Denna publikation är nu arkiverad.

Introduktion

Ett år efter att den amerikanska presidenten Barack Obamas stimulanspaket på 787 miljarder dollar har skapats är effektiviteten fortfarande föremål för en intensiv debatt. Obamas administration säger att paketet har räddat miljontals arbetstillfällen och ökat den inhemska tillväxten. Kritiker hävdar att stimulanspaketet har varit dåligt fokuserat(RFE/RL), där vissa republikanska lagstiftare anklagar Recovery and Reinvestment Act’s 288 miljarder dollar i skattesänkningar har varit otillräckliga för att stimulera konsument- och företagsutgifter, medan de statliga utgifterna har varit för stora. Kinas proportionellt sett större stimulansplan och snabbare återhämtning tyder för vissa på att USA:s stimulansutgifter är otillräckliga. De europeiska regeringarna, som budgeterat jämförelsevis mindre belopp för stimulansåtgärder än USA och Kina, har haft blandade resultat. Vissa amerikanska ekonomer och demokratiska lagstiftare uppmanar till större utgifter för att avvärja en eventuell recession med dubbla fallhöjder. Andra ekonomer oroar sig för landets enorma skuldbörda, som undergräver det långsiktiga förtroendet för ekonomin.

Vad är syftet med stimulansplanerna?

Ekonomisk eller ”fiskal” stimulans, som beskrivs i denna CFR-bakgrundsrapport, är ett verktyg för regeringar för att stimulera den ekonomiska tillväxten när penningpolitisk stimulans – som huvudsakligen innebär att uppmuntra eller avskräcka från att låna ut pengar genom att variera räntorna – visar sig vara otillräcklig. På kort sikt innebär ekonomisk stimulans ofta att man genom skattesänkningar och offentliga arbeten stimulerar konsumenternas konsumtion, företagens investeringar och skapandet av arbetstillfällen. På längre sikt syftar statliga investeringar i infrastruktur och teknik till att öka den individuella konsumtionen och den ekonomiska konkurrenskraften genom att minska kostnaderna för grundläggande behov som sjukvård och energi. Kritiker av ekonomiska stimulansåtgärder hävdar att regeringarna misslyckas med att fördela resurserna och att stimulansåtgärderna förlorar sin avsedda effekt. ”Det som regeringen gör kanske inte är dåligt. Men det är sällan optimalt. Varken en TSA-anställd eller en stimulansarbetare har lika stor sannolikhet som en entreprenör inom den privata sektorn att komma på och genomföra en idé som ger stora produktivitetsvinster”, skriver CFR:s Amity Shlaes i en debattartikel i Bloomberg i januari 2010.

Vad var målen för Obama-administrationens stimulansplan?

Obamaadministrationen beskrev (PDF) tre mål med återhämtningslagen: att bidra till att ge 1) kortsiktig hjälp till de amerikaner som drabbats hårdast av recessionen, 2) statligt stöd på delstatsnivå för att få fart på ekonomin och 3) långsiktig tillväxt genom att investera i befintlig infrastruktur och energi, utbildning och hälsovård. Republikanska lagstiftare har hänvisat till ihållande hög arbetslöshet och långsam tillväxt som bevis för att återhämtningslagen inte lyckades uppfylla sina mål. I en rapport från september 2009 från Center for Budget and Policy Priorities står det att Recovery Act inte var avsedd att återuppliva ekonomin omedelbart utan att ”bromsa ekonomins nedåtgående spiral och sedan hjälpa den att återhämta sig med tiden”. Kritiker av stimulansåtgärderna, menar rapporten, glömmer bort att offentliga och privata prognoser underskattade allvaret i nedgången innan Recovery Act trädde i kraft. CFR:s Benn Steil säger att det finns för många okända faktorer för att kunna göra en bedömning. ”Eftersom vi inte kan veta vad som skulle ha hänt med tillväxten och jobben i avsaknad av stimulanspaketet kan ingen definitivt säga vilken effekt det har haft”, säger han.

Hur mycket av pengarna har spenderats?

I januari 2010 uppskattade Vita huset att 263,3 miljarder dollar av de ursprungliga 787 miljarder dollar, eller ungefär en tredjedel av det totala stimulanspaketet, hade delats ut i form av skattesänkningar och förmåner. Hur mycket av detta som faktiskt har spenderats av delstater, entreprenörer och privatpersoner är oklart (U.S. News and World Reports). I en rapport (PDF) från november 2009 från november 2009 från Internal Revenue Service varnade IRS för att IRS inte visste om återhämtningslagens skatteutgifter – såsom First-Time Homebuyer Credit – begärdes på ett legitimt sätt, eftersom kongressen inte krävde någon ytterligare dokumentation för nya krediter och avdrag.

