Denna artikel, som bygger på en nyligen publicerad artikel av Arturo Carpio, MD, Universidad de Cuenca, Ecuador, och kollegor, är den andra i en tredelad serie om parasitsjukdomar i centrala nervsystemet (CNS). Den kommer att belysa några av de tekniker som kliniker använder för att diagnostisera parasitsjukdomar i CNS.

Tyvärr har parasiten vid den tidpunkt då symtomen på parasitinfektioner i CNS uppträder vanligtvis redan invaderat hjärnan och i vissa fall orsakat irreversibla skador.

En tidig definitiv diagnos av dessa infektioner är därför avgörande för kontroll och behandling av dessa tillstånd.

Enligt författarna kan ”komplexiteten hos parasiternas livscykler och geografiska särdrag, liksom överlappande kliniska manifestationer hos värden som återspeglar parasiternas olika patogenes, utgöra diagnostiska utmaningar.”

Diagnostik: Laboratorietekniker

Neurologer samlar vanligtvis rutinmässigt in prover av cerebrospinalvätska (CSF), liksom blod, från patienter som uppvisar neurologiska symtom. Vid sjukdomar som malaria, toxoplasmos och human afrikansk trypanosomiasis möjliggör direkt identifiering av den orsakande parasiten i CSF-prover med hjälp av mikroskopi en definitiv diagnos. Detta är dock inte möjligt vid många av CNS-parasitinfektionerna.

Och även om eosinofili kan identifieras i CSF och/eller blod vid vissa CNS-parasitoser – särskilt vid helminthiska infektioner som toxocariasis, cysticercos, schistosomiasis och paragonimiasis – är detta fynd också relativt ospecifikt.

Detektering av antiparasit-antikroppar är fortfarande det mest använda diagnostiska verktyget i dessa fall. Förekomsten av dessa antikroppar tyder på att patienten har exponerats för parasiten. Detta tillvägagångssätt har dock fortfarande begränsningar. I synnerhet tyder detektion av dessa antikroppar inte nödvändigtvis på aktuell infektion med levande parasiter, eftersom dessa antikroppar kan kvarstå i månader efter det att parasiten eliminerats.

Både serum- och CSF-prover används vanligen för detektion av dessa antikroppar. Det är dock viktigt att komma ihåg att även om förekomsten av antikroppar i CSF indikerar cerebral inblandning och skada, ger det ingen information om förekomsten av parasiten i andra delar av kroppen. På samma sätt tyder förekomsten av antikroppar i serum inte nödvändigtvis på en infektion i CNS.

Detektion i CSF eller serum av produkter som utsöndras av livskraftiga parasiter är också möjlig under vissa förhållanden.

Molekylär detektion av parasit-DNA med hjälp av ett PCR-test (polymeraskedjereaktion) är ett annat diagnostiskt tillvägagångssätt som blir alltmer populärt. En nackdel med PCR-testet är dock dess oförmåga att skilja mellan livskraftiga och döda parasiter.

Förutom standarddiagnostiska tekniker används särskilt vissa kompletterande metoder vid diagnostik av specifika parasitsjukdomar i CNS:

Cysticercos: HP10-antigendetektionstestet används för att detektera det utsöndrade glykoproteinet från metacestoderna. Denna test är användbar vid långtidsuppföljning av patienter, både under och efter behandling. Minskande antigennivåer i CSF tyder på effektiv behandling, medan fortsatt närvaro av antigenet tyder på ineffektiv behandling.

Toxoplasmos: Förutom analyser för att påvisa cirkulerande Toxoplasma gondii-antigener och anti-toxoplasma-antikroppar används även PCR-baserade tekniker. Och eftersom olika klonala typer av T. gondii är förknippade med olika kliniska manifestationer av toxoplasmos kan tekniker som serotypning och DNA-sekvensering användas för att fastställa vilken klonaltyp av parasiten som är inblandad. Diagnostik av toxoplasmos kan också vara en utmaning hos personer med nedsatt immunförsvar som ofta har låga antikroppstitrar. Differentiering av CNS-infektion med T. gondii från infektion med Trypanosoma cruzi är också viktig hos dessa patienter och kräver en kombination av serologi, PCR och undersökning av CSF med mikroskopi.

Human afrikansk trypanosomiasis: I likhet med situationen med toxoplasmos kan diagnosen av trypanosomiasis också vara utmanande hos immunsupprimerade individer på grund av låga antikroppstitrar. Card Agglutination Test for Trypanosomes (antikroppsmedierad agglutination av fixerade trypanosomer) används ofta initialt vid diagnos av CNS-trypanosomiasis och följs av direkt visualisering av parasiten i CSF.

Malaria: Olika PCR-baserade metoder och immunodiagnostiska tester för att påvisa antikroppar mot parasitproteiner (t.ex. histidinrikt protein och laktatdehydrogenas) finns tillgängliga.

Diagnostik: Även om konventionell datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRI) är viktiga vid diagnos av parasitinfektioner i CNS, måste resultaten av dessa undersökningar beaktas tillsammans med resultaten av laboratorietester för att en definitiv diagnos ska kunna ställas.

Men vid vissa tillstånd kan neuroimagingundersökningar belysa egenskaper som gör att en definitiv diagnos kan ställas. Till exempel anses förekomsten av en dottercyste inom en cystisk lesion på MRT vara ett patognomoniskt tecken på en echinokockcysta. CT- och MRT-fynd kan också användas för att diagnostisera cysticercos, och olika stadier av sjukdomen uppvisar olika karakteristiska fynd. MRT är dock överlägsen CT när det gäller att framhäva vissa egenskaper hos parasiten, t.ex. scolexen.

Avancerade neuroimaging-tekniker används också vid diagnos av parasitinfektioner i CNS. Dessa tekniker inkluderar fluid attenuation inversion recovery (FLAIR), diffusions-MRI, perfusions-MRI, 3-dimensionella MRI-sekvenser och magnetresonansspektroskopi.

”Neuroavbildningsstudier (CT-scanning och MRI) spelar en viktig roll vid tidig diagnos, men det finns ett brett spektrum av neuroavbildningsfynd vid parasitinfektioner i CNS, ofta med avsevärd överlappning, vilket försvårar diagnosen”, framhåller författarna. ”Utvecklingen av specifika och känsliga serodiagnostiska och molekylärbiologiska (PCR) tester för livskraftiga parasiter är en brådskande prioritering som kommer att komplettera och bekräfta den kliniska undersökningen”, avslutar de.

Läs den första artikeln i serien här: Del I: Parasitsjukdomar i centrala nervsystemet: Parry utexaminerades från University of Liverpool, England 1997 och är en certifierad veterinärpatolog. Efter 13 års arbete inom den akademiska världen grundade hon Midwest Veterinary Pathology, LLC där hon nu arbetar som privat konsult. Hon brinner för veterinärutbildning och sitter med i Indiana Veterinary Medical Association’s Continuing Education Committee. Hon skriver regelbundet fortbildningsartiklar för veterinärmedicinska organisationer och tidskrifter och har även suttit med i American College of Veterinary Pathologists Examination Committee och Education Committee.