Artiklar

Chris Durante brukade vara varulv, men han håller på med filosofi nuwwwwww…

Om jag frågar: ”Finns det troll, sjöjungfrur eller varulvar?”, så tycks svaret vara ganska tydligt: ”Självklart inte!”. Sådana saker är innehållet i legender och myter. Den moderna vetenskapen kan helt klart motbevisa deras existens.

Tag troll till exempel: det finns helt klart inga sådana varelser som har trollens fysiska och mentala egenskaper. Vad gäller sjöjungfrur är detta genetiskt sett omöjligt: ingen varelse kan ha en kvinnas överkropp och ett mänskligt sinne samtidigt som den har en fisks underkropp. Dessutom kan varulvar inte heller existera. En man som har förmågan att genomgå en metamorfos och förvandla sig till en varg! Tanken är helt absurd.

Och är den det? Jag vill nu inleda en filosofisk analys av varulvarnas existens.

För den som inte är bekant med begreppet ”lykantropi” har det två definitioner. Den första kommer från folklore. Det är en människas förmåga att förvandlas till ett djur, oftast en varg. Själva namnet har härletts från det gamla grekiska ordet ”lycaon”, som betyder ”varg”.Den folkloristiska definitionen av lykantropi går till och med ett steg längre, för enligt en gammal grekisk myt hade en kung vid namn Lykaeon blivit förbannad och förvandlats på magisk väg till en vildsint varg som orsakade förödelse bland andra. Man tror att ordet ”lykaon” har sitt ursprung i denna myt.

Den andra definitionen av lykantropi avser en klinisk psykopatologi där en psykiatrisk patient tror att han/hon är ett djur – oftast en varg – och beter sig därefter.Denna lykantropi beskrivs oftast som en uppsättning vanföreställningar och upplevelser som i sig inte är en specifik psykisk störning. Den existentialistiska psykologen Karl Jaspers (1883-1969) beskrev lykantropi som ”en depersonaliseringsstörning av jagets integritet” (8-16 AllgemeniePsychopathologie, 1913). Symtomen kan antingen vara kortvariga och sporadiska eller stabila och ihållande.Och även om lykantropi inte brukar betraktas som en specifik psykisk störning, så förekommer lykantropiska symtom oftast hos patienter med schizofreni och/eller affektiva störningar. I denna uppsats ska min användning av termen ”lykantropi” tas i dess andra betydelse – det vill säga den kliniska betydelsen, som beskriver den psykopatologiska symptomatologin, inte den mytiska definitionen, om inte annat anges.

Låt mig börja med dessa argument:

(A) Det är genetiskt omöjligt för en människa att bli varg, och därför är en sådan idé osannolik.

(B) Andra idéer om magiska och övernaturliga krafter är begreppsmässigt oförenliga med den samtida vetenskapliga kunskapen och kan därför inte användas i något filosofiskt försvar av varulvarnas existens.

(C) Därför får en förklaring av varulvar inte innehålla vädjanden till övernaturlighet, utan måste i stället vara ett logiskt argument som främjar den samtida vetenskapens sanningar. Med detta i åtanke skulle jag vilja inleda ett tankeexperiment.

Om en patient som lider av schizofreni börjar få vanföreställningar om att han/hon är en varg kommer patientens föreställningar att börja ha en kausal effekt på hans/hennes tankeprocesser och beteende. Vi har alltså en människa vars vanföreställningar gör att hon inte bara beter sig som en varg, utan att hon genom sin fantasifulla förmåga omedvetet konstruerar ett tankesätt och en logik som förmodligen liknar vargens.

Om man intar den behavioristiska ståndpunkten att det är möjligt att känna till människans tillstånd endast genom att studera beteende, det vill säga yttre stimuli och observerbara reaktioner på dessa stimuli, kan en lycanthrope betraktas som en varg. Tänk efter: om att känna X är att känna till X:s beteende – det vill säga att känna till det vetenskapligt genom objektiv observation – så skulle det följa att kunskap om X:s beteende är kunskap om X:s väsen. Om X:s observerade beteende är identiskt med en vargs beteende, måste man enligt behaviorismen logiskt dra slutsatsen att X verkligen är en varg!

