Vi var förstaårselever på högstadiet i Albuquerque, New Mexico, när Ariel Ashe för första gången lät folk få en glimt av en av sina unika visuella världar. Designern och medgrundaren, tillsammans med arkitekten Reinaldo Leandro, av designföretaget Ashe + Leandro, var en relativt blyg och självständig unge, så det var en överraskning att få veta att hon hade skrivit en pjäs, som hon planerade att regissera själv.

Alexi, till vänster, i en Erdem-klänning och en Dior-jacka, tillsammans med sin syster Ariel, i en klänning och en jacka från Dior, framför Maple Leaves-kavajet på den närliggande Weantinoge Heritage Land Trust.

”Självklart kommer jag ihåg The Fashionate Kiss!” utbrister Ashes syster, Alexi Ashe Meyers. ”Det var en helt originell idé som byggde på en bok som hon hade läst och även på hennes kärlek till mode och scenografi.” Även om Alexi livligt kan minnas de antropomorfiserade karaktärerna (det fanns bland annat ett bi och en gepard) och det distinkta sättet som var och en rörde sig på (Ariel samarbetade med sin klasskamrat Jillian Peña, som numera är en uppskattad koreograf), liksom den respektlösa ljudspåren (Blue Swede’s cover av ”Hooked on a Feeling” var en viktig del av ljudspåren), kan hon inte minnas en enda handlingslinje.

Familjerummet i det georgianska lantställe från omkring 1790 som inredningsarkitekten Ariel Ashe renoverade tillsammans med sin syster, Alexi Ashe Meyers, och Alexis man, Seth Meyers, i Litchfield County, Connecticut. Den skräddarsydda fåtöljen och ottomanen är klädda i sammet från Ralph Lauren och skåpet är målat i Green Smoke från Farrow & Ball.

I vad som nu verkar vara en förebådelse av Ashe + Leandros signaturestetik var syftet med The Fashionate Kiss främst upplevelsebaserat: Ariel ville kurera en hel sensorisk verklighet och skapa ett litet smyckeskrin av tid som förflyttade oss till en vackrare, lugnare och mer inspirerande plats.

I entréhallen var lampan en gåva från Diane von Furstenberg och den persiska mattan kommer från Double Knot.

Om att vara ärlig har Ariel inte förändrats särskilt mycket sedan vi var 14 år. (Vi har känt varandra sedan mellanstadiet.) En vacker lördag visar hon mig runt i sitt senaste kurerade miniuniversum, hemmet i Litchfield County, Connecticut, där hon tillsammans med Alexi och Alexis make, Seth Meyers, och deras tvåårige son Ashe tillbringar många av sina helger. (Vid pressläggningen väntade familjen Meyers en bebis i vår. Deras andra son, Axel, föddes den 8 april).

Gästrummets Serena & Lily-säng är toppad med en filt från Mayapple Hill Farm och gobelängkuddar från Kermanshah Oriental Rugs Gallery; väggmålningen är av Ananbô.

Idén om att köpa ett hem i området väcktes under ett besök på deras vän Diane von Furstenbergs närliggande gård, Cloudwalk. En sökning ledde dem till detta kolonialhus i rött tegel mitt i en markförvaltning. ”Vi ville ha ett udda ställe med en känsla av engelskt lantställe”, säger Ariel, som målade huset i en historisk viktoriansk palett och förskönade det med blommiga tapeter och väggmålningar.

När vi kommer in i det mysigaste av de två vardagsrummen möter vi Seth, som skriver skämt på sin bärbara dator, och parets de facto första barn, Frisbee Ashe Meyers, en italiensk greyhound som sover vid brasan i en skräddarsydd hundsängmatta designad av Ariel.

I det formella vardagsrummet är en RH-soffa från Restoration Hardware klädd i linne från Perennials, den skräddarsydda bänken är klädd i ett tyg från Ralph Lauren och väggarna är klädda i Oval Room Blue av Farrow & Ball.

”De här sakerna kommer mestadels från eBay, loppmarknader och antikvariat häromkring”, säger hon. Hon pekar på en målning i hallen. ”Jag sökte bokstavligen bara på nätet efter ’antikt oljeporträtt'”, säger hon. Alexi litar helt och hållet på sin systers designögon. ”Hennes magkänsla är så bra”, säger hon, ”att jag inte köper något utan att först sms:a henne en bild”.