Mer om:

Penningpolitik

USA

”Eftersom vi inte kan veta vad som skulle ha hänt med tillväxten och sysselsättningen om stimulanspaketet inte hade funnits, kan ingen definitivt säga vad effekten har varit.” – CFR:s Benn Steil

Mer om:

Penningpolitik

USA

Vad som räknas som stimulansutgifter är också en fråga om debatt. I en intervju (PDF) från januari 2009 hävdade Adam Posen från Peterson Institute for International Economics att de totala utgifterna för stimulansinitiativ skulle kunna inkludera program utöver Recovery Act, t.ex. finansministeriets TARP-fonder på 700 miljarder dollar, förlängningar av arbetslöshetsförsäkringen, utbyggnad av hälso- och sjukvården och Federal Reserves köp av värdepapper med säkerhet i form av hypotekslån. Obama-administrationens ”cash-for-clunkers”-program på 3 miljarder dollar, det program som sommaren 2009 uppmuntrade USA:s invånare att byta in äldre bilar mot nya, mer bränslesnåla fordon, är ett annat exempel.
Oavsett vilka medel som faktiskt delas ut hävdar vissa analytiker att det mesta av stimulansåtgärderna redan är förbrukat när det gäller effekter. I en artikel i Atlantic från september 2009 sade Richard Posner, expert på juridik och ekonomi, att även om de faktiska stimulansutgifterna har varit små, ”är stimulansprogrammets betydelse mer psykologisk än (än så länge) ekonomisk”. Christina Romer, ordförande för president Obamas råd för ekonomiska rådgivare, sade i ett vittnesmål i kongressen i oktober 2009 inför den gemensamma ekonomiska kommittén att även om stimulansåtgärderna kommer att fortsätta att sippra in i ekonomin i flera år, ”I mitten av 2010 kommer finanspolitiska stimulansåtgärder troligen att bidra föga till ytterligare tillväxt.”

Hur många arbetstillfällen har skapats av stimulansåtgärderna?

The Recovery Act var utformad för att skapa eller rädda 3,5 miljoner arbetstillfällen under två år. I januari uppskattade Vita huset (PDF) att mellan 1,5 och 2 miljoner arbetstillfällen kunde tillskrivas stimulanspaketet. I en CBO-rapport från november 2009 uppskattades (PDF) att stimulanspaketet hade skapat 600 000-1,6 miljoner arbetstillfällen fram till slutet av det tredje kvartalet 2009. Republikanska lagstiftare och vissa ekonomer kritiserade (WSJ) Obama-administrationens beräkningar, som försökte inkludera jobb som fanns indirekt som ett resultat av stimulansprojekten och använde sig av vad de anser vara tvivelaktig metodik.

I ett vittnesmål inför kongressens gemensamma ekonomiska kommitté sade ekonomen Russell Roberts från George Mason University att CBO:s beräkningar var oprecisa, eftersom de förlitade sig på tidigare politiks effekter och tidigare ekonomiska modeller snarare än på aktuell information. Roberts hävdade också att stimulansåtgärderna skulle ha skapat fler arbetstillfällen om de hade riktats till olika branscher. Även om ungefär hälften av de förlorade jobben sedan december 2007 har skett inom byggbranschen och tillverkningsindustrin har över 80 procent av de direkta federala utgifterna gått till hälsovårdsdepartementet, arbetsmarknadsdepartementet, utbildningsdepartementet och socialförsäkringsadministrationen, sade han, vilket är organ som ”inte har många spadar”.”

Brookings Institute fellow Gary Burtless säger att även om stimulanspaketet borde ha avsatt mer medel för ”spadtagsklara” jobb, underskattade kongressen och administrationen, liksom de flesta ekonomiska prognosmakare, lågkonjunkturens svårighetsgrad och varaktighet. ”Vi har ofta sett i efterkrigstida recessioner att när arbetskraften i dessa projekt anställs har ekonomin redan kommit en bra bit på väg mot återhämtning, och vi oroar oss för att alltför många statliga kontrakt ska konkurrera med den privata sektorn.”

Hur har stimulansmedlen klarat sig på delstatsnivå?

I februari 2009 uppskattade Obama-administrationen hur många jobb stimulanspaketet skulle skapa i varje delstat. De största förväntade vinnarna (PDF) var Kalifornien, Texas, New York och Florida, medan mindre effekter förväntades i mindre befolkade stater som Alaska, North Dakota, Vermont och Wyoming.

