Miljö
Republiken Korea (Sydkorea) är en östasiatisk stat som ligger i slutet av en halvö som sticker ut i Japanska havet (Östliga havet) vid Kinas nordöstra kant. Rakt österut, på andra sidan Koreasundet, ligger Japan. Sydkoreas norra gräns delas med Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea), och båda var fram till 1945 en del av Korea, ett land som ockuperades av japanerna efter 1910. Halvöns läge bort från de tidiga befolkningarnas gamla migrationsvägar kan förklara landets särskilt homogena etniska sammansättning.
Historia
Sydkoreas historia och dess behandling av minoriteter, särskilt religiösa minoriteter, är också Nordkoreas historia – åtminstone fram till dess att de två separerades i slutet av andra världskriget. Liksom i Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea) är buddhismens minoritetsstatus kopplad till nästan 500 års försök att avlägsna buddhistiska influenser och främja konfucianistiska ideal under Joseon-dynastin (1392-1910) fram till Japans ockupation av Korea 1910.
Kristendomen gjorde långsamma inbrytningar till en början men blev den största religiösa grupperingen, även om den fortfarande var en minoritet i landet: den första romersk-katolska missionären anlände till Korea först 1785 och under nästan 100 år försökte Joseon-härskarna i stort sett att begränsa eller till och med förbjuda kristendomens spridning. Detta ändrades efter 1881, då Korea öppnade sig för västländer och protestantiska och andra missionärer började aktivt missionera och öppna skolor, sjukhus och barnhem. Protestanterna var aktiva i sitt motstånd mot den japanska ockupationen, vilket kan förklara en del av deras tillväxt i landet. Omedelbart innan den japanska ockupationen inleddes var kristna minoriteter särskilt framgångsrika i norra delen av Korea. Detta förändrades i slutet av andra världskriget då många, om inte de flesta, av dessa kristna flydde till Sydkorea.
I början av 1900-talet började ett antal religiösa sekter att bildas i Korea, varav en senare skulle bli ganska utbredd. Chondogyo, en synkretistisk koreansk religiös rörelse med rötter i bondeuppror under det föregående århundradet, kunde växa kraftigt delvis som ett inhemskt koreanskt svar på den japanska ockupationen, och dess anhängare utgör fortfarande en betydande minoritet i landet. Won-buddhismen dök också upp i början av samma århundrade. Den kombinerar delar av mahayana- och zenbuddhismen, kristendomen och neokonfucianismen och har fått mer än en miljon anhängare i Sydkorea sedan 1916, det år då den grundades.
Den delning av Korea som ägde rum efter andra världskriget ledde till att Republiken Korea skapades 1948. Det efterföljande kalla kriget påverkade direkt den kinesiska minoriteten, som under president Park Chung Hees styre (1961-1979) drabbades av restriktioner när det gällde att göra affärer och äga mark. Till följd av detta emigrerade omkring 10 000 kineser till USA, Taiwan och andra länder mellan 1972 och 1992.
Under 1950 invaderades Republiken Korea av den nordkoreanska folkarmén. USA uppmanade FN:s säkerhetsråd att agera, och en FN-styrka samlades som till stor del bestod av amerikanska, brittiska och brittiska trupper och trupper från samväldet. Kriget ledde till betydande civila och militära förluster på båda sidor, men slutade i ett dödläge och en demilitariserad zon upprättades längs gränsen mellan de två koreanska staterna. Under hela 1950-talet fick Sydkorea stöd från USA och andra västländer, vilket möjliggjorde landets överlevnad och återuppbyggnad efter kriget. Sydkorea var knappast en demokrati, och de mänskliga rättigheterna åsidosattes ofta under de första decennierna av landets historia. Landets första president och sedan militära ledare vid framgångsrika kupper styrde autokratiskt, ibland brutalt, under förevändning av kampen mot kommunismen. Det skedde en viss avmattning efter en militärkupp 1961 under ledning av general Park, även om han utökade sina befogenheter genom författningsändringar 1972. Efter hans mord 1979 och studentdemonstrationer 1980, där armén dödade minst 200 demonstranter i Gwangju, följde ytterligare regimskiften. Sydkorea närmade sig en fungerande demokrati, men det skulle bli ytterligare sju år av diktatur under general Chun Doo-hwan som tog makten 1980.
