Antagen av JCPA:s delegatförsamling 2020
Klicka här för att se PDF-versionen.

Då USA:s fängelsepopulation exploderade på 1970-talet i samband med ”kriget mot drogerna” och hårda obligatoriska minimimått, vilket förvärrades av 1994 års brottsbalk, vilket i oproportionerligt hög grad drabbade fattiga och färgade människor. Massfängelsernas utbredning har bidragit till att belysa de avhumaniserande förhållandena i fängelserna och de orättvisor som finns i hela vårt rättssystem. Massinlåsning, och det straffrättsliga systemet i vidare bemärkelse, är nu en viktig fråga som vårt land står inför.

Och ändå förekommer fängelser inte någonstans i Toran som en form av bestraffning, eller ens som avskräckande medel. I 5 Mosebok 25:2-3 får vi veta att ”Om den ogudaktige ska piskas, ska domaren låta honom lägga sig ner och få piskrapp i hans närvaro, efter räkning, så som hans skuld motiverar det. Han kan få upp till fyrtio piskrapp, men inte mer, för att din bror inte skall bli förnedrad inför dina ögon om han blir piskad ytterligare, till överdrift.” Straffet är inte bara begränsat, utan som rabbi Chananya ben Gamliel sade, ”från det att han blir piskad kallar texten honom ’din bror’, eftersom det står ’din bror förnedras'”. (Sifrei Devarim 286, (ca 300-talet)) Vårt straffrättsliga system har emellertid blivit en mekanism för bestraffning och vedergällning, som avhumaniserar (eller ”förnedrar”) alla som stöter på det, utan någon större hänsyn till upprättelse eller rehabilitering.

Bestraffning kvarstår långt efter det att någon har ”avtjänat sitt straff”. En del statligt stöd (t.ex. bostäder och matkuponger) är helt otillgängligt för dem som har suttit i fängelse. Andra hinder blockerar inträdet till lönsamt arbete eller utbildningsprogram. Tidigare fängslade personer är förbjudna att rösta i vissa delstater, medan rösträtten är begränsad i andra delstater. Kort sagt är det nästan omöjligt att återuppta något som liknar ett ”normalt” liv. Detta är långt ifrån att behandla personen som en ”bror” eller ”syster”, som en person som inte är förnedrad.

Begreppet reparativ rättvisa fick genomslag i sannings- och försoningskommissionerna på 1970-talet som ett sätt för förövare och offer att offentligt erkänna den skada som har gjorts, underlätta en läkningsprocess för offren (och gärningsmännen) och reparera samhällen efter konflikter och kränkningar av mänskliga rättigheter. I många moderna sammanhang definieras reparativ rättvisa ofta brett som en process som 1) involverar dem som har begått skada och dem som har skadats, 2) kollektivt söker ansvarsskyldighet hos den anklagade och 3) skyddar offrens säkerhet och stöder offrens autonomi.

Förespråkare för en reform av rättsväsendet har antagit denna term samtidigt som de har utökat dess räckvidd, och förstått att behovet av ”återupprättelse” och helande ofta sträcker sig bortom offret och gärningsmannen och omfattar även deras familjer och samhällen. I denna bemärkelse innebär reparativ rättvisa också en politik och praxis som betonar rehabilitering av dem som begår brott och gottgörelse för den skada som orsakats offer, förövare och samhällen till följd av brott och själva rättssystemet.¹ I alla dess former är användningen av begreppet ”upprättelse” ett erkännande av att de som begår brott, offren, deras familjer och samhällen alla är i behov av ”upprättelse” och helande. Studier visar att användningen av mekanismer för reparativ rättvisa minskar återfall i brott, ökar offrens tillfredsställelse med rättsprocessen och kan till och med minska offrens posttraumatiska stress.²

The Jewish Council for Public Affairs anser att:

• Omorientering av vårt straffrättsliga system så att det återspeglar en rehabiliterande och reparativ rättsstrategi för allmän säkerhet som respekterar alla människors mänsklighet, värdighet och mänskliga rättigheter är avgörande för att skapa ett rättvist samhälle.
• En viktig animerande princip för reformen bör vara strävan efter rehabilitering och reparativ rättvisa för offret (om det finns ett offer), gärningsmannen och de samhällen som berörs genom en samarbetsinriktad, reparativ process där alla primära intressenter har ett finger med i spelet när det gäller hur skadan ska repareras.
• Människor som upplever skada bör ha makt och autonomi när det gäller att bestämma och navigera i processer för läkning och rättvisa.
• Vi måste erkänna behovet av direkta, systemiska förändringar inom en rad olika politikområden och attityder, bland annat hur samhället förstår och behandlar människor som sitter i fängelse eller på annat sätt är föremål för det straffrättsliga systemet.
• Som land måste vi investera i icke-inspärrade program och sociala tjänster, inklusive ytterligare resurser för utbildning, bostäder, sysselsättning, hälsovård och andra offentliga förmåner, vilket kommer att göra våra samhällen säkrare och mer rättvisa.
• Den reparativa rättvisemetoden kommer att stärka det civila samhället genom att öka den sociala sammanhållningen och ge medborgarna möjlighet att lösa problem.