Abstract

Två genetiskt distinkta klasser av meropenem-mutanter med låg känslighet för meropenem hos Pseudomonas aeruginosa PA02152, som uppstod spontant, isolerades. Två meropenemresistensgener, mpmA och mpmB, kartlades nära ilvB/C respektive proC på P. aeruginosa PAO-kromosomen. Man trodde att mpmA var identisk med OprD2 på grund av korsresistensen mot karbapenemer och sambandet med förlusten av det yttre membranproteinet D2 (OprD2). Mutationen mpmB gav en fyrfaldig ökning av resistensen mot meropenem och korsresistens mot olika typer av antimikrobiella medel, t.ex. karbenicillin, norfloxacin och kloramfenikol. Mutanten mpmB var dock mottaglig för imipenem. Denna mutant hade fortfarande OprD2 och uppvisade ett ökat uttryck av ett 48 kD-protein i det yttre membranet, även om dess profiler för Β-laktamasaktivitet och penicillinbindande proteiners affinitet för Β-laktamer inte kunde särskiljas från moderstammens profiler. Resistensgenen mpmB ansågs vara en allel av nalB (eller cfxB eller oprK) utifrån resultaten av transduktionsanalysen. Mutationsfrekvensen för mpmA:mpmB var i förhållandet 4:1. Samma resultat erhölls i en annan kliniskt isolerad P. aeruginosa-stam. Meropenemresistens orsakad av både mpmA- och mpmB-mutationer tycktes bero på minskad permeabilitet för antibiotika genom det yttre membranet. Dessa resultat tyder på en ny väg för translokation av meropenem utöver den som förmedlas av OprD2 genom det yttre membranet. Meropenem uppvisade således en 4- till 8-faldigt högre aktivitet än imipenem mot OprD2-deficient P. aeruginosa.