Att svänga ett ben över en kompis motorcykel och att faktiskt köra den är två helt olika upplevelser. Det här kommer att bli en annorlunda beskrivning jämfört med min vanliga berättelse av typen ”…och sedan satte han på sig clips och en enkelsits”. Jag fick inte bara fotografera denna underbara utrustning, jag fick också åka runt i stan i timmar.
Det var med lika delar bävan och spänning som jag satte mig på Andys fantastiska CB350/4 cafe racer och tryckte på tutten … vänta lite, vad? Andy, du sa väl hornknappen, eller hur? Okej, så hornknappen är startknappen. Bra att veta…
Ja, jag tryckte på startknappen med lite choke och Hondan vaknade till liv med lika mycket entusiasm som en hundvalp vars ägare just kommit in genom dörren. Jag har bara kört en fyrcylindrig motorcykel en gång tidigare och den mjuka tomgången på den här är fantastisk. Det finns en svag vibration som kommer genom sätet och styret, men jämfört med min Guzzi är det som att gå från en Toyota Hiace från 90-talet till den senaste Rolls Royce.
Jag har en riktig svaghet för den här motorcykeln. Den byggdes för många månar sedan av en annan kompis till mig, Calum Sonnenberg. Calum är inte främmande för specialbyggda motorcyklar – hans Bonneville T140 Desert Sled presenterades i Tank Moto nummer 13. Före Bonnie, hans älskade Moto Guzzi Le Mans och en lång rad andra projekt fanns dock just denna CB350.
Här kommer en inledning på CB:n från Calum…
”Den japanska café racer-scenen var på väg att ta fart rejält och trenden började blomstra. Efter att ha anpassat en Yamaha RX125 och milt anpassat min CB750 från 1978 var jag sugen på att få tag på en CB350 twin för att bygga ”den ultimata japanska caféracern”. Tyvärr var jag inte ensam i denna strävan och dessa motorcyklar började bli mycket svåra att få tag på. När de väl dök upp på Gumtree blev de upphackade, bokstavligen på några minuter, och ibland för mer än det begärda priset.
Med långa arbetsdagar och helger var det omöjligt att hålla koll på saker och ting. År 2013 fick jag syn på en CB350/4 som dök upp och jag gick på den. Den var inte riktigt vad jag ville ha men i slutändan var jag mycket nöjd med en 350/4 framför en twin eftersom den senare vid den tiden hade gjorts ihjäl. Jag köpte motorcykeln som ett halvfärdigt projekt och ”nybyggd motor” vilket alltid slutar i tårar (spoiler alert – det gjorde det).”
Spoiler alert indeed. Som jag tror att jag beskrev i Tank Moto-artikeln om Cals Trumpy om det finns en sak i den här världen som han är bra på så är det att spränga gamla motorcykelmotorer. Jag avviker, mer om det dramat senare…
Med en tydlig riktning för projektet fast förankrad i huvudet satte Cal igång med att bygga sin motorcykel. På den tiden var eftermarknadsdelar lite svåra att få tag på i Perth, men växelkursen vid tiden för byggandet var verkligen mycket bra. Efter en enorm beställning hos Dime City Cycles i USA kunde bygget påbörjas.
”…det som kom var ett paket som vägde ett ton. Från rostfria ekrar, mätare, kedjehjul, clip ons, bakre uppsättningar, växlar, bromsdelar, fjädring, lagersatser, blinkers, en toppklämma i aluminium, ett komplett Dyna-tändsystem och allt däremellan – motorcykeln blev bortskämd med allt som krävdes för att bygga en felfri custom-motorcykel.
Motorcykeln sattes ihop i mitt garage under cirka sex månader. Jag överlät ombyggnaden av hjulen till Paul på 66 motorcycles (numera Retro Moto Co. i Fremantle) som är en Honda-guru. Ramen var hackad och ett Dime City SR400-säte monterades upp av en annan Fremantle-legend, Tom från Sideshow Cycles. Sedan skapade Dave Williams absolut magi med den ansiktssmältande flake-lackeringen (som enligt min fördomsfulla åsikt lätt är en av de bästa flake-lackeringar jag någonsin har sett!) Efter att jag hade monterat ihop motorcykeln och gjort den redo för sin första resa gick den tillbaka till Paul på 66 för att bygga om förgasarna och ställa in den. Jag säger det igen, han är Honda-gurun och han fick den att gå utmärkt.”
Nu tillbaka till den ”nybyggda” motorn. Historien säger att efter ett tag började den gamla flickan blåsa rök och använda ganska mycket olja. Lågt oljetryck var det sista problemet som Cal inte ville ta itu med så han skohornade in en gammal 400/4-motor i 350-ramen. Den har en sjätte växel och lite mer kraft på kranen så det verkar vara ett bra beslut.
”Jag tänkte att jag skulle slänga in 400/4-motorn, se hur den körde och pröva lyckan. Tja, strax efteråt när jag försökte knäcka Ton på motorvägen tog turen slut…”
Cal är en handlingskraftig man, så motorcykeln drogs tillbaka till hans garage, motorn togs bort och alla dess komponenter packades i säckar, märktes och förvarades. På grund av hans nyfunna kärlek till gamla engelska och italienska motorcyklar var det tyvärr så Honda förblev under de kommande tre och ett halvt åren. När det var dags att köpa sin Le Man hamnade Hondan på skärbrädan och köptes av vår gode vän Andy. Som tur var för Andy ingick i försäljningen en extra 400/4-motor, några andra reservdelar och en japansktillverkad 466-kolvsats med stor cylinderdiameter.
”…det smärtar mig att tänka på det, men ibland har man helt enkelt inte möjlighet att välja”, säger Cal. ”En bra kompis till mig köpte motorcykeln så jag vet åtminstone var den finns när han vill flytta den vidare. Även om det ser ut som att det enda sättet för mig att få tillbaka den är när han inte längre andas – jag är med i testamentet, eller hur Andy?”
Nästkommande person som ska bli involverad i det här fleråriga caféracerbygget med flera ägare heter Brendon Anthony. Han är en annan kompis i Perths custom bike scen och är en galen professor när det gäller motorcyklar. Alla hans motorcyklar är kraftigt modifierade på något sätt, i någon form, så han var den perfekta killen för att bygga om 400/4:an. Jag kan bekräfta att han har gjort ett fantastiskt jobb med denna storborrade, tjutande banshee av en motorcykel. Den går på tomgång som en schweizisk klocka, drar bra från stillastående, stannar bra, hanterar med intuition och fick mig verkligen att flina och skratta inuti hjälmen som en komplett idiot.
Första gången jag hörde Andy prata om Hondan förstod jag hur förälskad han var i den. Att han lånade ut motorcykeln till mig för en eftermiddag så att vi kunde fotografera den betyder verkligen mycket för mig. Han är en sann vän och en generös sådan. Jag önskar honom inget annat än lycka till med denna motorcykel efter dess oroliga och missbrukade dagar. Calum är fortfarande lyrisk om den så det är bra att han får se den rulla igen.