Abstract

Bakgrund: Hos patienter med ischemisk kardiomyopati och livskraftigt myokard förbättras inte alltid vänster ventrikulär ejektionsfraktion (LVEF) efter revaskularisering. Huruvida detta kan påverka prognosen är oklart.

Syfte: Att utvärdera prognosen för livskraftiga patienter med och utan förbättring av LVEF efter koronar revaskularisering.

Metoder: Före revaskularisering utfördes radionuklidventrikulografi (RNV) och dobutaminstrressekokardiografi för att bedöma LVEF respektive myokardiell livskraft. Nio till tolv månader efter revaskulariseringen bedömdes förbättringen av LVEF med RNV. Patienterna delades in i tre grupper: grupp 1, livskraftiga patienter med LVEF-förbättring (n = 27); grupp 2, livskraftiga patienter utan LVEF-förbättring (n = 15), grupp 3, icke livskraftiga patienter (n = 48). Kardiella händelser utvärderades under en 4-årig uppföljning.

Resultat: Efter revaskularisering förbättrades den genomsnittliga (SD) LVEF från 32 (9)% till 42 (10)% i grupp 1, men förändrades inte signifikant i grupp 2 och i grupp 3, p<0,001 genom variansanalys (ANOVA). Hjärtsviktssymptomen förbättrades i både grupp 1 (genomsnittlig (SD) NYHA-klass från 3,1 (0,9) till 1,7 (0,7)) och 2 (från 3,2 (0,7) till 1,7 (0,9)), men inte i grupp 3 (från 2,8 (1,0) till 2,7 (0,5)), p<0,001 genom ANOVA. Under uppföljningen var andelen hjärthändelser låg (4 %) i grupp 1, medelhög (21 %) i grupp 2 och hög (33 %) i grupp 3 (p = 0,01).

Slutsats: Den bästa prognosen efter revaskularisering kan förväntas hos de livskraftiga patienter vars LVEF förbättras. Omvänt har livskraftiga patienter utan funktionell förbättring en intermediär prognos.