Bakgrund: Den normala pupillär sammandragning vid ljus är en ofrivillig reflex som lätt kan framkallas och observeras utan specialutrustning eller obehag för patienten. Försvagning av denna reflex vid synnervsbesvär beskrevs för första gången för 120 år sedan. Sedan dess har pupillundersökning blivit en rutinmässig del av bedömningen av sjukdomar i synnerven.
Kliniska tekniker: Det ursprungliga testet för att täcka/avtäcka jämför pupillomotorisk drivkraft i de två ögonen, men kräver två arbetspupiller och är relativt okänsligt. Testet med den svängande ficklampan är nu det kliniska standardinstrumentet för att upptäcka pupillomotorisk asymmetri. Det kräver endast en arbetspupill, är lätt att kvantifiera och har hög känslighet i erfarna händer, men tolkningen av resultaten kräver försiktighet. Mätning av pupillens cykeltid är det enda kliniska testet som inte är beroende av en jämförelse med det andra ögat, men det kan endast mätas vid mild till måttlig synnervsdysfunktion, är mer tidskrävande och mindre känsligt.
Laboratorieteknik: Med infraröd videopupillografi kan man göra inspelningar av pupillens respons på fullfälts- eller perimetrisk ljusstimulering under noggrant kontrollerade förhållanden med hög noggrannhet. Frustrerande nog finns det en stor variation i reflexförstärkning hos normala försökspersoner, vilket begränsar användbarheten om man inte jämför med det andra ögat eller om man inte stimulerar intilliggande områden i synfältet som inte är påverkade.
Korrelation med andra tester: I allmänhet visar pupillomotoriskt underskott god korrelation med underskott i synfältet. Vissa sjukdomar i synnerven är dock förknippade med en relativ besparing av antingen pupillfunktionen eller den visuella funktionen, vilket innebär att pupilltester och psykofysiska tester kan bedöma funktionen i olika subpopulationer av optiska nervfibrer. Man vet mindre om förhållandet mellan pupillmätningar och elektrodiagnostiska tester.
Användning i klinisk praxis: Pupillmätning är ovärderlig när man skiljer funktionell från organisk synförlust. Dess användbarhet när det gäller att skilja mellan olika orsaker till optisk neuropati och som ett prognostiskt tecken håller gradvis på att växa fram.