Carl Sandburg
Carl Sandburg (1878-1967) är en amerikansk poet, antolog, sångare av folksånger och ballader och biograf. Carl Sandburg är mest känd för sin storslagna biografi om Abraham Lincoln och sina tidiga ”realistiska” verser om Chicago.
Legenden om Carl Sandburg som en rå, folklig poet från demokratin i mellanvästern har överskuggat hans senare utveckling. Från det att han skrev sin gripande elegi över Franklin D. Roosevelts död, ”When Death Came April Twelve 1945”, till sin sista diktsamling, Honey and Salt (1963), uppvisade han ett nyvunnet djup och en originalitet som vida överträffade hans tidigare verk. Hans ungdomskarriär som passionerad revolutionär socialist har i stort sett glömts bort, och han dog som en av USA:s mest kända och älskade poeter.
Sandburg föddes i Galesburg, Ill, den 6 januari 1878 i en fattig svensk invandrarfamilj. Vid 13 års ålder slutade han skolan för att arbeta som daglönare. Han reste mycket i västvärlden, där han började utveckla en livslång hängivenhet för sitt land och dess folk. Efter att ha tjänstgjort i armén under det spansk-amerikanska kriget började han vid Lombard (numera Knox) College i Galesburg. Här skrev han sina första dikter.
Efter examen arbetade Sandburg som tidningsman i Milwaukee, Wis. År 1907 och 1908 var han distriktsorganisatör för det socialdemokratiska partiet i Wisconsin och tjänstgjorde som sekreterare för Milwaukees socialistiska borgmästare (1910-1912). Senare flyttade han till Chicago och blev 1917 ledarskribent för Daily News. Under tiden började hans verser publiceras i den avantgardistiska tidskriften Poetry; hans första volym, Chicago Poems, publicerades 1916. Hans rykte som vital poet på den amerikanska scenen befästes med Cornhuskers (1918), Smoke and Steel (1920) och Slabs of the Sunburnt West (1922).
Early Writings
Sandburgs tidiga poesi var så nära att vara ”sublitterär” som verk av någon amerikansk poet av jämförbar klass. Hans tidiga verser, som var avsedda att illustrera hans humanitära socialistiska ideologi, ligger knappt över nivån för politiska talböcker. ”I Am the People, the Mob” från Chicago Poems är karakteristisk. Diktens slut påminner om Walt Whitman när han är som mest prosaiskt: ”När jag, folket, lär mig att minnas, när jag, folket, använder gårdagens lärdomar och inte längre glömmer vem som rånade mig förra året, vem som lurade mig, då kommer ingen talare i hela världen att säga namnet: ’folket’ med en gnutta hånfullhet i rösten eller ett avlägset hånfullt leende. Då kommer pöbeln, folkmassan, massan att anlända.”
Varken i språkanvändning eller metrik kvalificerar sig detta ens som fri vers; stilmässigt står det närmare John Dos Passos samtida experiment med prosa än poesi. Tidens revolutionära naturalistiska estetik krävde en poesi av direkt imitation; men Sandburgs ”imitationer” uppvisade föga konstnärlighet.
Sandburgs tidiga poesi tenderade inte bara mot en överdrivet oformad imitation av verkligheten utan kopierade även andra poeter. T. S. Eliots ”The Love Song of J. Alfred Prufrock” hade utkommit året innan Sandburgs ”Fog” publicerades. Eliots bild av dimman som en katt har djupgående konsekvenser i samband med resten av hans dikt; ”Fog”, som hyllades som ett fint exempel på en imagistisk dikt, har inget sammanhang alls och därmed ingen mening. I termer av imagistisk poetik kan ”Dimma” anses vara lyckad, men Sandburg hade aldrig räknat sig själv som medlem av den rörelsen; inte heller hade han någonsin på allvar övervägt dess estetik.
På samma sätt står Sandburgs ”Lycka” i en ogynnsam jämförelse med Ezra Pounds ”Hälsningar”, och hans ”Buffalo Bill” uttrycker enbart nostalgi i förhållande till E. E. Cummings mer genomträngande ”Buffalo Bill’s”. Några av dikterna i Cornhuskers är mer originella och fullt genomförda än de som diskuteras här, men ingen av dem når upp till standarden för de bästa av hans samtida.
Senare arbeten
Från 1926 till 1939 ägnade sig Sandburg främst åt att skriva den sexbandiga biografin om Abraham Lincoln, där han presenterade Lincoln som förkroppsligandet av den amerikanska andan; han fick Pulitzerpriset i historia för detta arbete (1939). Han samlade också in folksånger som utgjorde The American Songbook (1927).
Honey and Salt (1963), en anmärkningsvärd prestation för en ”deltidspoet” i 80-årsåldern, innehåller mycket av Sandburgs bästa poesi. Här är ålderns mildhet och visdom uppenbar; ljudet av ett amerikanskt idiom ekar genom dessa dikter mer effektivt än i de tidigare ”realistiska” verserna. Vid den här tiden hade Sandburg övergått från sitt beroende av ideologi till en djupt känd sympati och oro för verkliga människor. Ömhet ersätter sentimentalitet; känslomässig kontroll ersätter defensiv ”tuffhet”. Det finns ett uttalat religiöst medvetande i dessa sista dikter, som bara var underförstått i de tidigare verken, där det ofta var nedsänkt i politisk ideologi och naturalistisk poetik.
Sandburg publicerade också en samling barnberättelser, Rootabaga Stories (1922). Andra diktsamlingar är Good Morning, America (1928); The People, Yes (1936); Collected Poems (1950), som vann ett Pulitzerpris; och Harvest Poems, 1910-1960 (1960). Remembrance Rock (1948), ett episkt panorama över den amerikanska historien, var hans enda roman. Han dog i Flat Rock, N.C., den 22 juli 1967.
Fördjupad läsning
Sandburgs självbiografi är Always the Young Strangers (1953). En biografi är Harry L. Golden, Carl Sandburg (1961). Goda kritiska kommentarer inkluderar ”Carl Sandburg’s Complete Poems” i William Carlos Williams, Selected Essays (1954); Newton Arvins ”Carl Sandburg” i Malcolm Cowley, ed., After the Genteel Tradition: American Writers since 1910 (1959), Roy Harvey Pearce, The Continuity of American Poetry (1961) och Hyatt H. Waggoner, American Poets: From the Puritans to the Present (1968). □