När Qing-regeringen fick kännedom om det mongoliska uppdraget till Ryssland gav den Sando i uppdrag att undersöka saken. Sando sammankallade omedelbart chefen för Khutukhtus kyrkliga förvaltning (Ikh shav’), Erdene Shanzav, och krävde en förklaring. Erdene Shanzav, som vädjade om att han inte hade varit inblandad, avslöjade hela komplotten. Sando krävde sedan att Khutuktu skulle dra tillbaka sin begäran om ryska trupper. Khutuktu gick med på det, under förutsättning att Sando avvecklade den nya administrationen. Sando telegraferade till Peking för att få instruktioner och fick veta att delar av den nya administrationen kunde försenas.
Sando beordrade furstarna i Urga att underteckna ett uttalande om att endast ett fåtal personer hade varit ansvariga för vädjan till Ryssland. Furstarna avgav en sådan förklaring, men endast muntligt. Sando beordrade sedan mongolerna att inte ha någon ytterligare kontakt med det ryska konsulatet och hotade att i händelse av olydnad föra ytterligare 500 soldater till Urga och beväpna den kinesiska befolkningen i staden. Han placerade ut vaktposter runt Khutuktus palats med order om att stänga ute ryska besökare. Och han skickade en kontingent trupper till den rysk-mongoliska gränsen för att avlyssna den mongoliska delegationen till Ryssland vid dess återkomst.
Händelser av seismiska proportioner ägde då rum i själva Kina. Den 10 oktober skedde ett uppror i Wuchang och en revolution mot den härskande minoritetsklassen hade börjat. Den ena provinsen efter den andra förklarade sin självständighet från Qing-myndigheten. Sando trodde att hans ställning var ohållbar och telegraferade till regeringen i Peking för att be om tillåtelse att avgå, men hans begäran avslogs. Under tiden återvände den mongoliska delegationen till Ryssland i hemlighet och rapporterade resultaten av sin resa till en grupp prinsar och lamor. De författade ett gemensamt memorial till Khutukhtu där de frågade vad Mongoliet skulle göra i stället för provinsernas uppror. Han gav rådet att mongolerna skulle bilda en egen stat.
Med stöd av khututuktus stöd och den förestående kollapsen av Qingdynastin bildades den provisoriska regeringen i Khalkha, som leddes av några framstående adelsmän från Khalkha. Den 28 november beordrade regeringen alla Khalkhas fyra provinser (aimag) att mobilisera tusen soldater vardera. Nästan omedelbart hade 500 män från de angränsande khoshuunerna samlats i Urga. Två dagar senare fick Sando ett brev, undertecknat i namn av adelsmännen och lamorna i Khalkha, där det stod att de hade hört talas om en avskiljningsrörelse i Kina och att kinesiska trupper från det ”revolutionära partiet” förberedde sig för att marschera mot Urga från Inre Mongoliet. Brevet fortsatte med att ange att med tanke på de fördelar som Khalkhas tidigare fått av Qing hade Khutuktu beordrat att 4 000 trupper skulle mobiliseras för att rycka fram mot Peking för att försvara kejsaren. Sando ombads förse dessa män med proviant och vapen. Han fick tre timmar på sig att svara. Inget svar kom. Då man övergav detta tunna bedrägeri besökte en delegation av adelsmän och lamor ambanens kontor och informerade honom om sitt beslut att förklara självständighet och installera Khutuktu som kejsare. Sando vädjade till delegationen. Han erkände att det som hade inträffat var resultatet av hans egen dårskap, och han lovade att rekommendera full autonomi för Mongoliet, men inte självständighet. Delegationen svarade kortfattat att den bara hade kommit för att överlämna ett budskap, inte för att debattera det. Sando beordrades att lämna landet inom 24 timmar.
Det fanns inte mycket Sando kunde göra. Han hade bara 150 trupper, som i vilket fall som helst var på ett motsträvigt humör på grund av eftersläpande löner. Dagen därpå avväpnades hans soldater av mongoliska milismän samt ryska kosacker från den konsulära konvojen under befäl av Grigorij Semjonov, den blivande Ataman. Sando och hans stab flyttade till det ryska konsulatets område för sin egen säkerhet.
Den 30 november 1911 upprättade mongolerna den tillfälliga regeringen i Khalkha. Den 5 december lämnade Sando Mongoliet med rysk eskort. Den kinesiska auktoriteten i resten av landet kollapsade snabbt efter detta. Senare samma månad eller i januari 1912 (källorna skiljer sig åt) lämnade militärguvernören i Uliastai i västra Mongoliet, hans stab och militära vakter, fredligt sin plats under skydd av kosacktrupper. Vice militärguvernören i Khovd bestämde sig dock för att göra motstånd och hoppades på förstärkningar från Xinjiang. Trupperna kom för sent: staden omringades av mongoliska trupper, förstärkningsdelegationen krossades. I augusti 1912 övermannades hans fäste av mongoliska trupper och han och hans stab eskorterades ut ur landet av kosacker.
Den 1 december utfärdade den provisoriska regeringen i Khalkha en allmän proklamation där man tillkännagav slutet på Qing-härskardömet och upprättandet av en teokrati under Jebtsundamba Khutuktu. I slutet av månaden, den 29 december, installerades Khutuktu formellt som Bodg Khaan (”stor khan” eller ”kejsare”) i den nya mongoliska staten. Detta inledde Bogd Khan-eran. Även om alla Barga, Dariganga, Khovd, Huvsgul-regionen, 26 hoshuns i Ili-regionen (Dzungariska Oirads), 24 hoshuns från Övre Mongoliets 29 hoshuns, 35 hoshuns från Inre Mongoliets 49 hoshuns skickade uttalanden för att stödja Bogd Khans uppmaning till mongolisk återförening, var de flesta av dem i verkligheten dock för försiktiga eller obeslutsamma för att försöka ansluta sig till Bogd Khans regim.
Den mongoliska revolutionen var till största delen en ordnad maktöverföring. Dess relativt fredliga karaktär berodde på realismen hos Qing-myndigheterna i Mongoliet och till stor del på närvaron av ryska trupper, som gav skydd åt dessa myndigheter och kinesiska trupper. Situationen var annorlunda i Inre Mongoliet. Där förblev de kinesiska myndigheterna vid makten, trots att mongoliska aktivister förberedde sig för att ansluta sig till Yttre Mongoliet för att bli självständiga. Det var känt att medlemmar av det pro-Qing-positiva Royalistpartiet stödde Inre Mongoliets självständighet, och vissa argumenterade för en monarkistisk stat som omfattade såväl Manchuriet som Yttre och Inre Mongoliet. Gungsangnorbu, ledare för det inre mongoliska Harqin Banner, knöt nära kontakter med japanerna i december 1911. Han och andra furstar från inre Mongoliet tog lån, lovade japanerna gruvdriftsrättigheter och fick stora vapenleveranser.