Under hela mitt liv kan jag inte säga att jag någonsin varit bra på något. Jag har heller aldrig haft någon talang. Jag brukade rita mycket, mest hästar, men jag har också ritat en del anime. Jag var alltid… bra. De var aldrig bra, inget att någonsin bli upphetsad över. Det fanns alltid den där killen som är bättre på att teckna än en själv, precis som det är med allting. Jag ville bli musiker och spela klarinett. Det enda skälet till att det lät ”bra” var att instrumentet var utformat för proffs och att det var av trä i stället för billig plast. Jag spelade i flera år. Jag slutade på grund av ekonomiska problem. Jag vill spela piano, men jag vet att jag kommer att suga, och jag har återigen inte råd med lektioner. Jag är varken bra på matematik eller naturvetenskap. Jag ligger längst ner i båda klasserna, även om det skulle hjälpa om jag inte tillhörde de mest begåvade grupperna. Jag ville bli författare. Jag slutade skriva efter att ha anförtrotts det faktum till en vän, och de skrev några tvivelaktiga fanfiction som jag läste, och det var så mycket bättre. Sedan började en annan tjej skriva fanfiction och trots att jag inte skriver fanfiction känner jag mig hemskt dålig eftersom jag tycker att hennes är bättre. Allt jag har försökt i livet är jag usel på. Alla talar om hur smart jag är.

Och det irriterar mig. Jag är inte intelligent. Det har alltid sagts och det är helt enkelt inte sant, annars skulle mina betyg inte vara så låga. Jag skulle inte kämpa så mycket på lektionerna. Jag skulle vara bra på någonting.

Det är uppenbart att detta stör mig och jag vill bara att det ska lämna mig ifred nu. Snälla säg mig hur jag ska acceptera det. Jag vill bara gå vidare från detta.