Bakgrund: Beteendet hos ovariala serösa borderline-tumörer (SBT) och betydelsen av olika prognostiska faktorer är oklara och svåra att utvärdera på grund av inkonsekvenser och förvirring i litteraturen. Nya studier har föreslagit att de morfologiska egenskaperna hos primärtumören (närvaro eller avsaknad av mikropapillära egenskaper) och de peritoneala ”implantaten” (närvaro eller avsaknad av invasiva egenskaper) på ett tillförlitligt sätt kan subklassificera SBT:er i benigna och maligna typer. Syftet med den aktuella granskningen var att testa två hypoteser. För det första att SBT:s påstådda maligna beteende är dåligt dokumenterat, och för det andra att de morfologiska egenskaperna hos de primära ovarietumörerna och de tillhörande peritoneala implantaten är tillräckliga för att dela upp SBT:s i godartade och maligna typer, vilket gör att det inte behövs någon kategori.

Metoder: 245 studier som rapporterade cirka 18 000 patienter med borderline ovarietumörer granskades. Efter att ha uteslutit serier som saknade klinisk uppföljning eller som av andra skäl inte var analyserbara återstod 97 rapporter som omfattade 4 129 patienter. Förutom recidiv och överlevnad utvärderade vi typen av peritoneala implantat, mikroinvasion, lymfkörtelinblandning, sena recidiv och progression till karcinom, eftersom dessa egenskaper har fungerat som underlag för begreppet ”borderline malignitet” eller ”låg malign potential”.

Resultat: Bland 4 129 patienter med SBT som granskats var återfallsfrekvensen efter en genomsnittlig uppföljning på 6,7 år 0,27 % per år för stadium I-tumörer, den sjukdomsfria överlevnaden var 98,2 % och den totala sjukdomsspecifika överlevnaden var 99,5 %. För patienter med tumörer i avancerat stadium var återfallsfrekvensen 2,4 % per år. Majoriteten (69 %) av de rapporterade återfallen var dock inte patologiskt dokumenterade, och endast 26 fall (8,4 % av alla återfall) dokumenterades ha återkommit från en adekvat provtagen ovarietumör. Den mest tillförlitliga prognostiska indikatorn för tumörer i avancerat stadium var typen av peritonealt implantat. Efter 7,4 års uppföljning var överlevnaden för patienter med icke-invasiva peritonealimplantat 95,3 %, jämfört med 66 % för invasiva implantat (P < .0001). Mikroinvasion i den primära ovarietumören var förknippad med 100 % överlevnad vid 6,7 år, och lymfkörtelinblandning var förknippad med 98 % överlevnad vid 6,5 år. De få rapporterade fallen av sjukdom i stadium IV, progression till invasivt karcinom och mycket sena (>20 år) återfall var dåligt dokumenterade. Överlevnaden för alla stadier bland cirka 373 patienter i 6 prospektiva randomiserade studier som följdes i genomsnitt 6,7 år var 100 %.

Slutsats: Kirurgiskt patologiskt stadium och subklassificering av extraovarisk sjukdom i invasiva och icke-invasiva implantat är de viktigaste prognostiska indikatorerna för SBT. Överlevnaden för tumörer i stadium I är praktiskt taget 100 procent. Överlevnaden för tumörer i avancerat stadium med icke-invasiva implantat är 95,3 %, medan överlevnaden för tumörer med invasiva implantat är 66 %. Invasiva implantat beter sig som karcinom och är sannolikt metastatiska. Den exakta karaktären hos så kallade icke-invasiva implantat är inte klar, men de beter sig godartat. Förekomsten av en mikropapillär arkitektur i den primära ovarietumören är en stark prediktor för invasiva implantat. Dessa uppgifter stöder rekommendationen att ovarietumörer med en mikropapillär arkitektur ska betecknas som ”mikropapillära serösa karcinom” och de som saknar dessa egenskaper som ”atypiska proliferativa serösa tumörer”.