Middens är förhistoriska skräphögar. Ordet midden inom arkeologin är en term som verkligen är en produkt av denna disciplin och som nu ingår i dess vardagliga språkbruk. Middens är en av de mest användbara avlagringarna för arkeologer eftersom nästan allt som en grupp människor använder i sitt dagliga liv så småningom kommer att gå förlorat eller kasseras, och det mesta av det som slängs hamnar i en midden. Dessa arkeologiska avlagringar kan innehålla allt från trasiga verktyg till förbrukade artefakter, snäckor, växtmaterial, ben, träkol och aska från bränder och till och med mänskliga kvarlevor. Innehållet i en mitt visar var människor gick för att skaffa sin mat, vilka proportioner av olika livsmedel som ingick i deras kost och hur typerna av livsmedel och andra föremål kan ha förändrats under olika årstider eller under långa tidsperioder. Nedfallet av fett och andra nedbrytbara organiska material från mänsklig bebyggelse gör att jordarna i mitten vanligtvis har en mörkare färg och innehåller mer kväve än de naturliga omgivande jordarna. Eftersom de oftast förknippas med ansamling av musselskal från matkonsumtion, kallas middens ofta för shell middens, shell heaps eller shell piles.

Ordet midden härstammar från ett skandinaviskt ord som betyder köksrester och kallades traditionellt för ”köksmiljön”, vilket är en ordagrann översättning av det danska ordet kokkenmoddinger. Japetus Steen-strup, en dansk zoolog, noterade först att dessa avlagringar inte var naturliga utan i själva verket var resultatet av mänsklig avfallsansamling och därmed skulle vara av arkeologiskt intresse. År 1848 inrättade Köpenhamns kungliga akademi en kommitté för att studera dessa köksmideplatser, och medlemmarna i kommittén var arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaae, geologen Johan Georg Forchhammer och Steenstrup. Deras resultat visade att dessa mittfält inte bara kan bidra till tolkningen av tidigare miljöförhållanden utan också till förståelsen av förhistoriska artefakter. De bidrog också till att bevisa att ”treålderssystemet”, dvs. utvecklingen över tid från stenverktyg till bronsverktyg och sedan till järnverktyg, är genomförbart. Undersökningar av högar av blötdjursskal i samband med danska mesolitiska platser, och den häftiga debatten kring dessa avlagringars ursprung, ledde till att Steenstrup under 1870-talet sökte efter liknande material från kökshålsplatser på Grönland. Till skillnad från de danska platserna bestod dessa avfallshögar främst av säl- och karibobenen. De artefakter som var förknippade med dessa kastade matrester dokumenterade dock flera kulturella lager av avlagringar och förekomsten av en tidig arktisk kultur, som tillverkade små stenverktyg, som tydligt skiljde sig från nyare inuitiska avlagringar.

Tillsammanhängande med Steenstrups grönländska forskning inledde den amerikanske geologen William Healey Dall en systematisk utgrävning av stratifierade ”skalhögar” på Aleuterna och tolkade dessa som tre distinkta utvecklingsstadier av självhushållning baserat på deras faunasammansättning och återfunna artefakter. På andra sidan Stilla havet pågick utgrävningar i Omori shell midden nära Tokyobukten, där den amerikanske arkeologen Edward Morse identifierade distinkt snörmärkt keramik som nu erkänns som en av de äldsta keramikerna i världen och som tillskrivs Jomon-kulturen. År 1902 grävde den tyske arkeologen Max Uhle ut en stor skalmellanläggning vid Emeryville på San Francisco-buktens östra strand. Uhle kunde fastställa två huvudkomponenter som delvis kännetecknades av den dramatiska övergången från ostron till musslor. Sedan dess har musselhögar undersökts på nästan varje kust från Shetlandsöarna till Sydafrika och från Nya Zeeland till Florida.

1. Dall, W. H. (1877). Om succession i skalhögarna på Aleuterna. Contributions to North American Ethnology, 1, 41-91.
2. Daniel, G. (1976). 150 år av arkeologi. Cambridge, MA: Harvard University Press.
3. Fagan, B. M. (2005). A brief history of archaeology: Klassisk tid till det tjugoförsta århundradet. Upper Saddle River, NJ: Pearson Prentice Hall.
4. Uhle, M. (1907). The Emeryville Shellmound. University of California Publications in American Archaeology and Ethnology, 7, 1-107.