Under neolitisk tid sträckte sig milus utbredningsområde över stora delar av Kina. Arkeologer har funnit milu-hjälmar vid bosättningar från Liao-floden i norr till Jiangsu- och Zhejiang-provinserna och över Gula och Yangtze-flodens bassänger i Shaanxi- och Hunan-provinserna.
Utrotning i KinaRedigera
I slutet av 1800-talet tillhörde världens enda hjord Tongzhi, kejsaren av Kina. Hjorden hölls i den kungliga jaktträdgården Nanyuan i Nan Haizi, nära Peking. År 1895 förstördes en av jaktträdgårdens murar av en kraftig översvämning av Yongdingfloden, och de flesta hjortarna flydde och en del av dem dödades och åtes upp av svältande bönder. Färre än trettio Père Davids hjortar fanns kvar i trädgården. År 1900, under boxarupproret, ockuperades trädgården av trupper från det tyska kejsardömet och alla återstående hjortar sköts och åtes upp av soldaterna, vilket innebar att Père Davids hjort utrotades i sitt hemland Kina. Ett fåtal av hjortarna hade lagligen införskaffats av de franska och brittiska missionerna i Peking och transporterats till olika europeiska djurparker för utställning och uppfödning. Efter att den kinesiska populationen hade utrotats år 1900 bidrog den engelske adelsmannen Herbrand Russell, 11:e hertigen av Bedford, till att rädda arten. Han förvärvade de få återstående hjortarna från europeiska djurparker och bildade en avelshjord i hjortparken vid sitt hem Woburn Abbey i Bedfordshire. Arten hotades på nytt av de båda världskrigen, men överlevde till stor del tack vare Bedfords och hans son Hastings, senare 12:e hertig av Bedford, insatser. Den nuvarande världspopulationen, som nu finns i djurparker runt om i världen, härstammar från Woburn Abbey-besättningen. Endast tre grundare (1 hane, två honor) från Berlins djurpark bidrog till den nuvarande populationen på över 5 000.
ÅterintroduktionEdit
Reintroduktionen av Père Davids hjortar i Kina påbörjades 1985, med en hjord på 20 hjortar (5 hanar och 15 honor). Detta följdes 1987 av en andra hjord som bestod av 18 hjortar (alla hondjur). Båda hjordarna kom från Woburn Abbey-besättningen och donerades av Robin Russell, Marquess of Tavistock (död 2003) (den framtida 14:e hertigen av Bedford), den 11:e hertigens barnbarnsbarn. År 2005 uppförde myndigheterna i Peking en staty av den 14:e hertigen i Nan Haizi för att uppmärksamma 20-årsdagen av återinförandet av Milu. Transporten sponsrades av Världsnaturfonden. Reliktplatsen Nanyuan (eller Nan Haizi) Royal Hunting Garden i Pekings södra förorter valdes ut som platsen för återintroduktionen, vilket skapade Beijing Milu Park. Populationen i Kina ökade till cirka 2 000 år 2005.
En andra återintroduktion i Kina genomfördes 1986 där 36 Père Davids hjortar valdes ut från fem zoologiska trädgårdar i Storbritannien där huvuddelen av hjortarna kom från Whipsnade Wild Animal Park i Bedfordshire. Dessa hjortar introducerades i Dafeng Milu National Nature Reserve, nära Gula havets kust i östra Kina. År 2006 hade populationen i detta naturreservat nått upp till cirka 950 med en genomsnittlig årlig befolkningsökning på 17 %.
Utifrån 1993 släpptes 30 hjortar från flocken i Beijing Milu Park ut i Tian’ezhou Milu National Nature Reserve (även kallat Shishou Milu National Nature Reserve) i Tian’ezhou, Shishou. Därefter följde ytterligare 34 hjortar som togs från Pekingparken och släpptes ut i Tian’ezhou-reservatet. Vid en översvämning 1998 rymde ett antal hjortar från reservatet och har sedan dess levt och förökat sig i naturen. År 2015 är antalet hjortar som lever i det vilda 700 stycken. Den genomsnittliga årliga befolkningstillväxten för Père Davids hjortar i Tianezhou naturreservat var 22,2 %.
