Ett antal organisationer representerar homeopater i Storbritannien. Den mest framträdande är British Homeopathic Association (BHA), som ”finns till för att främja homeopati som praktiseras av läkare och annan sjukvårdspersonal” och som lobbar för att homeopati ska tillhandahållas inom NHS.4 Dessutom finns det tidigare nämnda Society of Homeopaths (SoH), som tillhandahåller registrering av professionella homeopater och som har sin egen etiska kod och praxis.5 Det finns också en tredje organisation, Faculty of Homeopaths (FoH), som främjar ”akademisk och vetenskaplig utveckling av homeopati och säkerställer högsta standard inom utbildning, träning och utövande av homeopati”.6
När det gäller tandvård är den enda brittiska organisationen British Homeopathic Dental Association (BHDA), som syftar till att ”främja användningen av homeopati inom tandläkaryrket och främja den professionella förståelsen av ämnet”.’7 (BHDA rekommenderar att patienterna ska försöka hitta tandläkare som har genomgått utbildning som drivs av FoH.)
British Homeopathic Association
Vad har var och en av dessa organisationer att säga om homeopatisk tandvård? Society of Homeopaths säger ingenting specifikt, vilket inte är förvånande eftersom den endast finns till för att registrera tandläkare och tillhandahålla en kod. På BHA:s webbplats finns en länk till ett tvåsidigt dokument som förklarar homeopati för tandläkare, där det står att ”patienter finner att ett antal tandläkarbesvär svarar bra på homeopatisk behandling, bland annat smärta, svullnad, blåmärken, tandvårdsrädsla, illamående, tandkänslighet, käkkramp, tandvård hos spädbarn, neuralgi, tandvärk, blödning, infektion, magsår och förkylningsskador”.”8 Även om listan är lång är detta faktiskt ett ganska försiktigt påstående: det sägs inte att ”bevisen visar att homeopatisk tandvård fungerar”, utan att ”patienterna anser” att den fungerar – och att ett sådant resultat kan bero på en placeboeffekt. Tidigare har BHA gjort starkare påståenden om homeopati, men har lärt sig av erfarenhet att sådana påståenden ofta ifrågasätts. På BHA:s webbplats finns också en förteckning över homeopatiska tandläkare och hänvisar patienterna till BHDA för ytterligare information.
Förutom det ovannämnda dokumentet finns på BHA:s webbplats också två artiklar om homeopati för tandläkare. Den ena är från 2001 och påstår att ”flera kliniska prövningar och observationsstudier har visat att Arnica har terapeutiska effekter när det gäller att minska komplikationer efter utdragning”, men det har sedan dess visat sig att dessa bevis inte var något sådant och att prövningarna var dåligt utformade.9 Med tanke på att vetenskapen har gått vidare är det något oetiskt av BHA att ha ett sådant föråldrat och vilseledande påstående på sin webbplats. I samma artikel står det också att ”homeopati när den används inom tandvården är en säker och effektiv behandlingsform som ofta efterfrågas och efterfrågas av allmänheten”. Homeopatisk behandling kanske inte direkt skadar patienten, men om den misslyckas och hon sedan måste söka konventionell behandling för att få slut på smärtan eller blödningen har hon skadats och behandlingen var inte riktigt säker. Vi måste också fråga oss vad som menas med ”effektiv” i det här sammanhanget; placebos kan vara effektiva, och det kan homeopatiska medel också om det är allt som menas med ordet, men minimistandarden för evidensbaserad medicin (och tandvård) är effektivare än placebo – och det är långt ifrån uppenbart att detta gäller för homeopati.
