Ätbar Elaeagnus

Först var den ”giftig”. Sedan var den ”inte ätbar”. Senare var den ätbar men ”inte värd att äta”. Egentligen är den inte giftig utan välsmakande och lätt att identifiera. Det får en att undra hur vissa växter blir så förtalade.

Elaeagnus pungens

Silvertorn, Elaeagnus pungens, kom från Kina och Japan till Nordamerika för cirka 200 år sedan i början av 1800-talet. Det är en dekorativ landskapsväxt som ofta används för häckar och barriärer. Silvertorn är också nära besläktad med höstoliven och rysk olivolja, som båda också har ätbara frukter (E. umbellata, E. angustifolia.)

Kanske kommer det dåliga ryktet också från det faktum att silvertorn har undgått odling. Busken finns från Virginia söderut till Florida och västerut till Texas. Den finns också vid Smith College i Northampton i Massachusetts. Florida förtecknar den som en invasiv exotisk art i kategori II. Det verkar som om det enda borgerliga man kan göra är att äta upp ogräset.

Silvertorn är vintergrön och kallas även för törnig oliv och törnig silverbär. Den blommar

Silverfärgad rygg, rostfärgade fläckar

omkring oktober och har ätbar frukt omkring februari. Författarnas åsikter om bäret, som egentligen är en frukt, sträcker sig från giftigt till ätbart men uselt. Jag tycker att de är söta och syrliga på samma gång och mycket värda att äta. Men man måste få dem mogna, annars kan de vara sammandragande. Jag har också kommit fram till att de som skriver böcker om landskapsarkitektur i själva verket hatar de växter de skriver om. Personligen ser jag fram emot silvertornssäsongen varje år. Bättre är att den bär frukt mitt i vår vinter. Få växter gör det.

Från en näringssynpunkt har Elaeagnus 17 gånger mer lykopen än tomater. Ja, 17 gånger mer. Det ätliga fröet har fibrer och omega 3-fettsyror men är på den bittra sidan. Man kan också äta fröskalet men det föredrar jag att inte göra. Växten är en kvävefixerare vilket innebär att den kan växa i dålig jord och förse andra växter med kväve.

När det gäller de vanliga namnen så har busken egentligen inga törnen utan snarare vassa kvistar som växer till grenar. Den bärliknande frukten är röd och silver/guld (på avstånd ser den ut som röd och silver men på nära håll röd och guld.) Det botaniska namnet är en blandad meny. Pungens (PUN-jenz) är lätt. Det betyder skarp eller spetsig. Påminner mig om de punji-pinnar som används i Vietnam. Elaeagnus är lite av en sammanslagning och latiniserad grekiska. Det betyder ”helig oliv”. Elaia = olivträd, agnos = heligt. Varför släktet fick det namnet är det ingen som vet.

Ryska oliver

Också ätbara är frukterna från E. commutata, som är inhemsk i Nordamerika. Invånarna i Alaska stekte dem i älgfett. E. multiflora, den klättrande E. philippensis och E. latifolia är också ätbara, den sistnämnda ofta tillagad och eller gjord till en kompott. Många Elaeganus i sina naturliga utbredningsområden på andra håll i världen har ätbara frukter. Fröna är också ätliga på E. umbellata. Släktet är nära besläktat med havtorn. (Se separat post.)

Släktet Elaeagnus förespråkades en gång i tiden av olika officiella och inofficiella växtgrupper som bra för land och djur. Särskilt sångfåglar gillar frukten. Kalkoner, höns och björnar gör det också. Men på senare år har åsikterna ändrats och nu betraktas den som en konkurrent till inhemska arter och finns med på flera staters dödslista. Jag har bara sett den under odling.

Elaeagnus frukt har många användningsområden. Den kan ätas ur handen även om de tenderar att vara sammandragande om de plockas för tidigt. Den kan lätt göras till fruktläder, juice, sylt och gelé. Du kan frysa in saften och använda den i yoghurt eller för att göra ett te. Frukten kan också dehydreras. Flera arter har ätliga frön. Jag brukar äta kärnan och slänga skalet.

Green Deane’s ”Itemized” Plant Profile

Autumn Olive

IDENTIFIERING: Buske 3 till 25 fot, bladen är lansettformade, vintergröna, enkla eller vågiga kanter, 2 till 4 tum långa. Den övre bladytan är vaxgrön, ofta fjällande. Den nedre bladytan är silverfärgad och fjällig med bruna prickar. Bladen känns sega och korniga. Unga grenar på grenar är taggiga. Frukten kan vara röd till röd med silver- eller guldglitter. Fröhöljet har längsgående ränder.

ÅRSTID: Blommar på hösten, frukter tidigt på våren. (Höstolvon frukter i allmänhet på sensommaren eller hösten.)

MILJÖ: Den kan dock växa i halvskugga och i dålig jord

Tillagningsmetod: Den äts vanligen ur handen. Kan göras till sylt, gelé, fruktläder, juice kan också användas för att göra te eller smaksätta yoghurt. Frökärnan är ätbar.