Relient KFoto: John NessPå söndag kommer Switchfoot och Relient K att göra ett stopp på Ryman som en del av deras gemensamma turné Looking for America – det blir förmodligen den hundrade gången som dessa två band delar scen.
För ungefär ett decennium sedan såg jag Switchfoot och Relient K uppträda tillsammans i Knoxville. Det var en av de första konserter jag minns att jag betalade för med mina egna pengar – pengar som jag hade tjänat på att packa matvaror. Jag var kanske 14 år. Det är en ålder då de flesta människor fortfarande bygger upp sina egna musikaliska preferenser oberoende av föräldrarnas inflytande. Det var också det året som jag verkligen engagerade mig i min kyrkas ungdomsgrupp.
Många av de ”coola” människorna i den ungdomsgruppen var mycket musikaliskt intresserade, förenade av en motvilja mot det intetsägande poplitterära skräp som utgjorde majoriteten av den kristna radion, men med en uppskattning för den typ av kristet inspirerad rock som dök upp på den vanliga Top 40 då och då – Underoath, Lifehouse, Anberlin. Switchfoot och Relient K var bland ledarna för den rörelsen.
Båda banden bildades ungefär samtidigt – Switchfoot 1996 och Relient K 1998 – i ett kristet alternativt rockögonblick som möjliggjordes av den världsomspännande framgången för U2 (som bara flirtade med tanken på att bli icke-sekulära tidigt i sin karriär). Switchfoot och Relient K:s tidiga verk liknade varandra och gick på gränsen mellan att sjunga om tjejer och att sjunga om Jesus, men båda var lite fåniga i det. De hade roliga nonsens-låttitlar som ”Might Have Ben Hur” (från Switchfoots The Legend of Chin) och ”May the Horse Be With You” (från Relient K:s The Anatomy of the Tongue in Cheek), och båda blandade in popkulturella referenser med övergivenhet.
Och samtidigt som båda banden fortsatte att göra skiva efter skiva, gled de båda mer och mer in i mainstreamkulturen. Höjden av detta för Switchfoot kom 2002 med lanseringen av filmatiseringen av Nicholas Sparks’ A Walk to Remember, där Mandy Moore sjöng bandets ”Only Hope”. Detta introducerade dem till en massiv publik som skulle göra deras nästa skiva, 2003 års The Beautiful Letdown, till en stor framgång. För Relient K kom toppen lite senare, med 2007 års Five Score and Seven Years Ago – deras bäst säljande skiva hittills och en skiva som gav dem en sjätteplats på Billboard Top 100-listan.
SwitchfootPhoto: Robbie JeffersDessa ögonblick verkar som om de hände för evigheter sedan, men båda banden är fortfarande extremt produktiva. Switchfoot har turnerat minst en gång om året varje år sedan 2007, och bandet har just släppt sin tionde skiva, Where the Light Shines Through; frontmannen Jon Foreman har också gett ut flera soloskivor och haft ett sidoprojekt, Fiction Family, med Nickel Creeks Sean Watkins. Bandet har ökat sina välgörenhetsinsatser med sin årliga Bro-Am surftävling och har till och med släppt en dokumentärfilm om sina resor till 2012 års album Fading West.
Relient K har också turnerat till och från, men dess lista över officiella medlemmar har krympt till två: Matt Thiessen (alias min high school crush) och Matt Hoopes, som båda är baserade i Nashville nu. De gör fortfarande musik, till exempel sommarens omfattande 16-spåriga Air for Free. Thiessen har också sidoprojekt; han var med och skrev en låt för ex-flickvännen Katy Perry och hjälpte till att producera några Owl City-låtar. Men när det gäller mainstream är båda banden numera mindre profilerade.
Och båda har förändrats sedan de började spela ut sina tidiga, seriösa kristna rockhymner. Världen är en annan än den var i början av 2000-talet. Kristen crossover är inte riktigt något som folk vill ha just nu, och därför har banden anpassat sin musik därefter. Båda banden har bytt ut öppna omnämnanden av Jesus mot breda metaforer om horisontlinjer och havsvågor. Båda bandens senaste album är trevliga, men inte på det hårda, smärtsamma sätt som deras bästa skivor (Vice Verses och Mmhmm) var. De är inte utmanande musikaliskt eller textmässigt; de är välmenande, ja, men ganska tråkiga. De har dumpat rock ’n’ roll för fotomontagepop som mer liknar OneRepublic än U2.
Det är svårt att säga dessa saker om band som formade mig, som tröstade mig under tonårsångest och strider med högre makter. Jag lyssnar inte på mycket kristen musik på fritiden längre. Väldigt lite av den är intressant, och så mycket av den är nedlåtande eller representerar värderingar som jag inte delar längre. Så länge svarade jag på frågor om musiksmak genom att nämna dessa två grupper, långt bortom den tid då det var coolt att nämna dem – den där lilla strimman av tid under 2006. Nu skriver jag om musik, så jag hör mycket mer av det som finns där ute – det är svårt att slösa min tid på en skiva som känns inbiten när till exempel Lemonade finns.
Jag kommer alltid att älska Switchfoot och Relient K, och jag trodde att det skulle vara på ett fortlöpande sätt – att de skulle fortsätta att göra musik som berörde mig. Men kanske är det dags att lägga undan saker som tillhör en viss tidsperiod. Kanske kommer de här nya skivorna att nå en helt ny generation av Switchfoot- och Relient K-fans, kanske inte. Kanske kommer den här Ryman-showen att vara fylld av tonåringar, som arenan där jag såg dem för tio år sedan var. Mer troligt är att den kommer att fyllas med långvariga, inbitna fans, de som ber dem att spela ”Dare You to Move” eller ”Who I Am Hates Who I’ve Been.”
Och jag kommer att förpassa banden till min throwback Spotify-playlist, en kyrkogård för den musik som jag behövde en gång i mitt liv, men som jag inte längre behöver.”
Email [email protected]