Syfte: Att bedöma effekten av tizanidinhydroklorid jämfört med placebo som kompletterande profylaktisk behandling av kronisk daglig huvudvärk (kronisk migrän, migränhuvudvärk eller huvudvärk av spänningstyp).

Bakgrund: Tizanidin är en alfa2-adrenerg agonist som hämmar frisättningen av noradrenalin vid både ryggmärg och hjärna, med antinociceptiva effekter som är oberoende av det endogena opioidsystemet. Tidigare öppna studier har antytt att läkemedlet kan vara effektivt för behandling av kronisk daglig huvudvärk.

Metoder: Tvåhundra patienter genomförde en 4-veckors, enkelblind, placebo baslinjeperiod, varav 134 uppfyllde urvalskriterierna och sedan randomiserades till tizanidin eller placebo. Nittiotvå patienter fullföljde minst 8 veckors behandling (tizanidin, n = 45; placebo, n = 47) och 85 patienter fullföljde 12 veckors behandling (tizanidin, n = 44; placebo, n = 41). De flesta patienterna (77 %) uppfyllde de diagnostiska kriterierna för migrän från International Headache Society. 23 % hade antingen kronisk migränhuvudvärk eller kronisk huvudvärk av spänningstyp. Tizanidin titrerades långsamt under 4 veckor till 24 mg eller den högsta dos som tolererades (medelvärde, 18 mg; SD, 6,4; medianvärde, 20,0; intervall, 2 till 24), jämnt fördelat på tre dosintervaller per dag. Det totala huvudvärkindexet (/28 dagar) var den primära slutpunkten.

Resultat: Tizanidin visade sig vara överlägset placebo när det gällde att minska det totala huvudvärksindexet (P = 0,0025), liksom genomsnittliga huvudvärksdagar per vecka (P = 0,0193), svåra huvudvärksdagar per vecka (P = 0,0211), genomsnittlig huvudvärksintensitet (P = 0,0108), högsta huvudvärksintensitet (P = 0,0020) och genomsnittlig huvudvärksvaraktighet (P = 0,0127). Den genomsnittliga procentuella förbättringen under de fyra sista veckornas behandling med tizanidin jämfört med placebo var 54 % jämfört med 19 % för huvudvärksindex (P = 0,0144), 55 % jämfört med 21 % för svåra huvudvärksdagar (P = 0,0331), 35 % jämfört med 19 % för huvudvärkslängd (P = 0,0142), 35 % jämfört med 20 % för högsta huvudvärksintensitet (P = 0,0106), 33 % jämfört med 20 % för genomsnittlig huvudvärksintensitet (P = 0,0281) och 30 % jämfört med 22 % för totala huvudvärksdagar (P = 0,0593). Patienter som fick tizanidin fick också högre betyg på den totala förbättringen av huvudvärken på en visuell analog skala (P = 0,0069). Det fanns ingen statistiskt signifikant skillnad i utfallet för patienter med kronisk migrän jämfört med patienter med enbart migrän- eller spänningshuvudvärk. Biverkningar som rapporterades av mer än 10 % av patienterna omfattade somnolens (47 %), yrsel (24 %), muntorrhet (23 %) och asteni (19 %). Bortfall på grund av biverkningar skilde sig inte signifikant mellan tizanidin och placebo.

Slutsatser: Resultaten stöder tizanidin som ett effektivt profylaktiskt tillägg för kronisk daglig huvudvärk, inklusive migrän, migränhuvudvärk och huvudvärk av spänningstyp. Resultaten tyder också på den möjliga betydelsen av en alfa2-adrenerg mekanism som ligger till grund för patofysiologin hos detta spektrum av huvudvärkssjukdomar.