Populär på Variety
Det var den 8 december 1980 och jag var säker på att jag skulle träffa John Lennon.
Jag hade just intervjuat Jack Douglas, producent av John och Yokos comebackalbum ”Double Fantasy”, för tidningen Musician. Albumet hade släppts bara tre veckor tidigare; en omslagsartikel kallad ”Yoko Only” skriven av Peter Occhiogrosso, min redaktör på Soho Weekly News, fanns i tidningsstånden. Det kunde bara vara en tidsfråga innan jag skulle bli presenterad för min favorit ex-Beatle – inte som ett fan, utan som en medlem av det samhälle i Downtown som hade omfamnat paret sedan de flyttade till New York 1971. Bara tre dagar tidigare hade Occhiogrosso bjudits in till inspelningsstudion Record Plant för att träffa Lennon, som hade blivit förtjust i hans artikel, som befäste Yokos plats på 1960-talets konstscen i New York och hennes musiks inflytande på det framväxande New Wave-soundet, efter åratal av förlöjligande från Beatle-fans och andra.
”John älskade artikeln eftersom det var den enda positiva historien om Yoko i en mainstreampublikation utanför konstpressen”, minns Occhiogrosso, som lyckades säkra en av fem nationella mediaplatser med duon genom att föreslå att artikeln skulle fokusera enbart på Ono. Efter att Peter hade umgåtts med paret i fyra timmar fredagen den 5 december och sett dem arbeta med ”Walking on Thin Ice” erbjöd Lennon honom att följa honom till 10th Avenue för att ta en taxi på den öde stadsgatan.
”’Jag har ingen pistol med mig, så det är var och en för sig själv'”, minns Occhiogrosso att Lennon skämtade innan taxin körde fram. ”Jag vände mig om för att skaka hans hand och han var redan på väg tillbaka till studion. Jag tänkte: ’Åh, jag får se honom igen’.”
Lennon hade varit en allestädes närvarande i New York under åren sedan han och Yoko först flyttade till staden 1971, och bodde ursprungligen i en lägenhet på Bank Street i Greenwich Village innan de flyttade till Dakota. En gång såg jag Lennon i en hälsokostbutik på Fifth Avenue, där hans närvaro satte hela stället i gungning, även om ingen närmade sig honom. Efter år av Beatlemania och annat verkade han njuta av att kunna leva sitt liv öppet.
Richard Barone, sångare och låtskrivare i Hobokens The Bongos och för närvarande professor vid New School of Social Research, begav sig 1977 på en pilgrimsresa till New York, där han gjorde det till sin uppgift att träffa Andy Warhol på The Factory och bege sig till Dakota. ”Jag såg honom, Yoko och en barnflicka gå med Sean i en barnvagn på väg mot Central Park”, minns han. ”Hur mycket jag än ville så ville jag bara inte störa den idylliska scenen.” Barone slutade med att bli mycket vän med både Yoko och Sean och uppträdde med Sean vid flera tillfällen, bland annat vid en Lou Reed-hyllning på SXSW-festivalen 2014.
Allen Kovac, manager för Motley Crue och Blondie, hade precis börjat arbeta med konsertfrämjande när han sprang på Lennon i en delikatessbutik på West Side i slutet av 70-talet. ”Jag funderade på om jag skulle bugga honom och sedan tänkte jag, varför inte”, minns Kovac. ”Han var anledningen till att jag var i musikbranschen, men när jag berättade det för honom sa han att skivindustrin inte hade varit särskilt inspirerande för honom på sistone.”
Veteranen Marshall Crenshaw porträtterade Lennon i Broadway-hyllningsshowen ”Beatlemania” från 1978 till början av 1980, först som inhoppare, sedan för västkustkompaniet i Los Angeles (Pantages), San Francisco (Orpheum) och San Diego och slutligen en nationell turné. Han släppte sitt självbetitlade debutalbum, en power-pop-klassiker, 1982.
Efter Lennons död säger Crenshaw: ”Om jag fortfarande hade varit med i showen skulle jag ha slutat samma dag. Jag hade riktigt blandade känslor om att göra det ändå. Jag var väldigt grinig över det ett tag.”
Men även om Crenshaw aldrig träffade Lennon hade han en session för sitt debutalbum på Record Plant på ettårsdagen av Beatles död. ”Vi fick inget arbete gjort den dagen”, minns han. ”Ingen var på humör att göra något särskilt, så jag satt bara och lyssnade på deras berättelser om John.”
Occhiogrosso minns att kort efter Lennons död kallade Yoko honom till Dakota. Under deras samtal berättade hon att hon och Lennon hade planerat en världsturné som skulle ta dem tillbaka till Japan, där Lennon skulle sjunga en soloversion av ”I Want to Hold Your Hand” för henne som extranummer. ”Hon sa åt mig att inte skriva om det på grund av hur intimt det var”, säger han.
Efter att ha visat honom runt pekade hon på en byrå i sitt sovrum. ”John brukade vara så stor och nu är han så liten”, sa hon. Occhiogrosso förstod inte vad hon syftade på förrän han lade märke till en urna på toppen, fylld med hans aska. Yoko öppnade sedan en låda på nattduksbordet, tog fram en joint och tände den. ”Vill du ha lite?” frågade hon.
”Sedan frågade hon om jag någonsin hade hört ’Two Virgins'”, minns han, och syftade på det avantgardistiska albumet från 1968 som hon och Lennon hade gjort – och som de dök upp nakna på omslaget av, vilket chockade otaliga Beatle-fans. ”Hon tog med mig ner i köket och spelade den”, minns han. ”Hon tittade på mig och sa: ’Inte undra på att folk trodde att vi var galna’.”