Kemikalier är alla kemiska föreningar som framställs genom kemiska processer i laboratoriet eller industriellt. De kan vara rena ämnen eller blandningar av ämnen. Kemikalier delas in i organiska och oorganiska kemikalier. Organisk kemi omfattar praktiskt taget alla kolhaltiga föreningar, medan oorganisk kemi (oorganisk materia) avser de övriga grundämnena i det periodiska systemet och deras föreningar. Den oorganiska kemin behandlar alltså strukturen och egenskaperna hos kolfria föreningar, med undantag för några enkla kolföreningar som är uppbyggda som typiska oorganiska ämnen eller som av historiska skäl hänförs till den oorganiska kemin. Oorganiska kemikalier omfattar syror och baser (de viktigaste är svavelsyra, saltsyra, salpetersyra, fosforsyra, kaustiksoda och ammoniak), metaller, salter och mineraler. Olika oorganiska omvandlingar är också relaterade till bildandet av gaser. Elementärt kol (grafit, diamant) och vissa kolföreningar som koldioxid, kolmonoxid, kolsyra och karbider hänförs också till oorganisk kemi

Namngivningen av oorganiska föreningar regleras av International Union of Pure and Applied Chemistry (IUPAC) regler och anges i dess ”Red Book” (organiska föreningar anges i ”Blue Book”).

Men även om den oorganiska kemin tidigare behandlade material som inte produceras av organiskt liv, har uppdelningen mellan oorganisk och organisk kemi varit flytande sedan Friedrich Wöhler för första gången lyckades syntetisera urea år 1828. Han skapade den kroppsliga kemikalien urea av oorganiskt material. I dag kan moderna kemilaboratorier framställa nästan vilket organiskt ämne som helst (totalsyntes). En distinktion är dock fortfarande användbar eftersom reaktionsmekanismerna och materialstrukturerna skiljer sig åt i oorganisk och organisk kemi.

När olika oorganiska ämnen reagerar kemiskt med varandra bildar de ämnen med nya egenskaper, till exempel salter. Typiska reaktioner mellan oorganiska material är redoxreaktioner (överföring av elektroner) eller syra-alkaliska reaktioner (överföring av protoner). Särskilt vid högre temperaturer kan oorganiska föreningar sönderfalla genom att gaser läcker ut, t.ex. vid kalkbränning (kalcinering), där koldioxid läcker ut från kalciumkarbonat och lämnar kalciumoxid som rest.

Medan den organiska kemin har identifierat cirka 19 miljoner kända kolföreningar, omfattar den oorganiska kemin endast cirka 500 000 kända föreningar. Trots detta ger oorganiska föreningar stora ekonomiska fördelar. Tillverkningen av metaller, keramik, cement och kalk har en lång tradition. Under de senaste årtiondena har t.ex. kiselföreningar fått ökad betydelse. De utgör grunden för den moderna halvledarindustrin. Oorganisk kemi har också stor betydelse för många andra industrier. Inom den kemiska industrin är till exempel klor, kaustiksoda, svavelsyra och ammoniak viktiga baskemikalier.