Resultat och diskussioner
Ljusmikroskopibilderna presenteras i fig. 2. Kroppen är osegmenterad, långsträckt oval i formen. Vuxna parasiter har fyra par ben. De kvinnliga parasiternas genomsnittliga längd och bredd var 1,13 mm × 0,63 mm. Skanningelektronmikroskopi visade att ryggskölden är smal och avsmalnande mot baksidan och slutar i en trubbig spets (fig. 3a). Det finns 11 par pilösa setae på dorsalskölden. Längden på setena på dorsalskölden var densamma som på setena i det omgivande området. På bukytan hos honkvalsterna finns tre sköldar, sternalsköld, genitalsköld och analsköld (fig. 3b). Gnathosoma har chelicera och pedipalp (Fig. 4a). Cheliceran är lång och spetsig, vilket syns mycket tydligt i ljusmikroskopi, som klaras upp vid bearbetning med laktofenol (fig. 2). Varje trochanter på pedipalp har en anteroventral köl. Tritosternum är långt och tandat (Fig. 4a). Sternalskölden har tre par pilösa setae (Fig. 4b) varav det främre paret är närmare sköldens främre kant. Genitalskölden har ett par genitala setae (Fig. 4b). Analskölden har tre setae. Anus ligger i den främre halvan av analskölden. Den bakre delen av analskölden har ett stort antal taggar som är arrangerade i V-form och som sträcker sig strax före den sista analsetan (fig. 4c). Ovanstående mikromorfologiska egenskaper som observerats med hjälp av svepelektronmikroskopi överensstämmer med beskrivningarna i annan publicerad litteratur för O.bacoti Hirst, 1931 (Watson 2008; Soulsby 1982; Engel et al. 1998). Vissa morfologiska kännetecken, nämligen hårighet, kaudalt spetsig dorsalplatta, typisk form på analplattan med ett kraniumanus, gör det möjligt att särskilja den tropiska råttkvalstret från andra närbesläktade parasiter som rödfågelkvalster (Dermanyssus gallinae) och nordisk fågelkvalster (Ornithonyssus sylvarium) (Beck och Fölster-Holst 2009). Det finns få rapporter om mikroskopering av parasitens utvecklingsstadier. I Engel et al. (1998), som har gjort en genomgång av denna parasits livscykel, finns dock information som gör det möjligt att särskilja alla utvecklingsstadier, inklusive ägg, larv, protonymphe, deutonymphe och vuxen, på grundval av deras morfologiska kännetecken, dvs. storlek och antal ben. Skanningselektronmikroskopi skapar en tredimensionell bild av ett objekts ytstruktur. På grund av sin högre upplösningsförmåga på upp till 2 miljoner gånger, jämfört med 1 000-2 000 gånger i ljusmikroskopi, gör elektronmikroskopi det möjligt att studera mikromorfologiska strukturer som inte är synliga med ljusmikroskopi. Elektronmikroskopi är dock dyrt och kräver expertis.
Ljusmikroskopisk bild av ventralytan hos O. bacoti, 40 × (a) och gnathosoma som visar två pedipalpar och långa chelicerae, 100 × (b)
SEM-bild av dorsalyta hos O. bacoti som visar dorsalskölden och setae (a) och ventralytan som visar sternal-, genital- och analskölden (b)
SEM-bild av gnathosoma av O. bacoti som visar chelicera och pedipalp (a), bröstskölden som visar 3 par pilösa setae (b) och analskölden som visar 3 anal setae och ett V-format arrangemang av taggar (c)
Vissa arter av kvalster inklusive Sarcoptes scabiei, Notoedres cati, Cheyletiella spp, D. gallinae, O. bacoti, Ophionyssus natricis och Neotrombicula autumnalis kan angripa människans hud och orsaka symptom (Beck och Pfister 2006). Kvalster kan ge upphov till prurit eller allergiska reaktioner genom salivproteiner som deponeras under födointag (Scharf och Daly 2003). Den vanliga överkänslighetsreaktionen mot alla bett, stick och produkter från leddjur kallas papulär urtikaria (Steen et al. 2004). Myrarter som förekommer hos djur kan vara orsaken till tillfälliga infestationer hos människor. Ett sådant tillfälligt angrepp hos människor förekommer när det gäller O. bacoti, även känd som tropiskt råttkvalster. O. bacoti är en periodisk hematofagerad parasit och tillbringar relativt kort tid på en värd. När råttan fångas i en fälla eller när den har övergivit sitt bostadsområde kan kvalsteret orsaka angrepp i jakt på föda. Tropisk råttkvalster har rapporterats förekomma i många länder utom i den arktiska och antarktiska regionen (Engel et al. 1998).
Kasuell behandling med antiparasitära medel hos mänskliga patienter är inte nödvändig, men om det är indicerat kan symtomatisk behandling ges (Beck 2007). Olika författare har rapporterat användning av antihistaminika (Hetherington et al. 1971), glukokortikoider (Fishman 1988), lindan (Fishman 1988) och 25 % bensylbensoat (Tika Ram et al. 1986). I vårt fall använde vi enbart antihistaminisk behandling, endast hos ett fåtal patienter, eftersom svårighetsgraden på de lesioner vi stötte på var mycket liten. Några av patienterna upplevde svår klåda, varför antihistaminika ordinerades. Klådan avtog efter antihistaminika och lesionerna tenderar att försvinna på kortare tid hos patienter som får antihistaminika. Återhämtningen var händelselös inom 5-10 dagar.
I försöksdjursanläggningar bör ett omfattande utrotningsprogram helst omfatta eliminering av den gemensamma reservoaren av gnagare, behandling av de angripna djuren och deras miljö. Man kan dock inte bortse från återinfektion om programmet för bekämpning av råttor misslyckas. Rivning och renovering av byggnader eller avlägsnande av vanliga gnagare är särskilt högriskperioder och kan leda till nya angrepp av kvalster från gnagare i laboratorier eftersom kvalsterna reser i jakt på nya värdar (Watson 2008). Det har också rapporterats att kvalsteret kan överleva 2 veckor till flera månader utan att äta (Baker 1998). Bekämpningsprogrammet i vår anläggning omfattade utrotning av kommenselgästreservoaren i försöksdjursanläggningen, användning av lättillgängligt deltametrin (Butox vet ®), ett pyretroidgrupp om insekticid, för att behandla den angripna kolonin och dess omgivning (Nath et al. 2013). Andra pyretroidläkemedel, nämligen permetrin, en syntetisk pyretroid (Hill et al. 2005, Cole et al. 2005), antingen ensamt eller i kombination med deltametrin med långvarig frisättning (Watson 2008) har använts framgångsrikt för att behandla angrepp i en koloni av laboratoriemöss.
I denna studie drogs slutsatsen att de fall av dermatit som förekom hos personalen som arbetade i försöksdjursanläggningen berodde på bett från O. bacoti som härstammade från angripna möskkolonier. Skanningelektronmikroskopi var användbart för att bekräfta identifieringen av parasiten baserat på studier av mikromorfologiska strukturer. I Indien finns det begränsad information om förekomsten av angrepp av O. bacoti och dermatit orsakad av O. bacoti. Även om det inte finns några registrerade fall, måste man ta hänsyn till att detta kvalster kan överföra sjukdomar. Symtomatisk behandling, vid behov, kan vara till hjälp för att minska klådans svårighetsgrad.