Regionen förvärvades av Ryssland 1813 och 1923 inrättade sovjetregeringen den som en autonom oblast med armenisk majoritet i Azerbajdzjans S.S.R. Nagorno-Karabach, som avskiljdes från det armeniska S.S.R. i väster av Karabakh-kedjan, blev på så sätt en minoritetsenklav inom Azerbajdzjan. Regionen utvecklades lugnt under årtionden av sovjetiskt styre, men 1988 började de etniska armenierna i Nagorno-Karabach agitera för att överföra sin oblast till armenisk jurisdiktion, ett krav som starkt motarbetades av både Azerbajdzjans S.S.R. och den sovjetiska regeringen. De etniska motsättningarna mellan armenier och azerbajdzjaner blev alltmer inflammerade i frågan, och när Armenien och Azerbajdzjan blev självständiga från det kollapsande Sovjetunionen 1991 gick armenier och azerbajdzjaner i enklaven i krig.

Under det tidiga 1990-talet fick de armeniska styrkorna i Karabach, med stöd av Armenien, kontroll över en stor del av sydvästra Azerbajdzjan, inklusive Nagorno-Karabach och det territorium som förbinder enklaven med Armenien. En rad förhandlingar följde – ledda av Ryssland och en kommitté som informellt kallas ”Minskgruppen” (uppkallad efter en planerad fredskonferens i Minsk, Vitryssland, som inte förverkligades) – som inte lyckades nå en varaktig lösning, men som dock lyckades resultera i ett avtal om eldupphör 1994, som, även om det periodvis kränktes, i stort sett upprätthölls.

Det pågående sökandet efter en politisk lösning på konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan komplicerades ytterligare av det omtvistade territoriets politiska aspirationer. Den självutnämnda republiken Nagorno-Karabach förklarade sig självständig i början av 1992 och har sedan dess hållit flera oberoende val, samt en folkomröstning 2006 som godkände en ny konstitution. Azerbajdzjan har förklarat att dessa åtgärder är olagliga enligt internationell rätt. I början av 2000-talet var den självutnämnda enklavenationens självständighet inte internationellt erkänd.

I november 2008 undertecknade den armeniske presidenten Serzh Sarkisyan, som är född i Nagorno-Karabach, och den azerbajdzjanske presidenten Ilham Aliyev ett viktigt avtal – det första avtalet av det slaget på 15 år – där de lovade att intensifiera ansträngningarna för att lösa konflikten om Nagorno-Karabach-regionen. Trots tillfälliga tecken på närmande mellan de två länderna förekom episodiska sammandrabbningar under hela 2010-talet. En ny regering i Armenien 2019 gav hopp om en nystart för förhandlingarna om Nagorno-Karabach, men ett sammanbrott i diplomatin 2020 ledde till sammandrabbningar i juli. Även om sammandrabbningarna var kortvariga förberedde sig regionen på möjligheten av en upptrappning: Ryssland, en garant för Armeniens säkerhet, genomförde ensidiga militärövningar nära Kaukasus bara dagar efter eldupphöret. Turkiet höll strax därefter gemensamma militärövningar med Azerbajdzjan.

Under de ökade spänningarna bröt sammandrabbningar återigen ut den 27 september. Med båda sidor mer förberedda på ihållande strider än vad de hade varit i juli och med Azerbajdzjan uppmuntrat av Turkiets fasta stöd eskalerade konflikten snabbt till de värsta striderna sedan början av 1990-talet. Stora förluster och skador uppstod i ett brutalt markkrig som underlättades av användningen av klusterammunition och ballistiska missiler. Striderna kännetecknades dessutom av användningen av drönare vars bilder bidrog till att underblåsa ett omfattande informationskrig på sociala medier.

Med armeniska styrkor som ödelagts av kriget enades Alijev och Armeniens premiärminister Nikol Pashinyan den 9 november om ett avtal om eldupphör som förmedlades av Ryssland. Avtalet krävde att Armenien skulle avstå från sin militära kontroll över Nagorno-Karabach och tillät ryska fredsbevarande styrkor att bevaka regionen i fem år. Avtalet garanterade också att Xankändi (Stepanakert) skulle behålla tillgången till Armenien genom bergspasset Lachinkorridoren.