Seth håller med. Han har känt sin svägerska sedan 2001, när han fortfarande var med i Saturday Night Live, där hon var praktikant. Senare hjälpte hon honom med utformningen av sina lägenheter. ”Älskling, hur mycket har jag ens visat dig av vad vi hade planerat för det här huset?” Alexi frågar sin man. ”Ingenting”, svarar han och skrattar. ”Jag köpte in mig helt och hållet.”

Ett konstverk av Tom Borgese sitter på en vintagekista i Ariels sovrum.

De hängande kopparkrukorna i köket var en särskild önskan från Alexi; vid diskbänken är lavendellotionen och tvålen från Los Poblanos Historic Inn & Organic Farm bland flera nickar till familjens rötter i New Mexico; och en kista i entrén köptes från den ursprungliga ägaren.

Alexi (till vänster), i Chanel-klänning och Barrie-tröja, och Ariel, som håller i sin brorson Ashe, i Barrie-tröja och Chanel-byxor, går runt på en lokal gård.

Rundturen slingrar sig uppför trappan, genom sovrummen och upp på vinden, där vi hittar – mycket medvetet, påpekar Alexi – den enda TV:n i huset. Ariel pekar ut en rad ibland eleganta (lampor i alabaster), ibland udda (ett mexikanskt helgonporträtt) och alltid utsökta föremål. Huset är oklanderligt inrett, men inte flott: Här bor riktiga människor, tycks rummen säga. ”Det handlar aldrig bara om: ’Åh, det här är vackert, du kommer aldrig att använda det, men skaffa det'”, förklarar Ariel. ”Jag vill att saker och ting ska vara användbara och kännas meningsfulla.”

Ett antikt matbord är dukat med arvegods av porslin från systrarnas mor; den antika ljuskronan är flamländsk, gardinerna är av ett tyg från Designers Guild och väggarna är klädda i Rectory Red av Farrow & Ball.

När vi var barn ville Ariel inte sova över hos någon annan. Andras rum var ”läskiga”, sa hon alltid. Därför åkte vi alla upp till hennes familjs gömställe i Placitas, New Mexico, och tillbringade natten i hennes värld. ”Minns ni hattlådefasen, när hon hade alla korgmöbler?” Alexi frågar. ”Och sedan gjorde hon sig av med hattlådorna och bara klädde den övre kanten av sitt rum med svartvita foton? Och så en dag kom man hem och de var borta och hon hade stencilmålat hela sitt rum.”

Badkaret i Ariels badrum är original och gardinen är av Holland & Sherry-linne med sammetskant.

När Ariel kom till New York som 18-åring för att studera scenografi vid New York University tog hon med sig sitt rum och gjorde om sin studiolägenhet till sin avbild, ända ner till ”kamelblommiga Ralph Lauren-sängkläder”. Att hålla sig nära sina rötter hjälper Ariel att visualisera vad som kommer att inspirera andra. Hon har fortfarande kvar en lägenhet i West Village som är en iteration av hennes barndoms sovrum: ”Det är många saker från New Mexico, som Navajo-mattor, indiska krukor och burkar med röd chili, och från andra ställen också, som en stor afrikansk stammesmatta. Allt är saker som jag har en anknytning till.”

I Ariels sovrum är sänggaveln och tapeten i ett Pierre Frey-mönster, kudden i ett Bennison-tyg och sidobordet från Antique and Artisan Gallery.

Hon gör en paus, tar en klunk av sin varma toddy och tar sedan upp en väns lägenhet där bokhyllorna är fullproppade med campiga prylar. Jag antog att hon hatade den, men jag kunde inte ha haft mer fel. ”Han hade alla dessa små vinjetter uppsatta, alla dessa udda små scener som gör honom lycklig”, säger hon. ”Jag är också sådan. Mitt rum är som mitt museum. Det är konstigt, men jag älskar det.”

Ariel har byggt upp en karriär genom att tillämpa denna intuitiva, djupt personliga känsla för hur ett rum ska kännas på rum som inte är hennes egna. Huset i Connecticut ”behövde egentligen inte renoveras”, säger hon. Men hon visste att det kunde bli ”en magisk stuga”.

Denna berättelse publicerades ursprungligen i majnumret 2018 av ELLE DECOR.

Vill du ha mer ELLE Decor? Få omedelbar tillgång!