Det kan ofta vara ganska svårt att övertyga en bestämd tvååring om att sluta använda blöjor.

För att undvika denna konflikt använder många familjer en annan metod för toaletträning, en metod som är vanligare i andra delar av världen, bland annat i Kina, delar av Afrika, Indien samt Syd- och Centralamerika.

Metoden, som kallas elimineringskommunikation (EC eller assisterad toaletträning för spädbarn), blir alltmer populär i västvärlden.

Det innebär att man börjar med toaletträning från födseln genom att följa barnets signaler.

Toilettträning från födseln

Istället för att använda blöjor lär sig barnen att gå i en lämplig behållare från två veckors ålder. Barnen placeras på toaletten eller någon annan lämplig plats (t.ex. en kopp, en pott, en hink eller till och med marken) efter en måltid eller när de visar tecken på att de vill uträtta sina behov. Om babyn gör detta rätt belönas den med mat eller ömhet.

Sedan 1977 föreslog forskare att

sociokulturella faktorer är viktigare bestämningsfaktorer för toaletträningsberedskap än vad man för närvarande tror.

Forskningen visar att denna process kan hjälpa bebisar att snabbt lära sig att göra sig av med sina behov på en lämplig plats.

Det fungerar genom tvåvägskommunikation mellan vårdaren och spädbarnet. Vårdpersonalen följer spädbarnets signaler och kan också signalera till spädbarnet att eliminera sig.

Hur effektiv är den?

Vissa hävdar, baserat på denna kulturella skillnad, att spädbarn är medvetna om sitt behov av att eliminera sig från födseln. Andra menar att spädbarn föredrar att vara torra och hellre vill slippa ligga i en smutsig blöja. Det är denna preferens som gör det lätt att kommunicera om eliminering.

En studie visade att barn som använde denna metod (från 33 dagar) var toalettvana vid fem månaders ålder.

I denna studie noterade föräldrarna barnets signal att eliminera och höll spädbarnets rygg mot vårdarens bröst medan de satt över en toalett.

Medans barnet eliminerade använde vårdaren röstsignaler för att förstärka beteendet.

Oftast är dessa signaler ett ”psss”-ljud för urin och ett annat ljud för avföring (vi provar denna metod och använder ett ”plop”-ljud).

Kulturella och sociala skillnader kring användning av blöjor

Föräldrar i västerländska länder använder i allmänhet blöjor för att hantera spädbarns och småbarns avfall.

Vissa föräldrar föredrar engångsblöjor, som sägs minska blöjutslag – ett rött och inflammerat utslag runt blöjområdet, som främst orsakas av fukt och bakterier eller jäst – och andra hudbesvär, inklusive eksem.

För andra är det miljöhänsyn som gör att de föredrar återanvändbara blöjor. Återanvändbara blöjor är vanligtvis tillverkade av bomull.

Det finns två typer: tvådelade blöjor som ofta har ett inlägg och ett yttre, vattentätt lager, och allt-i-ett-blöjor som kombinerar det inre absorberande lagret med det vattentäta yttre lagret. Föräldrar behöver också blöjfodral. Men tyg kanske inte är så miljövänligt som många föräldrar tror.

Det finns bevis för stora miljöproblem, bland annat vatten och bekämpningsmedel som används vid bomullsodling, den viktigaste ingrediensen i återanvändbara blöjor.

Behovet av rengöringsmedel, varmt vatten och ständig tvätt kan också vara skadligt för miljön. Tygblöjor genomsyrar i allmänhet snabbare än engångsblöjor och måste bytas oftare.

Det är dessutom så att vårdpersonalens arbete inte är kostnadsneutralt och kanske inte tas med i utvärderingen av kostnader och fördelar med återanvändbara blöjor.

Västerländska familjer ökar åldern för toalettutbildning

Toilettberedskap brukar betraktas som en utvecklingsmilstolpe, där blås- och tarmkontroll är kopplad till mognad.

För att toaletträningen ska lyckas måste barnen kunna gå till toaletten efter att ha insett behovet av att eliminera, hantera kläder, eliminera helt, rengöra, hantera kläder igen och spola.

Under de senaste 80 åren har västerländska familjer ökat åldern för toaletträning, från mindre än 18 månader för 40 år sedan till mellan 21 och 36 månader i dag.

Att börja med toaletträning vid 18 månader kan ha samband med medicinska råd.

Tänkandet om när man ska börja med toaletträning har skiftat sedan början av 1900-talet.

På 1920-talet ansågs till exempel 12 månader vara lämpligt. På 1960-talet var rådet senare än 18 månader. Forskare menar att förändringarna kan bero på föräldrarnas arbetstider, bekväma engångsartiklar och en mer liberal inställning till föräldraskap.

Barn med särskilda behov kan ta längre tid på sig för att lära sig att använda toaletten.

Relationen mellan vårdare och spädbarn är komplex. Det kan vara så att föräldrar med noggrann observation av spädbarnens signaler kan lära sig att förstå sitt barns behov.

Vi hoppas verkligen det i vår familj för att slippa köpa blöjor i tre år till och städa upp efter oundvikliga missar.