Denna logik är dock bristfällig, eftersom vi genom ”bara” sunt förnuft vet att en lykantrop inte är en varg, utan snarare en människa med en psykisk störning. Men hur kan vi vara så säkra?

För det första är lykantropen inte fysiologiskt identisk med en varg. Detta innebär vidareatt de två varken är genetiskt eller neurologiskt likvärdiga. Man kan alltså dra slutsatsen att lykantropen verkligen inte är en varg. Detta är dock inte den aktuella frågan! Till och med ett litet barn skulle kunna tala om för oss att en man med psykiska störningar inte är en varg. Vår fråga är snarare om det är möjligt att betrakta en lykantropisk patient som en varulv eller inte. Om det är möjligt kan vi säga: ”Ja, all mysticism åt sidan, varulvar existerar verkligen”. Innan vi går vidare med varulvar måste vi därför titta på vad det innebär att ha en personlig identitet.

Enligt John Lockes (1632-1704) teori bygger den personliga identiteten (dvs. personligheten) på psykologiska tillstånd, och det är minnena som personligheten över tiden är mest beroende av. Man behåller alltså sin personliga identitet i den mån man behåller en psykologisk minneskontinuitet.

För att förklara detta kan vi kalla en tillfällig tidsdel i en persons psykologiska livshistoria för ett ”personstadium”. Varje personstadium existerar som medlem i en serie personstadier, som var och en är korrelerad med ett psykologiskt tillstånd. Enligt detta synsätt kan person A anses vara samma person senare endast om det finns en psykologisk kontinuitet av personstadier; och en serie av personstadier sägs vara psykologiskt kontinuerlig endast om de psykologiska tillstånden (primära minnen) som uppträder i senare personstadier är en produkt av de psykologiska tillstånden i tidigare personstadier.Om person A:s personstadier däremot inte delar några egenskaper med, eller inte påverkar de psykologiska tillstånden i några efterföljande personstadier, så kan person A inte längre sägas existera. I stället har en ny personlig identitet B uppstått, i den mån det finns ett frånkopplat minne av jaget. Så en implikation av Lockes teori är att om en individ inte kan minnas sina tidigare erfarenheter, så kan hans nuvarande personliga identitet omöjligen vara den personlighet han hade i det förflutna.

I fallet med en lykantrop som tror sig vara en varg sammanfaller de psykologiska tillstånden i tidigare personstadier inte alls med de psykologiska tillstånden i de nuvarande personstadierna, särskilt när det gäller minnen och tidigare känslor. Enligt vår neo-Lockeanska teoretiska ram skulle således lycanthropeX inte betraktas som samma person som han var innan hans lycantropiska symtom började, med tanke på att hans symtom har utvecklats till och med till den grad att han inte har något minne av sig själv som en människa. En helt ny serie personstadier har ersatt den tidigare existerande serien och har inget samband med den tidigare serien. Dessutom, för att integrera Jaspers definition med Lockes teori, om lykantropi verkligen är en ”depersonalisering av självet”, skulle detta också innebära att man förlorar sin personliga identitet.

”Bra!”, kan man utropa, ”Du har lyckats bevisa att lykantropen har en ny personlig identitet. Du har dock inte gjort något för att bevisa att han verkligen är en varulv! Är hans nya personliga identitet en varg? Om så är fallet, hur kan en varg anses vara en person i sig? eller är hans nya personliga identitet varulvens? Jag förstår inte hur det skulle kunna vara så.” Vi har upptäckt att patient X nu har en ny personlig identitet och att han därför är en annan person än tidigare. Men frågan om huruvida han är en vargmänniska/varulv är fortfarande obesvarad.

Om du minns behaviorismens exempel kan patient X omöjligen betraktas som en varg av fysiologiska skäl. Men är det möjligt att han kan ha en vargs sinne, eller i viss mån känna till vargars subjektiva upplevelser, om han nu tänker som en varg genom sin fantasi? Thomas Nagel skulle vara benägen att säga nej, tror jag. I en berömd artikel (1974) hävdade han att en människa inte kan veta hur det är att vara en fladdermus, eftersom vi inte är fladdermöss med fladdermuskroppar och fladdermushjärnor. Även om någon magiskt skulle kunna förvandlas till en fladdermus skulle han ipso facto inte behålla sitt mänskliga sinne, och på samma sätt skulle han inte heller kunna komma ihåg hur det är att vara en fladdermus när han återvänder till sin mänskliga form och sitt mänskliga sinne.Av detta måste följa att ingen människa heller någonsin skulle kunna veta hur det är att vara en varg, och därför är det omöjligt för en lykantrop att faktiskt ha subjektiva upplevelser av en varg, oavsett hur starkt han eller hon tror att han eller hon är en varg.