En mycket nyare publikation på BHA:s webbplats förklarar vanliga tandläkessjukdomar och möjliga homeopatiska medel.10 Författaren konstaterar att ”homeopatiskt utbildade tandläkare är mycket mer än borrare, fyllare och fakturerare. Vi kan till och med hoppas på att förbättra patientens allmänna hälsa och inte bara det tandproblem som presenteras för oss”. Man skulle kunna tro att detsamma också gäller för den stora majoriteten av konventionellt utbildade tandläkare. Han rekommenderar också att ”Du bör alltid gå till en tandläkare om smärtan är svår och helst en som också kan förskriva eller rekommendera homeopati”, med innebörden att en homeopatisk tandläkare kommer att vara bättre på att behandla smärtan. Författaren fortsätter med att förklara de fem främsta orsakerna till att människor besöker tandläkaren och föreslår homeopatiska ”läkemedel” för var och en av dem. Användningen av detta ord i stället för ”läkemedel” är inte oproblematisk, eftersom ”läkemedel” vanligtvis används för att beskriva ämnen med ett erkänt farmakologiskt innehåll och en erkänd effekt, medan homeopatiska läkemedel vanligtvis inte har någotdera. För tandvärk rekommenderar han belladonna och pulsatilla. För abscesser är belladonna 30C också ett bra val, men för ”kroniska (återkommande) abscesser bör Hepar sulph hjälpa, i potensen 6C om abscesserna är pusfyllda, även om du alltid bör besöka en tandläkare om tillståndet är allvarligt”. Det faktum att abscesserna kan vara återkommande på grund av den bristande effekten av extremt utspädd nightshade nämns inte. Författaren nämner också arsenicum album för tandköttssjukdomar (utan att specificera om han menar gingivit eller parodontit), arnica för brutna tänder och extraktioner och nitricum acidum för sår. Artikeln avslutas med ett stöd för tandkräm utan fluor och ett förslag om att ”vissa människor tror att pepparmyntan i konventionell tandkräm motverkar homeopatiska läkemedel”. Att råda människor att använda tandkräm utan fluor är illa nog, men att föreslå att vanlig tandkräm stör homeopatiska medel är ett påstående som det inte finns några som helst bevis för. Sådana förslag riskerar att skada människors munhälsa och är djupt oetiskt.
Faculty of Homeopathy
Med tanke på att fakulteten strävar efter att upprätthålla de högsta standarderna för utövande av homeopati är det något förvånande att fakulteten inte har någon etisk kod eller riktlinjer för utövande på sin webbplats. Vad fakulteten har är en kopia av sina riktlinjer för tandvård för 2010, där man rekommenderar dental homeopati för ”vanliga kärntillämpningar; akut förväntad ångest; akut tandvårdsrädsla både hos vuxna och barn; postoperativ smärta; efter utdragning/trauma; blödning; tandvärk; perikoronit; tandlossning; tandbortfall; torr hålighet; tandkollaps”.11 Vad ska man behandla dessa tillstånd med? För att ta två exempel från denna lista anges i riktlinjerna att blödningar ska behandlas med china officinalis och att en tandabscess ska behandlas med hepar sulphurus calcareum. Det förstnämnda är en peruansk trädbark och det sistnämnda är ostronskal och svavel. Men med tanke på att detta är homeopatiska medel kommer dessa substanser naturligtvis att vara mycket utspädda. FoH-riktlinjerna föreslår ingen särskild utspädning, men hepar finns på nätet i utspädningar från 3C till 30C (utspädd) till 200C. En 2C-utspädning tar den ursprungliga substansen och späder ut den till en del på 100 och upprepar sedan utspädningen igen, så att det nu finns en del på 10 000 av den ursprungliga substansen. 3C är därför lika med en del per miljon. Vid 12C finns inga molekyler av det ursprungliga ämnet kvar. Som jämförelse kan nämnas att det i USA:s vattenförsörjning är tillåtet att ha arsenik i upp till 4C.12 Som redan nämnts hävdar homeopater att styrkan hos sådana mediciner ökar med utspädningen, till och med bortom den punkt där inga molekyler finns kvar, och att vattnet ”minns” den substans som det har spätt ut.
Det faktum att tandläkare behandlar patienter med ”substanser” där det inte finns några av deras ursprungliga molekyler kvar bör naturligtvis beaktas tillsammans med det faktum att även om det skulle finnas molekyler kvar, finns det inga goda bevis för att någon av dessa behandlingar faktiskt fungerar. Är det verkligen så att man genom att utbilda tandläkare för att behandla patienter med dessa ”medel” upprätthåller den bästa behandlingsstandarden, som fakulteten hävdar? Bortsett från allt annat är det vilseledande för patienterna att påstå att de behandlas med en substans när ingen av dess molekyler faktiskt finns kvar. (Denna märkliga egenskap hos homeopatin förklarar varför det är möjligt att få fram homeopatiskt plutonium). Observera också att alla ”behandlingar” i BHA-avsnittet i den här artikeln var av liknande extrema utspädningar.
