90-talet har ofta förevigats som en era av minimalistiskt mode som förkastade 80-talets psykedeliska skapelser. Till skillnad från 80-talet, som omfattade ”färgglada” överdrifter av silhuetter och ”disco-trash esque”-material som lurex, definierades 90-talet av Calvin Klein och den alternativa kulturen, vilket bidrog till att effektivisera 90-talets image som en image som stödde den alternativa kulturen och/eller började kultivera lyxiga men ändå enkla looks som kunde bäras både i boudoiren och på kvällar och nätter. Men i början lånade 90-talet fortfarande trender som var populära på 80-talet och det var inte förrän i mitten av 1990-talet som minimalism och grunge-kultur blev populära.

I början av 90-talet var inflytandet från 80-talets ”discokultur” fortfarande närvarande, med en alarmerande mängd neonljusa benvärmare, scrunchies och byxor som dominerade det tidiga 90-talets modescen. 80-talets neonfärger påverkades av introduktionen av MTV, som många ungdomar använde som stilinspiration, och detta var ett etos som fortsatte in på 1990-talet. MTV började avvika från 80-talets ”pop-disco”-musik och istället började underground- eller alternativmusik öka i popularitet.

Från 1994 blev den alternativa musikscenen populär med band som Red Chilli Peppers och Oasis som normaliserade den antikonformistiska modeuniformen bestående av T-shirts, jeans, hoodies och gympaskor, en trend som fortsatte in på 2000-talet. Förkastandet av 80-talets värderingar var en kulturell tillhörighet till undergroundkulturen som utmanade normen och gjorde det möjligt för kvinnor att omfamna ”tomboy-kulturen”.

Integreringen av ”tomboy-kulturen” normaliserades av tjejband som TLC som parade ”strimlade jeans” med Doc Martens för att göra uppror mot samhällets regler om vad kvinnor kunde ha på sig och inte. TLC:s trotsiga attityd mot patriarkalisk diktatur var ett etos som många blivande grunge-stilade tonåringar tog till sig och tog ställning mot den minimalistiska klädsel som skulle bli populär 1995. Grunge-kulturen var unisex och för första gången bar män och kvinnor varandras kläder, men det var inte ett etos som alla individer accepterade. Många såg Tomboy- eller Grunge-kulturen som ett obefogat förnekande av sin ”sexuella identitet” eller till och med som ett påstående om sina ”queera sexuella preferenser”. För många kvinnor var tomboy-kulturen en ”övergångsrit” som frigjorde dem från maskulin kontroll och gjorde dem ”könslösa”. Populära tomboy-looks på 90-talet var bl.a. lumpbyxor, träningsoveraller och surtvättade jeans – alla kläder som traditionellt förknippats med manligt mode

Häromkring 1995 hade det grunge-ledda modet försvunnit tillbaka till undergroundkulturen och ersatts av glamourkläder. Glamour wear inspirerades av succéfilmen Clueless vars ”sexiga skolflicka”-look inspirerade många unga kvinnor att bära minikilts, underdimensionerade tröjor, korta klänningar, baby doll-tees, knästrumpor, lårstrumpor, miniatyrryggsäckar, overaller, strumpbyxor, strumpbyxor och grova skor för att skapa ett oskyldigt men ändå sensuellt ootd. Förkastandet av en unisexkultur inspirerades inte bara av mediernas porträtt av kvinnor utan berodde också på catwalkindustrin som för första gången förmedlade vad allmänheten skulle bära och inte bära. 90-talets supermodeller som Kate Moss var synonymt med bilden av 90-talets glamour, där hennes portfölj av Calvin Klein-reklam, nattlinne i siden och fräscha ansiktsutseende verkade stränga i jämförelse med 80-talets överdrivna skönhets- och modestandarder.

Det föränderliga ansiktet på 90-talets mode har gjort det till en av de mest experimentella men lika illa sedda epokerna hittills med många modeintresserade som ryggar tillbaka för sin kärlek till flera scrunchies, frostat ögonskugga och bell bottom-jeans och föredrar den mer understrukna looken från den moderna eran. Men det som gör 90-talsepoken lysande är dess förmåga att förändras och anpassa sig till de kulturella omständigheterna i sin tid. När glamourmodet dog ut mot 1997, föredrog slutet av decenniet en mer bekväm och mindre flytande inställning till mode och angav 70-talet som sitt främsta inflytande. Återinförandet av 70-talets basmodeller, som t.ex. dungarees och tryckta skjortor med ett lager under, blev populärt i den amerikanska succéserien ”The Fresh Prince of Bell Air” med 90-talets filmikon Will Smith i huvudrollen.