Den romerska politiken efter att kejsar Diocletianus abdikerade 305 e.Kr. var förvirrande komplicerad eftersom kejsare och vice kejsare i väst och öst kämpade om makten. Bland dem fanns Flavius Valerius Constantinus, känd i historien som Konstantin den store. Han hyllades som kejsare av sina trupper i York år 306 e.Kr. och utnämndes till kejsare eller vice kejsare i väst av Diocletianus’ efterträdare Galerius. Konstantin fick ansvaret för Britannien och Gallien, men hans svåger Maxentius förde krig mot Galerius och erövrade Italien och själva Rom.
Galerius dog 311 e.Kr. och i början av nästa år invaderade Konstantin Italien, vann slag vid Turin och Verona och marscherade mot Rom. Maxentius kom ut i strid och förintades vid Milvianbron, som förde Via Flaminia över Tibern in i staden. Slaget var en av en rad segrar som år 324 e.Kr. gjorde Konstantin till herre över hela romarriket, men det är mest känt för sin koppling till hans omvändelse till kristendomen, som skulle visa sig vara en av de viktigaste händelserna i världshistorien.
Historien, eller en berättelse, om vad som hände berättades av Eusebius av Caesarea, en kristen bibelforskare och historiker som skrev den första biografin om Konstantin strax efter kejsarens död. Han kände Konstantin väl och sade sig ha fått berättelsen av kejsaren själv. Konstantin var en hednisk monoteist, en anhängare av solguden Sol Invictus, den obesegrade solen. Innan slaget vid Milviabron såg han och hans armé ett ljuskors på himlen ovanför solen med grekiska ord som på latin brukar översättas till In hoc signo vinces (”I detta tecken erövras”). Den natten hade Konstantin en dröm där Kristus sa till honom att han skulle använda korsets tecken mot sina fiender. Han var så imponerad att han lät märka den kristna symbolen på sina soldaters sköldar och när slaget vid Milvianbron gav honom en överväldigande seger tillskrev han den till de kristnas gud.
Denna berättelse var allmänt accepterad i århundraden, men dagens historiker som inte tror på profetiska visioner och drömmar har allvarliga tvivel om den. Den tidigaste beskrivningen av slaget, från år 313 e.Kr., nämner ingenting om en vision eller en dröm. Den säger att Maxentius drog upp sin armé på Tiberns strand. Han hade kapat själva bron, men i händelse av nederlag kunde han dra sig tillbaka till Rom över en tillfällig bro av båtar. När Konstantins kavalleri anföll drevs dock Maxentius män på flykt över båtbron, som kollapsade under dem, och många drunknade, inklusive Maxentius själv. Hans huvud högg av och bars in i staden på ett spjut av den triumferande Konstantin och hans män.
Enligt en annan tidig redogörelse, skriven inom två år efter slaget av den kristne författaren Lactantius, som hade befunnit sig vid Konstantins hov under en tid, hade kejsaren haft en dröm där han blev tillsagd att markera ”Guds himmelska tecken” på sina soldaters sköldar. Han gjorde som han blev tillsagd, lät skriva in tecknet, vad det nu exakt var, på sköldarna och tillskrev sin seger mot alla odds till de kristnas gud. År 315 e.Kr. tillägnade senaten Konstantin en triumfbåge i Rom (den kan ursprungligen ha byggts för Maxentius), med en inskription som lovordade honom för att han och hans armé hade vunnit segern ”med gudomlig anstiftan”. Man avstod taktfullt från att säga vilken gud som hade stått för ”anstiftan” och medborgarna kunde tillskriva Sol Invictus eller den kristna gudomen eller vilken gud de än valde.
Vad som inte är tveksamt är att Konstantin blev en troende kristen som kraftfullt främjade kristendomen utan att försöka tvinga ner den i hedniska halsar. Diocletianus och Galerius hade förföljt de kristna brutalt, men 311 e.Kr. hade Galerius gett dem religionsfrihet. År 313 e.Kr. proklamerade Konstantin i Milanoediktet att ”ingen som helst ska förvägras möjligheten att ge sitt hjärta åt den kristna religionens efterlevnad”. Han utnämnde kristna till höga ämbeten och gav kristna präster samma privilegier som hedniska präster. År 323 e.Kr. hade Sol Invictus födelsedag den 25 december blivit Kristi födelsedag. Kejsaren strävade efter att utjämna teologiska meningsskiljaktigheter bland kristna och år 325 e.Kr. deltog han personligen i konciliet i Nicéa, där läran om treenigheten formulerades. Han byggde också magnifika kyrkor, bland annat Santa Sophia i sin huvudstad Bysans, som fick det nya namnet Konstantinopel. När han dog 337 e.Kr. var kristendomen på god väg att bli statsreligion i Romarriket och Konstantin betraktade sig själv som Jesu Kristi trettonde apostel.