2017 var On:s andra HTC-upplevelse. Vårt lag, med det passande namnet ”Team Cloudsurfers”, bestod av 12 On-löpare uppdelade på två skåpbilar där varje lagmedlem skulle springa 3 sträckor för att täcka den totala distansen. När jag satt och reflekterade över den monstruöst vackra och känslomässigt utmanande upplevelsen, rundade jag av de tre främsta behållningarna från årets HTC-stafett.

Toppen på listan över lärdomar är att oavsett hur hårt du tränar fysiskt finns det många hinder längs vägen som du inte kan förbereda dig fysiskt på. Extrem brist på sömn, stå i otaliga toalettköer, försöka sova i en trång skåpbil med sex av dina arbetskamrater, springa mer än 7+ miles uppför i totalt mörker är bara några exempel. Och om du inte springer i rätt riktning vid den tidpunkten, hur kan du då veta det? Listan över utmaningar utöver den fysiska träningsplanen är mer omfattande än du kanske tror. Men andan och energin kring detta lopp är att omfamna allt och övervinna dessa utmaningar tillsammans.

Min andra insikt från H2C är att jag har en mer beroendeframkallande personlighet än jag trodde. Till och med mitt i smärtan och utmattningen tänker jag redan på nästa år. Vem vet det exakta antalet endorfiner som cirkulerar, men i huvudsak lever och andas man i ett tillstånd av konstant eufori. Alla är på ett fantastiskt humör. Laget är glatt och du är plötsligt kopplad till 12 000 medlöpare där du känner en känsla av samhörighet. Att knyta band med slumpmässiga främlingar på banan gör det möjligt för dig att gå längre och snabbare än vad du någonsin hade kunnat föreställa dig!

Min sista behållning från Hood-to-Coast kan sammanfattas med ett enda ord: Team. Den här resan som enskild person skulle vara nästan omöjlig. Runt timme 20 eller så när jag närmade mig etapp 3 var varje del av min kropp värkande och öm. Mitt enda uns av energi kom från rent adrenalin och en nuun-flaska för vätsketillförsel. Tanken på att gå och inte springa verkade vara ett realistiskt alternativ och min inre kamp ställde frågan: ska jag stanna eller fortsätta? När jag var på de sista kilometrarna tittade jag upp och såg hela mitt team som hejade på mig med musik vid sidan av vägen. Att höra dem skrika mitt namn medan jag kämpade för att ta mig uppför ännu en backe var det som drev mig genom varje sista sekund. Det var i det ögonblicket som jag konstaterade att jag redan hade slutat springa loppet för mig själv och börjat springa för laget.