I augusti 1955 valde det amerikanska försvarsdepartementets kommitté för särskilda förmågor flottans förslag eftersom det verkade mest troligt att det våren 1958 skulle kunna uppfylla följande:

1. Placera en satellit i omloppsbana under det internationella geofysiska året.
2. Upprätta ett vetenskapligt experiment i omloppsbana.
3. Spåra satelliten och se till att den når sin omloppsbana.

Ett annat övervägande var att flottans förslag använde civila sondraketer i stället för militära missiler, vilka ansågs olämpliga för fredlig vetenskaplig utforskning. Vad som inte nämndes vid den tidpunkten var att USA redan hade ett hemligt satellitprogram på gång, WS-117, som utvecklade förmågan att skjuta upp spionsatelliter med hjälp av USAF Thor IRBMs. Den amerikanska regeringen var orolig för att Sovjetunionen skulle protestera mot att militära satelliter överflyger Sovjetunionen på samma sätt som de hade gjort mot olika flygplansinflygningar och ballongerna i Genetrix-projektet. Tanken var att om en klart ”civil” och ”vetenskaplig” satellit skulle gå upp först, skulle Sovjet kanske inte protestera, och på så sätt skulle ett prejudikat skapas om att rymden låg över nationsgränserna.

Programmet fick namnet Project Vanguard och placerades under flottans ledning och DoD:s övervakning. Naval Research Laboratory (NRL) i Washington fick det övergripande ansvaret, medan den inledande finansieringen kom från National Science Foundation. Direktör var John P. Hagen (1908-1990), en astronom som 1958 skulle bli biträdande direktör för utveckling av rymdflyg i samband med bildandet av NASA. Efter en försening på grund av att NRL ändrade satellitens form från en konisk form, byggdes de första 1,4 kg tunga sfäriska Vanguard-satelliterna vid NRL och innehöll som nyttolast sju kvicksilvercellsbatterier i en hermetiskt förseglad behållare, två spårningsradiosändare, en temperaturkänslig kristall och sex kluster av solceller på sfärens yta. Den första satelliten kallades Vanguard TV3.

NRL ansvarade också för att utveckla Vanguard-rakets bärraketer genom ett kontrakt med Martin Company (som hade byggt Viking-raketerna), för att utveckla och installera satellitspårningssystemet samt för att utforma, konstruera och testa satelliterna. Spårningssystemet kallades Minitrack. Minitrack-stationerna, som utformades av NRL men som underlevererades till Army Corps of Engineers, var 14 stationer längs en nord-sydlig linje som löper längs Nordamerikas östkust och Sydamerikas västkust. Minitrack var föregångare till ett annat av NRL utvecklat system kallat NAVSPASUR, som fortfarande är i drift idag under kontroll av flygvapnet och är en viktig producent av data för spårning av rymdfarkoster.

Sputnik och Explorer 1Redigera

Vanguard TV3 i tidigare utställning på National Air and Space Museum. Antennstängerna ska sträcka sig radiellt från satellitens kropp, men är böjda till följd av skador som uppstod vid uppskjutningsmisslyckandet.

Vanguard-raketen exploderar några sekunder efter uppskjutningen vid Cape Canaveral (6 december 1957).

Det ursprungliga schemat innebar att TV3 skulle skjutas upp under september månad 1957, men på grund av förseningar skedde inte detta. Den 4 oktober 1957 fick Vanguard-teamet reda på att Sovjetunionen hade skjutit upp Sputnik 1 medan de fortfarande arbetade med en testfarkost (TV-2) som var avsedd att testa det första steget i deras bärrakett. Även om det var demoraliserande för Vanguard-teamet lyckades Minitrack spåra Sputnik, vilket var en stor framgång för NRL. Klockan 11:44:35 den 6 december gjordes ett försök att skjuta upp TV-3. Vanguard-raketen steg cirka 1,2 meter upp i luften när motorn förlorade dragkraft, och raketen sjönk omedelbart tillbaka ner till startplattan och exploderade. Nyttolastens noskon lossnade och landade fritt från den exploderande raketen, med den lilla satellitens radiofyr fortfarande pipande. Satelliten var för skadad för vidare användning; den finns nu i National Air and Space Museum.

Efter att Sovjetunionen hade skjutit upp Sputnik 2 den 3 november 1957 beordrade den dåvarande försvarsministern Neil H. McElroy den amerikanska armén att använda Juno I och skjuta upp en satellit. Den 31 januari 1958 sköt den amerikanska armén upp satelliten Explorer 1. I och med uppskjutningen av Sputnik 1 och 2 hade det tidigare bekymret, rätten till överflygning av satelliterna, blivit ointressant: dessa satelliter hade skjutits upp av en tidig version av den sovjetiska R-7-raketen, som låg till grund för Sovjetunionens tidiga ICBM:er, och som definitivt var militärisk samt ungefär 40 gånger större än Vanguard-raketen.

Den 17 mars 1958 sköt programmet framgångsrikt upp Vanguard-satelliten TV-4. TV-4 uppnådde en stabil omloppsbana med en apogee på 3 969 kilometer (2 466 miles) och en perigee på 650 kilometer (400 miles). Det beräknades att den skulle förbli i omloppsbana i minst 240 år, och den döptes om till Vanguard I, som förutom sitt övre uppskjutningssteg fortfarande är den äldsta av människan tillverkade satelliten som fortfarande befinner sig i omloppsbana.

I slutet av 1958, när ansvaret för projekt Vanguard hade överförts till NASA, bildades kärnan i Goddard Space Flight Center. Efter fyra misslyckade uppskjutningar lyckades programmet återigen med SLV-4, som bytte namn till Vanguard II. Efter ytterligare två misslyckanden avslutades programmet med uppskjutningen av Vanguard III 1959.