Enorm ekonomisk utveckling under 1980-talet såg Sydkorea framstå som en av världens starkare ekonomier. Under samma period ökade trycket på politisk förändring och respekt för mänskliga rättigheter, vilket i viss mån initierades av den avsky som många kände inför regeringens agerande under Gwangju-massakern. Ytterligare oroligheter 1987 och de internationella påtryckningar som byggdes upp inför de olympiska spelen i Seoul 1988 tycks alla ha bidragit till antagandet av en ny, mer liberal konstitution, som så småningom möjliggjorde direktval av landets president.
Fria val 1992 resulterade i att Kim Young-sam valdes till president, följt 1997 av valet av en oppositionspolitiker, människorättsaktivist och senare nobelpristagare i fred, Kim Dae-jung. Förutom författningsändringar och lagändringar som stärkte skyddet av de mänskliga rättigheterna under denna period inrättades 2001 en nationell kommission för mänskliga rättigheter.
Den strikta lagstiftningen om nationell säkerhet som förbjuder allt beröm av regimen i Nordkorea har dock fortsatt att gälla, och en akademiker dömdes 2005 för att ha ifrågasatt Sydkoreas legitimitet. Vissa internationella människorättsorganisationer uttryckte oro för att lagen skulle kunna användas för att begränsa yttrandefriheten. På senare tid, i mars 2017, släppte den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter en rapport som avslöjade den pågående diskriminering som nordkoreanska avhoppare som bor i Sydkorea utsätts för.
Styre
Den rättsliga kontexten för minoriteter i Sydkorea har förbättrats avsevärt i takt med att landet har rört sig i riktning mot en större inkorporering och ett större genomförande av garantier för de mänskliga rättigheterna i takt med att det har blivit alltmer demokratiskt. Detta har inneburit ratificering av ett antal fördrag om mänskliga rättigheter, t.ex. den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter 1990, som är direkt tillämpliga i domstolar enligt koreansk lag. I en allmän bemärkelse har Sydkoreas resultat i fråga om mänskliga rättigheter förbättrats under de senaste decennierna.
För de flesta religiösa minoriteter – med undantag för små sekter – har detta inte inneburit några betydande inskränkningar av deras rättigheter eller utbredda diskrimineringshandlingar. Utöver inrättandet 2001 av en nationell kommission för mänskliga rättigheter har initiativ tagits för att främja jämställdhet mellan könen, inklusive inrättandet av ministeriet för jämställdhet mellan könen. Vissa observatörer har kritiserat det faktum att det inte har funnits någon lag som definierar eller kriminaliserar rasdiskriminering, och hatpropaganda som sprids i media och på Internet har inte reglerats på annat sätt än genom straff för ärekränkning eller förolämpning enligt strafflagen. I februari 2013 förklarade kommissionen för övergång till president Park Geun-Hye offentligt att en omfattande lag mot diskriminering skulle antas som en del av dess nationella agenda. På grund av motstånd från anti-LGBTI-organisationer och konservativa protestanter drogs dock två antidiskrimineringsförslag som lades fram i nationalförsamlingen 2013 tillbaka. Sedan 2007 har sammanlagt fem lagförslag mot diskriminering lagts fram i nationalförsamlingen, men inget av dem har gått till omröstning. För närvarande behandlar sydkoreansk lag därför endast diskriminering på grund av kön, funktionshinder och ålder.
2012 blev Jasmine Lee den första naturaliserade koreanskan som vann en plats i Sydkoreas nationalförsamling. Detta markerade ett viktigt symboliskt steg för koreanerna att komma till rätta med ett alltmer etniskt diversifierat samhälle. Regeringen har också under de senaste åren blivit alltmer accepterande av mångkulturella familjer. Flera frågor kvarstår dock fortfarande för migranter, inklusive flyktingar och asylsökande. På grund av sin status tenderar nyanlända, t.ex. migrantarbetare, att ha mindre rättsligt skydd än medborgare. Icke-koreaner är inte helt skyddade mot diskriminering från privata arbetsgivare enligt det nuvarande rättssystemet, och tvister om utebliven löneutbetalning är vanliga för migrantarbetare. Födelseregistrering är inte heller konsekvent tillgänglig för personer som befinner sig på flykt, är asylsökande eller befinner sig i irreguljära migrationssituationer. På grund av detta kan oregistrerade barn till papperslösa migranter som bor i Sydkorea, som uppskattningsvis är 17 000, inte få hälsovård, inklusive grundläggande vaccinationer.