En läkare kan dock, enligt Jaspers, komma att förstå en annan människas subjektiva upplevelser genom överföring. Med en detaljerad beskrivning av en upplevelse, och genom att använda sina simaginativa förmågor, kan man lära känna en annans upplevelse, och därför veta hur det är att vara den andra personen. Tyvärr kan en varg inte ge en detaljerad beskrivning av sina erfarenheter. den fenomenologiska beskrivande psykologin misslyckas alltså här, och det är sant att ingen människa skulle kunna tänka som en varg, eftersom det är omöjligt för en människa att veta hur det är att ha en vargs medvetande.

Så hittills har vi alltså fastställt att en lykantrop inte är en varg, och inte heller en individ som inte kan tänka som en varg, och därför kan han inte sägas besitta en vargs personliga identitet. Men det har också fastställts att en lykantrop har fått en ny personlig identitet i och med att de lykantropiska symtomen och dess minnesförlust börjar uppträda. Vad är då denna personliga identitet? Det är inte en vargs identitet, men patientens känsla av mänsklig personlighet har försvunnit från minnet och medvetandet. Kan man säga att lykantropen X är en varulv?

Om man bortser från de magiska konnotationer som är förknippade med den mytiska varulven, kan vi definiera en varulv som en människa som har förmågan att genomgå en metamorfos och förvandlas till en varelse vars natur är både människa och varg. Denna definition innebär att en varulv har vissa men inte alla mentala och fysiska egenskaper som kännetecknar både människor och vargar. Om en enskild lykantropeX tror att han är en varg kommer han alltså att börja tänka som en varg genom att använda sin fantasifulla förmåga, och han kommer i sin tur att bete sig på ett sätt som har många vargliknande egenskaper. Om hans handlingar och tankar är något vargliknande samtidigt som han fortfarande har mänskliga fysiska egenskaper och mänsklig mentalitet, kan man då inte säga att lykantropen X har genomgått en psykologisk metamorfos och därmed blivit en varulv? Han har nu både människans och vargens beteendemässiga och mentala egenskaper. Enligt Lockean kan individ A beviljas personlighet om han/hon är en rationell och självmedveten varelse. Locke gick till och med så långt att han bevisade att en papegoja är en person, eftersom den har självmedvetenhet och en hög grad av rationalitet, vilket framgår av det faktum att den kan tala. Om vår lykantrop X inte längre kunde tala och inte kunde uppvisa några tecken på mänsklig rationalitet skulle han därför inte längre kunna betraktas som en (mänsklig) person. Så om lykantropen X inte är en varg och inte heller en människa, utan besitter vissa egenskaper hos båda, måste han vara en varulv.

Sedan dess är argumentet bristfälligt, för vår lykantrope X liknar inte fysiskt en varg; och en bra varulv måste definitivt se ut som en varg i något avseende. Om det inte finns vetenskapliga bevis som tyder på motsatsen måste man dra slutsatsen att det är omöjligt för varulvar att existera.

I Guadalajara, Mexiko, på centret för biomedicinsk forskning, arbetar en läkare vid namn Figuera med en sjukdom som kallas hypertriokos. Hypertriokos är en genetisk störning påX-kromosomens långa ben, som är kopplad till den gen som reglerar hårväxten. Det är ett medicinskt tillstånd där patientens känsliga kropp är täckt av tjockt mjukt hår som liknar päls. Detta hår, eller människopäls, täcker hela kroppen, till och med ögonlocken, precis som päls på djur. Det har funnits uppgifter om denna sjukdom genom historien och över hela världen.