British Homeopathic Dental Association
H BHDA:s webbplats påminner om BHA:s för flera år sedan. I motsats till de mer blygsamma påståendena från BHA, SoH och FoH gör BHDA mycket starka påståenden om dental homeopati. Hemsidan på BHDA:s webbplats välkomnar besökarna med en fråga, som besvaras med ytterligare en fråga:
”Varför ska du besöka en homeopatisk tandläkare?
Tycker du att din nuvarande tandläkare verkligen är snäll och omtänksam?
Homeopati är en mycket omtänksam disciplin.
Ta en medlem i BHDA och upplev ett riktigt snällt, omtänksamt, holistiskt och omtänksamt förhållningssätt till tandvård.’13
Den uppenbara innebörden är att din nuvarande tandläkare inte är riktigt snäll, omtänksam och omtänksam. Homeopati kan mycket väl vara en omtänksam disciplin, men det är ganska respektlöst mot yrket att antyda att tandläkare som inte är homeopatiska på något sätt är sämre när det gäller den vård de ger. Ben Goldacre har påpekat att ”ett rutinmässigt inslag i homeopaternas marknadsföringsmetoder är att förringa den vanliga medicinen”,14 och detta verkar vara ytterligare ett exempel. På en annan sida på BHDA:s webbplats erbjuds sex skäl att besöka en homeopatisk tandläkare:
- 1
”Eftersom de behandlar patienterna holistiskt
- 2
Homeopatiska medel är effektiva och har inga obehagliga biverkningar
- 3
Det finns medel som stoppar svullnad och smärta efter injektioner och extraktioner.
- 4
Det finns medel som minskar smärta och svullnad vid tandabscesser
- 5
Det finns medel som lindrar tandvärk
- 6
Det finns medel som botar magsår och förkylningssår och många fler .’ 15
Det är oklart varför det första verkligen är en anledning att besöka en homeopatisk tandläkare, eftersom många vanliga tandläkare har ett holistiskt synsätt. Men det största problemet är det andra påståendet. Som nämnts ovan är det vilseledande att hävda att homeopatiska medel är ”effektiva”; homeopater hävdar att det faktiskt finns en hel del bevis för att homeopati är effektivare än placebo, men alla dessa ”bevis” är bristfälliga på ett eller annat sätt, ofta på grund av att man inte lyckats göra ordentliga randomiseringar eller blinda försök14 .
Var finns bevisen för att homeopatiska medel kan stoppa svullnad och smärta, lindra tandvärk och bota sår och förkylningssår? (Observera att påståendena om svullnad och smärta också görs på BHA:s och FoH:s webbplatser). Inga referenser anges, förmodligen av den enkla anledningen att det inte finns några sådana bevis. Sådana medel kan kanske ha en placeboeffekt som minskar svullnad och smärta (och patienterna kan bli bättre naturligt utan ens placeboeffekt), men det är inte samma sak som att ”stoppa” symtomen, vilket förutsätter en direkt fysisk effekt.
Världshälsoorganisationen varnade nyligen för att använda homeopati för att behandla allvarliga sjukdomar;16 även om tandabscesser inte är lika allvarliga som malaria eller hiv kan de leda till komplikationer om de inte behandlas på rätt sätt. Dessutom finns det inget läkemedel som kan bota herpes simplex-viruset, som är orsaken till förkylningssår. Även om konventionell medicin kan behandla såren och få dem att försvinna finns det alltid en risk att de återkommer. Att ge patienterna hopp om ett botemedel när det inte finns något är ytterst oetiskt. (Det är oklart vad de ”många fler” botemedel som erbjuds i det sjätte skälet ska vara.) BHA:s och FoH:s webbplatser gör sig också skyldiga till att i viss mån vilseleda allmänheten med sina påståenden, även om de inte gör anspråk på att bota.