Uraliska och altaiska språk yo?or?l?k, ?lt??k , två grupper av besläktade språk som av många forskare anses utgöra en enda ural-altaisk språkfamilj. Andra auktoriteter menar dock att de uraliska och altaiska grupperna utgör två osammanhängande och separata språkfamiljer. De ural-altaiska språken talas av över 150 miljoner människor som bor i ett stort område som sträcker sig från Östeuropa över Ryssland och Asien till Stilla havet. Den ural-altaiska familjen har fått sitt namn från Uralbergen, som skiljer Europa och Asien åt, och Altai, en centralasiatisk bergskedja, där språken i denna familj tros ha sitt ursprung. Talarna av de ural-altaiska språken började tydligen migrera från detta ursprungliga hemland till sina nuvarande bostadsområden för många århundraden sedan. Om de ural-altaiska språken betraktas som en familj består denna familj av två underfamiljer, den uraliska och den altaiska. Den uraliska underfamiljen kan delas in i två huvudsakliga underavdelningar, finsk-ugriska (se finsk-ugriska språk) och samojediska. Talare av språken i den samojediska underindelningen, sammanlagt över 30 000, bor i nordvästra Sibirien och nordöstra Europa. Samojede är huvudspråket i denna underavdelning.

Två viktiga kännetecken som kännetecknar de ural-altaiska språken, med få undantag, är agglutination och vokalharmoni. Dessa två punkter av likhet har fått ett antal auktoriteter att acceptera den ural-altaiska enheten. I ett agglutinerande språk är olika språkliga element, som vart och ett existerar separat och har en fast betydelse, ofta sammanfogade för att bilda ett ord. I dessa språk läggs flera suffix till en rot medan prefix nästan helt saknas. Med vokalharmoni avses överensstämmelsen mellan vokalerna i ett ords rot och vokalerna i ordets suffix eller suffix. En sådan överensstämmelse illustreras i de turkiska orden ev och evde ; masa och masada . De flesta suffix har således en dubbel form, en med framvokal (t.ex. e, i, , ) för att motsvara en rot med framvokal, och en med bakvokal (t.ex. a, ?, o, u) för att matcha en rot med bakvokal. Grammatiskt genus (med dess distinktioner av maskulinum, femininum och neutrum) saknas i allmänhet i de ural-altaiska språken. Betoningen varierar i de olika språken. De ural-altaiska språken har också ett litet gemensamt ordförråd som består av grundläggande ord, bland dem några personliga pronomen, några ord som anger släktskap (t.ex. mor, far) och några ord som betecknar växter och djur, namnger yrken och liknande. Detta rudimentära ordförråd är gemensamt för alla språk och anses av vissa vara ytterligare bevis för den ural-altaiska enheten. Samtidigt lånade talarna av de ural-altaiska språken också ord från de olika språken hos andra folk som de kom i kontakt med.

Se N. Poppe, Introduction to Altaic Linguistics (1965); B. Collinder, Survey of the Uralic Languages (2d ed. 1969).