Nu blir vårt tankeexperiment lite knepigt, så stanna med mig. Jag tycker att vår hypotetiska vänX förtjänar ett namn, så låt oss kalla honom Sam. Låt oss anta att Sam är en schizofren lycantrop och att han dessutom lider av hypertriokos. Inte bara är den olycksaliga Sam en hypertriokosisk schizofrenlykantropp, utan jag kommer att lägga till ytterligare en intressant dimension till vår vän. Innan hans psykiska sjukdom började var Sam en vetenskapsman, i synnerhet en zoolog, vars specialitet var att studera vargar.Sam var en expert på vargar; han visste nästan allt som finns att veta om vargar. Sam hade till och med blivit vän med en vargflock och kunde kommunicera med dem med hjälp av vargkroppsspråk och ljud. Eftersom Sam var en mycket påläst person kände han till en del fenomenologisk psykologi och försökte återskapa och lära känna vargarnas upplevelser genom den fenomenologiska psykologins process av överföring.

Nu har vi ett fall som kräver en djupgående undersökning. Utifrån vad som tidigare har fastställts kommer en lykantrop, genom att använda sin fantasi, att börja tänka som en varg och därefter bete sig som en varg, och, vilket är viktigt, kommer att uppleva en vanföreställning om att han verkligen är en varg. Med tanke på denna korta redogörelse för Sams historia kommer han att vara bättre lämpad än någon annan att delta i en Jasperiansk fenomenologisk överföring, genom att förvärva kunskapen om hur det är att vara en varg, genom att ha förmågan att tänka på ett extremt vargliknande sätt (det var faktiskt detta som ursprungligen utlöste hans lykantropi). Men i den mån Sam tror att han är en varg kommer han att bete sig som en varg, och med största sannolikhet mer korrekt än andra lykantroper, på grund av hans bakgrund. Med tanke på att Sam lider av hypertriokos följer dessutom att han faktiskt har vissa fysiska egenskaper hos en varg, samtidigt som han inte kan undgå det faktum att han är neurologiskt och biologiskt påverkad av sin mänsklighet. Sam kan alltså sägas ha mentala egenskaper som är karakteristiska för vargar, och på grund av sin mänskliga hjärna även mänskliga egenskaper; samt fysiska egenskaper som är karakteristiska för både människor och vargar. Sam är alltså ett perfekt exempel på en slags ”naturalistisk varulv”, om vi får kalla honom det.

Man kan invända och fråga om den metamorfos som en varulv antas genomgå. Det har redan fastställts att Sam skulle ha genomgått en psykologisk metamorfos i början av sin mentala störning (som han också ibland kan komma ur). När det gäller den fysiska förvandlingen kan den förklaras på följande sätt. När en lykantrop upplever att symptomen börjar uppträda sker förändringar i den del av hjärnan som till exempel är förknippad med representationen av den egna kroppen (dvs. den egna kroppsuppfattningen). Det är alltså inte bara så att Sam verkligen skulle uppleva en psykologisk metamorfos, utan man kan hävda att i den mån som hans hjärna är en fysisk substans, så skedde också en fysisk metamorfos.

Också om vi accepterar att ett mänskligt foster efter de första 20 veckorna av graviditeten har en mänsklig hjärna, och därmed också ett mänskligt sinne, så kan det betraktas som en mänsklig varelse – åtminstone en prenatal mänsklig varelse, men ändå en mänsklig person. I Sams fall skulle han vid denna tidpunkt i moderns graviditet ha varit en hårlös människa. Senare under graviditeten skulle han, på grund av Sams genetiska kod, ha börjat få hår över hela kroppen, och det skulle vara vid denna tidpunkt som Sams fysiska metamorfos inträffade. Sam har därför genomgått både en fysisk och en psykologiskt kanthropisk metamorfos och kan därför med rätta kallas ”varulv”. Därför kan vi dra slutsatsen att varulvar potentiellt kan existera i verkligheten och inte bara i mytologin.

Jag förespråkar inte att människor med psykiska eller fysiska störningar skall märkas med mytologisk eller folkloristisk terminologi: även om någon är en varulv bör han eller hon ha rätt till alla de rättsliga och etiska rättigheter som tillkommer alla människor. Den varulv som jag har föreslagit här är en varulv vars existens inte är beroende av magi, och är därför inte identisk med den föreställning om varulv som finns i den mytiska uppfattningen. Jag anser dock att Sam verkligen kan betraktas som en slags varulv: en naturalistisk varulv.Naturalistiska varulvar kan därför existera, och deras existens är helt och hållet förenlig med den samtida vetenskapens sanningar.