Mer om:

Penningpolitik

USA

Mer om:

Penningpolitik

USA

Mer om:

Penningpolitik

USA

I ett dokument från Center for Economic and Policy Research från maj 2009 (PDF) hävdar Dean Baker och Rivka Deutsch att stimulansens nationella effekt har dämpats av budgetunderskott på delstatlig och lokal nivå. Till skillnad från den federala regeringen, som har möjlighet att göra fleråriga underskott, är nästan alla delstatsregeringar enligt lag skyldiga att balansera sin budget varje år. Enligt Center for Budget and Policy Priorities beräknas underskottet för delstatsregeringarna från 2009 till 2011 uppgå till mer än 100 miljarder dollar per år. Albert Keidel från Carnegie Endowment hävdar att USA:s stimulansåtgärder ledde till att alltför många medel gick till skattelättnader i stället för att finansiera fler projekt på delstatsnivå för att hålla lärare och socialarbetare sysselsatta. I en rapport från Center on Education Policy från december 2009 konstaterades att mer än hälften av USA:s delstater inte hade tillräcklig kapacitet för att genomföra stimulansrelaterade utbildningsinitiativ och att stimulansmedlen visserligen bidrar till att stärka delstaternas budgetar, men att deras inverkan på att förbättra utbildningen förblev oklar.

Hur har stimulansåtgärderna påverkat det amerikanska näringslivets konkurrenskraft?

Många ekonomer hävdar att investeringar i infrastruktur främjar långsiktig ekonomisk tillväxt genom att de sänker företagens kostnader och ökar produktiviteten. I ett dokument från januari 2009 (PDF) från University of Massachusetts Political Economy Research Institute sägs att bruttonationalprodukten och de offentliga infrastrukturinvesteringarna har ökat och minskat tillsammans sedan 1950-talet, medan tillväxten av infrastrukturinvesteringar i genomsnitt har släpat efter den ekonomiska tillväxten sedan 1980. Ronald Utt från Heritage Foundation säger att sambandet mellan infrastrukturutgifter och ekonomisk aktivitet är blygsamt och att effekterna ofta är fördröjda.
I återhämtningslagen avsattes mer än 150 miljarder dollar till offentliga arbeten, men kritiker anser att vissa initiativ är kortsiktiga. Direktören för Brookings Institute’s Metropolitan Policy Program Bruce Katz har sagt att Recovery Act bidrog till att öka USA:s konkurrenskraft genom att leverera kortsiktig sysselsättning, men att den fokuserade för mycket på tillfälliga byggjobb snarare än på hållbar sysselsättning. Den ledde också för mycket finansiering ”genom gamla system, främst delstatliga transportdepartement, som tenderar att fördela medel med större fokus på politisk än på marknads- och miljörelaterad avkastning”, säger han.

Mer om:

Penningpolitik

USA

Mer om:

Penningpolitik

USA

” mycket mer beroende av hushållens konsumtionsutgifter än Kina, vilket gör Kinas stimulansarbete mycket lättare, eftersom investeringsefterfrågan där gäller offentliga varor och tjänster som infrastruktur.” – Albert Keidel, Atlantic Council

Mer om:

Penningpolitik

USA

Vissa lagstiftare och ekonomer hävdar att skattesänkningarna i samband med stimulansåtgärderna i alltför hög grad riktades till låginkomsttagare, vilket enligt dem påverkar tillväxten mindre än skattesänkningar till rika privatpersoner och företag med större kapacitet att spendera och investera. I en debattartikel i Forbes från december 2009 hävdar Bruce Bartlett, tidigare ekonom vid finansdepartementet, raka motsatsen: De skattesänkningar som tilldelades rika personer och företag genom stimulansåtgärderna hade mindre effekt än de skattesänkningar som riktades till personer med lägre inkomster. Han hänvisar till uppgifter från CBO som visar att skattesänkningar för låginkomsttagare ökade BNP med så mycket som 1,70 dollar för varje dollar av stimulansmedlen som användes, medan skattesänkningar för rika och företag ökade BNP med högst 50 cent för varje dollar som användes. CFR:s Shlaes säger att det största felet med stimulansernas skattesänkningar var deras varaktighet. En effektiv skattesänkning är ”permanent, i motsats till en skattesänkning som är anpassad till konjunkturcykeln, en skattesänkning som inte bryr sig om var i inkomstskalan den träffar”, säger hon.