I år 2002 släpptes 30 hjortar som tagits från flocken i Beijing Milu Park och 20 från Dafeng naturreservat ut i Yuanyang Yellow River naturreservat.
När arten bedömdes för IUCN:s röda lista (1996) klassificerades den som ”kritiskt hotad” i det vilda, enligt kriterium ”D”: ”Populationen uppskattas till mindre än 50 mogna individer. I oktober 2008 listades den officiellt som utdöd i det vilda. När statusen uppdaterades i mars 2016 klargjordes det på artens sida på IUCN:s rödlista att den skulle förbli listad som ”utdöd i det vilda” tills den återinförda populationen visat sig vara långsiktigt livskraftig. I dag finns det 53 flockar av Père Davids hjortar i Kina. Nio av hjordarna består av 25 eller färre hjortar och de återstående hjordarna har färre än 10 hjortar. På grund av den lilla populationsstorleken förväntas en brist på genetisk mångfald, men trots den lilla populationsstorleken verkar djuren inte lida av genetiska problem till följd av den genetiska flaskhalsen. Populationen i fångenskap i Kina har ökat under de senaste åren, och möjligheten kvarstår att fritt vandrande populationer kan återinföras inom en nära framtid.
När arten återinförs i sin livsmiljö kan den möta många problem på grund av åren i fångenskap. Slappt urval och reproduktion utan miljötryck kan ha ägt rum för Père Davids hjort på grund av uppfödning i fångenskap, vilket kan leda till att adaptiva antipredatorbeteenden går förlorade. Det är möjligt att arten, när den släpps helt ut i miljön från fångenskap, efter generationer av avkommor, inte kan bibehålla beteenden som skyddar mot parasiter, t.ex. att sköta sig själv. Om populationen återintroduceras i miljön utan skydd mot fästingangrepp kan den få stora problem om den inte är anpassad till den miljön. Père Davids hjortar kan också bli förvirrade av andra rovdjur, t.ex. tigrar, eftersom de inte längre är anpassade till dem. En studie gjordes på medlemmar av arten i fångenskap där man använde ljudet av brölande tigrar och skällande hundar, och hjortarna reagerade inte på hundarnas skällande, men när de hörde tigerns brölande fick de hjortarna att tillbringa mer tid med att vara försiktiga efter att ha hört ljudet, vilket visar att hjortarna fortfarande hade kvar förfädernas minnen av deras tidigare rovdjur, tigern.
HybridEdit
Trots att Nya Zeeland saknade egna landlevande däggdjur hade europeiska bosättare infört många arter av hjortar i landet för att använda dem för jordbruk och jakt. Vissa av dessa hjortarter hade korsats i det vilda och skapat hybrider, som i sin tur sedan användes i hjortfarmer på grund av deras uppenbara genetiska förbättringar. Parallellt med denna upptäckt började hjortfarmerna att uppmuntra till hybridisering för att främja genetiska framsteg. Detta inkluderar en hybrid mellan Père Davids hjort och kronhjort. Dessa F1-hybrider är unika av flera skäl. Till att börja med förblir både han- och honavkommor av denna hybrid fertila, vilket är sällsynt, särskilt för arter som har ett sådant genetiskt avstånd. De båda arterna skiljer sig åt i säsongsbeteende, dräktighetslängd, beteendeegenskaper, morfologi, mognadsstorlek och sjukdomsresistens. Père Davids hjort är också unik genom att dess horn är olik alla andra hjortar i världen. På grund av att de båda arterna har olika säsongsbeteenden skulle de dock gå in i parningssäsongen med olika intervall, vilket skulle förhindra att naturliga parningar skulle äga rum. Därför användes artificiell insemination av hjortar med sperma från Père Davids hjortar. Dessa F1-hybrider hade inte samma parningssäsong som Père Davids hjortar och kunde därför framgångsrikt para sig naturligt med andra kronhjortar. Tre F1-hybridhjortar parade sig framgångsrikt på naturlig väg under en period mellan 1989 och 1991 med 144 hjortar och sperma hade använts för att artificiellt inseminera 114 andra hjortar som producerade över 300 backcross-hybrider.