Public-private partnership (PPP), partnerskap mellan en myndighet och den privata sektorn för att leverera varor eller tjänster till allmänheten. Områden inom offentlig politik där offentlig-privata partnerskap (PPP) har genomförts är bland annat ett stort antal sociala tjänster, kollektivtrafik samt miljö- och avfallshanteringstjänster.
Och även om PPP är ett gammalt fenomen studerades de inte på allvar av forskare förrän i slutet av 1980-talet, då de började användas inom offentlig förvaltning och management i både utvecklade länder och utvecklingsländer. Offentlig-privata partnerskap har varit föremål för politisk kontrovers och vetenskaplig debatt, särskilt när det gäller fördelarna och nackdelarna med offentlig-privata partnerskap i jämförelse med traditionella statliga tjänster och arten av de partnerskap som de ger upphov till.
I sin mest grundläggande bemärkelse är ett partnerskap en affärsverksamhet eller en institutionell sammanslutning inom vilken gemensam verksamhet äger rum. Ett offentlig-privat partnerskap existerar från det ögonblick då en eller flera offentliga organisationer kommer överens om att agera i samverkan med en eller flera privata organisationer. Offentlig-privata partnerskap omfattar partnerskap inom den offentliga sektorn med både företag och organisationer i det civila samhället, inklusive samhällsorganisationer, frivilligorganisationer och icke-statliga organisationer.
Det partnerskap som ingår i ett offentlig-privat partnerskap är inte liktydigt med något enkelt avtalsförhållande. Även om sådana förbindelser ibland betecknas som ”partnerskap” av de berörda parterna, utgör de i sig själva inte ett verkligt offentlig-privat partnerskap, vilket förutsätter ett triadiskt förhållande mellan den offentliga myndigheten, den privata partnern och den allmänhet som berörs av tjänsten. Ett offentlig-privat partnerskap är – eller bör vara – ett ömsesidigt fördelaktigt avtal som syftar till att tjäna ett socialt syfte.
Men det är också sant att en mångfald av överenskommelser eller kontrakt, mer eller mindre formella till sin karaktär och ibland mycket informella, kan ge upphov till ett verkligt partnerskap. De mest institutionaliserade formerna av partnerskap kan utvecklas till formaliserade permanenta strukturer. I praktiken tenderar de offentlig-privata partnerskapen att förändras med tiden, eftersom det ligger i ett partnerskaps natur att utvecklas och anpassas till de särskilda omständigheterna inom det särskilda verksamhetsområdet. I det senare avseendet har politiska kulturer och traditioner stor betydelse.
Det är möjligt att skilja mellan substitutiva och samarbetsformer av partnerskap. Vid substitutivt partnerskap ersätter den privata partnern det offentliga organet mer eller mindre helt och hållet, vilket har skett i det franska systemet med outsourcing av offentliga tjänster. I det samarbetsinriktade partnerskapet, som är typiskt för tyska organisationer, har varje privat partner en specifik funktion, som bestäms av det särskilda yrke som partnern är knuten till.
PPPP har antagits i stor utsträckning. I många utvecklade länder (t.ex. USA, Storbritannien, Frankrike, Italien och Nederländerna) har användningen av dem faktiskt blivit obligatorisk genom lagstiftning. I Frankrike till exempel har begreppet offentlig-privata partnerskap en ganska lång historia och sedan 1980-talet har offentlig-privata partnerskap genomförts inom nästan alla områden av den offentliga politiken.
När det gäller den internationella nivån och utvecklingsländerna har partnerskapen mellan internationella givare och icke-statliga utvecklingsorganisationer (NGDO) också ökat i omfattning och betydelse. Världsbanken har försökt samarbeta med icke-statliga organisationer som partner, och i flera rapporter och utvärderingar har man efterlyst förbättringar av Världsbankens förfaranden när det gäller partnerskap med icke-statliga organisationer.