Hur står sig USA:s stimulanspaket i jämförelse med stimulanserna i Europa och Kina?

I november 2008 lovade G20-ledarna att använda finanspolitiska stimulansåtgärder för att öka den inhemska efterfrågan och förhindra en ytterligare minskning av den globala BNP:n. I ett dokument från Brookings Institution från mars 2009 jämfördes den relativa storleken och sammansättningen av de genomförda stimulansåtgärderna enligt följande: De totala amerikanska stimulansåtgärderna (2008 och 2009 års paket) motsvarade ungefär 6 procent av landets BNP 2008, Tyskland spenderade ungefär 3,4 procent av sin BNP på stimulansåtgärder, Storbritannien spenderade 1,5 procent och Frankrike spenderade 0,7 procent. Kina, som drabbades av en plötslig exportkollaps under konjunkturnedgången, anslog 4,8 procent av sin BNP 2008 till stimulansutgifter. Den andel av stimulansåtgärderna som gick till skattesänkningar jämfört med utgiftsåtgärder varierade också mellan länderna. Storbritannien, till exempel, inriktade nästan all sin stimulans på skattesänkningar; Kina inriktade sig nästan helt på utgiftsåtgärder; USA hamnade däremellan.

I sin andra kvartalsrapport till kongressen sade Obama-administrationen att den amerikanska stimulansen bidrog med mellan 1,5 och 3 procentenheter till den amerikanska BNP:n under de tre sista månaderna av 2009. Totalt sett ökade USA:s BNP med 5,7 procent under 2009 års fjärde kvartal jämfört med föregående kvartal. Många ekonomer förväntar sig att den tillväxtnivån, även om den är stimulansdriven, sannolikt kommer att avta vid halvårsskiftet. Kinas BNP-tillväxt nådde 10,7 procent under fjärde kvartalet 2009, vilket Keidel från Atlantic Council delvis tillskriver det faktum att Kina ägnade sina stimulansåtgärder åt att stimulera den reala ekonomin (den del av ekonomin som handlar om att producera varor och tjänster, snarare än att köpa och sälja på finansmarknaderna), medan USA använde stora resurser för att återhämta den finansiella sektorn. USA:s BNP är också ”mycket mer beroende av hushållens konsumtionsutgifter än Kina, vilket gör Kinas stimulansarbete mycket lättare, eftersom investeringsefterfrågan där gäller offentliga varor och tjänster som infrastruktur”, säger han.

Vilka konsekvenser får stimulanserna för statsskulderna?

Många ekonomer oroar sig för hur mer statliga utgifter påverkar USA:s skuldnivåer. Det amerikanska underskottet väntas nå 10,6 procent av BNP 2010, en nivå som inte setts sedan andra världskriget. Obama-administrationen förutspår att underskottet kommer att vara 8,6 procent av BNP 2011 och sjunka till 5,1 procent året därpå. Men 2014 beräknar IMF att USA:s totala skuld kommer att nå en aldrig tidigare skådad nivå på 110 procent av BNP, delvis på grund av stigande sjukvårdskostnader och långsammare tillväxt till följd av finanskrisen. I december 2009 varnade kreditvärderingsinstitutet Moody’s för att USA skulle förlora sitt AAA-kreditbetyg (WSJ) om regeringen inte lyckades minska sitt underskott. Men Uri Dadush och Bennett Stancil från Carnegie Endowment hävdar att stimulansutgifterna är mycket mindre ansvariga för de finanspolitiska underskotten än sjunkande skatteintäkter och utgifter för sociala tjänster.

Behövs det fler stimulansåtgärder?

I februari föreslog president Obama en jobbavtalslösning på 100 miljarder dollar som skulle innefatta skattesänkningar för småföretag, program för sociala trygghetssystem och stöd till delstatliga och lokala myndigheter. Republikaner kritiserade förslaget för att vara en ny och onödig runda (NPR) av stimulansutgifter som skulle kväva tillväxten i den privata sektorn. Men IMF:s verkställande direktör Dominique Strauss Kahn uppmanade i januari 2010 de avancerade ekonomierna att inte lätta på stimulansåtgärderna för tidigt och att fokusera stimulanserna på att skapa arbetstillfällen. Vid ett informationsmöte i januari 2010 vid Council on Foreign Relations förklarade Världsbankens chefsekonom Justin Yifu Lin USA:s och det globala dilemmat på följande sätt: ”Om man upphör med de finanspolitiska stimulanserna kommer man att få en dipp. Om man bibehåller stabiliteten i en finanspolitisk stimulans kan intensiteten vara otillräcklig”

.