Inbördeskrigets första landslag utkämpades den 21 juli 1861, bara 30 mil från Washington – tillräckligt nära för att amerikanska senatorer skulle kunna bevittna slaget personligen. Sydstatarna kallade det slaget vid Manassas, efter den närmaste staden. Nordborna kallade det Bull Run, efter en bäck som rinner genom slagfältet.

Efter att ett konfedererat artilleri sköt mot Fort Sumter i april klagade kongressledamöter över unionsarméns inaktivitet. De utbytte rykten om att president Abraham Lincoln fördröjde militära åtgärder för att skapa en kompromiss med sydstaterna. De krävde en snabb kampanj för att hindra den konfedererade kongressen från att sammanträda i Richmond. Horace Greeleys New York Tribune sammanfattade stämningen med upprepade rubriker som krävde: ”Framåt mot Richmond!” Sådana skrik pressade Lincoln att inleda en offensiv. Den inträffade vid Bull Run.

På morgonen den 21 juli 1861 red civila från Washington ut till Centreville, Virginia, för att se en unionsarmé som bestod av mycket gröna rekryter – de anmälde sig till ett 90-dagars krig – marschera djärvt in i strid. Män, kvinnor och till och med barn kom för att bevittna den förutspådda unionssegern och tog med sig picknickkorgar och operaglas. Bull Run blev snart känt som ”picknickslaget”. I de civila leden fanns några av kongressens mäktigaste senatorer – många av dem hade uppmanat till just en sådan kampanj. De lärde sig snabbt att krig kan vara oförutsägbart.

Unionsarmén presterade bra den morgonen, men tidigt på eftermiddagen hade konfederationerna tagit in förstärkningar och tvingade fram ett intensivt slag om ett område som kallas Henry Hill. När unionens generaler slutligen kallade till reträtt runt 16.00 på eftermiddagen flydde de skrämda soldaterna för sina liv. ”Jag såg 12:e New York-regementet rusa pell-mell ut ur skogen”, kommenterade en reporter. Soldaterna kastade sina vapen och sprang från slagfältet och sopade upp civila i reträtten.

Närmast slagfältet satt en grupp senatorer och åt lunch. De hörde ett högt ljud och såg sig om för att se vägen fylld av soldater, hästar och vagnar – alla på väg åt fel håll. ”Vänd tillbaka, vänd tillbaka, vi är piskade”, ropade unionssoldater när de sprang förbi åskådarna. Uppskräckt försökte Michigans senator Zachariah Chandler blockera vägen för att stoppa reträtten. Senator Ben Wade från Ohio, som anade ett katastrofalt nederlag, plockade upp ett kasserat gevär och hotade att skjuta varje soldat som sprang. Medan senator Henry Wilson delade ut smörgåsar förstörde en konfedererad granat hans vagn och tvingade honom att fly på en vilsen mulåsna. Iowa-senatorn James Grimes undvek med nöd och näppe att bli tillfångatagen och lovade att aldrig mer närma sig ett annat slagfält.

Senatorerna återvände till Washington ”med dystra miner”, noterade en reporter, där de levererade ögonvittnesskildringar till en förbluffad president Lincoln. Endast en kongressledamot, New York-representanten Alfred Ely, tog sig till Richmond den dagen – som krigsfånge. Unionsarméns nederlag vid Bull Run chockade och gjorde kongressledamöterna nyktra och gjorde det smärtsamt klart att kriget skulle pågå mycket längre än 90 dagar och bli hårdare utkämpat än vad någon hade förväntat sig. Det skulle definitivt inte bli någon picknick.