera mig i terapin.
Mentalisering kan bäst sammanfattas som ”att tänka på att tänka”. Det är att kunna förstå vårt eget och andra människors mentala tillstånd och hur detta påverkar vårt beteende. Jag identifierade mig genast med det, eftersom jag verkligen kämpar med att identifiera vad mina känslor är och varifrån de kommer. Det känns ofta som om denna hemska, olycksbådande känsla bara smyger sig på mig från ingenstans utan någon anledning alls. Jag tenderar också att känna mig dålig i närheten av andra människor och ser allting som ett tecken på att de ogillar mig eller att jag har gjort något fel.
Detta stämmer helt och hållet överens med vad MBT syftar till att åtgärda! Det var inte bara en uppenbarelse att lära sig om en terapi som ”passade” mina problem, det var också fantastiskt att höra andra människor uttrycka känslor och tankar som jag antog att bara jag upplevde. Under den första sessionen grät jag nästan vid mer än ett tillfälle när någon sa högt vad jag tänkte, och plötsligt insåg jag att jag inte var ensam. Jag kan verkligen, verkligen inte nog understryka hur bra det kändes. Jag kan inte ens sätta ord på det. Det var befriande och frigörande och gav mig en verklig känsla av vördnad. Det var en enorm lättnad. Jag identifierade mig med tre främlingar på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra med någon annan, någonsin. Jag hade inte ens insett hur isolerad jag kände mig förrän jag gick till den här gruppen och fann bekräftelse för mina känslor hos de andra gruppmedlemmarna.
Jag blev också lugnad av att höra att jag inte var den enda som hade reservationer mot gruppterapi. Faktum är att vi föll från en grupp på sex personer till en grupp på fyra personer vid den tredje sessionen, på grund av att två deltagare bestämde sig för att MBT inte var något för dem. Märkligt nog uppmuntrades vi att diskutera hur detta fick oss att känna oss efteråt, vilket var oväntat men verkligen hjälpsamt. Vi kunde erkänna att MBT inte var något för alla, men gratulerade varandra till att ha hållit fast vid det, trots att det ibland var ganska svårt.
Och det är vad jag verkligen skulle vilja kunna säga till alla som överväger gruppterapi som ett behandlingsalternativ. Ja, det är ganska skrämmande att behöva sitta i ett rum med främlingar och öppna upp om sina känslor. Men du kommer inte att vara den enda i gruppen som är orolig för att vara där, och om du kan hitta modet att säga det så tror jag att du kommer att bli glatt överraskad av hur många som identifierar sig med det.
Grupper erbjuder solidaritet, stöd och trygghet för människor i kris och i återhämtning. Jag skulle rekommendera den till alla som kämpar med sina känslor eller relationer inom ramen för sina psykiska svårigheter!
Hej, jag heter Jess. Jag är 23 år och har haft depression och ångest under större delen av de senaste 10 åren. När jag inte skriver om psykisk hälsa arbetar jag som mentalvårdsassistent på ett fängelse och gillar att göra parkour och Krav Maga! Läs gärna mer om mina erfarenheter av psykisk hälsa på min blogg. Du kan också följa mig på Twitter @jessikacakakaca. Tack!