”Att bli välsignad” innebär att vara gynnad av Gud, källan till all välsignelse. Välsignelser är därför direkt förknippade med och tros komma från Gud. Att uttrycka en välsignelse är således som att ge någon en önskan om att denne ska uppleva Guds gunst, och att erkänna Gud som källan till all välsignelse.
En biblisk fördömelse är i sin mest formella betydelse en negativ välsignelse.
I Bibeln är positiva och negativa välsignelser relaterade till varandra; i Femte Moseboken föreskrivs att lydnad mot Mose lag medför Guds välsignelse. Ett av de första fallen av välsignelse i Bibeln finns i 1 Mosebok, 12:1-2 där Abram beordras av Gud att lämna sitt land och får höra:
”Jag ska välsigna dig, jag ska göra ditt namn stort.”
Den prästerliga välsignelsen finns i 4 Mosebok 6:24-26:
Må Adonai välsigna dig och beskydda dig; må Adonai låta sitt ansikte lysa över dig och vara dig nådig; må Adonai vända sitt ansikte mot dig och ge dig frid.
JudendomRedigera
Inom den rabbinska judendomen reciteras en välsignelse (eller berakhah) vid ett bestämt ögonblick under en bön, en ceremoni eller en annan aktivitet, särskilt före och efter att ha ätit. Välsignelsens funktion är att erkänna Gud som källan till all välsignelse. En berakha av rabbinskt ursprung börjar vanligtvis med orden ”Välsignad är du, Herre vår Gud, universums konung…”. Den rabbinska judendomen lär att maten i slutändan är en gåva från den enda stora försäljaren, Gud, och att man för att ta del av maten på ett legitimt sätt bör uttrycka sin tacksamhet till Gud genom att recitera en lämplig välsignelse av rabbinskt ursprung före, medan tora föreskriver en informell välsignelse efteråt. Den judiska lagen förbehåller inte recitering av välsignelser till endast en specifik klass av judar; men den föreskriver specifika välsignelser för specifika tillfällen, så att till exempel judiska kvinnor sedan medeltiden huvudsakligen reciterar en rabbinsk välsignelse efter att ha tänt två sabbatsljus.
KristendomRedigera
Kristus välsignelser och förbannelser förekommer i Nya testamentet, som återberättas i saligprisningarna i Lukasevangeliet 6:20-22. Inom romersk katolicism, östlig ortodoxi, anglikanism, lutheranism och liknande traditioner utförs kyrkans formella välsignelser av biskopar, präster och diakoner. Särskilda formler kan förknippas med biskopsvälsignelser och påvliga välsignelser. I romersk-katolska, östortodoxa, anglikanska och lutherska kyrkor ges välsignelser av biskopar och präster i ett liturgiskt sammanhang genom att de höjer sin högra hand och gör korsets tecken med den över personer eller föremål som ska välsignas. De ger också välsignelser för att inleda gudstjänster och vid avskedandet i slutet.
I den östortodoxa kyrkan utförs liturgiska välsignelser över personer, föremål eller ges vid specifika punkter under gudstjänsterna. En präst eller biskop välsignar vanligtvis med handen, men kan använda ett välsignelsekors, ljus, en ikon, kalken eller evangelieboken för att ge välsignelser och alltid göra korsets tecken med dem. När en präst välsignar med handen använder han sin högra hand och håller fingrarna så att de bildar de grekiska bokstäverna IC XC, Jesu Kristi monogram. En biskop gör detsamma, förutom att han använder båda händerna, eller kan hålla kofoten i sin vänstra hand och använda båda för att göra korsets tecken. En biskop kan också välsigna med särskilda ljusstakar som kallas dikirion och trikirion. När man välsignar ett föremål instruerar rubrikerna ofta ortodoxa biskopar och präster att använda sådana ämnen som rökelse och vigvatten. Även formellt kyrkligt tillstånd att utföra en handling kallas för en ”välsignelse”. Välsignelsen kan ges av en biskop eller präst, eller av ens egen andliga fader. När en ortodox lekman ger en välsignelse håller han eller hon tummen och de två första fingrarna på höger hand ihop (samma konfiguration som används när man gör korsets tecken på sig själv) och gör korsets tecken över den person eller det föremål som han eller hon välsignar.
I metodisttraditionen välsignar prästen församlingen under den avslutande delen av gudstjänsten, den s.k. välsignelsen. När det gäller välsignelser av bostäder innehåller metodisten The Book of Worship for Church and Home (1965) ”An Office for the Blessing of a Dwelling”.
I den romersk-katolska kyrkan välsignar en präst eller biskop de troende med det heliga sakramentet i monstransen under välsignelsen av det heliga sakramentet. Enligt de riktlinjer som ges av Vatikanens kongregation för sakramentens disciplin och som reglerar förfarandena för liturgiska ceremonier, om en romersk-katolsk lekman (t.ex. en lekmannaskapare eller församlingsadministratör) eller en icke ordinerad religiös person (som inte är överordnad i församlingen) leder en söndagsgudstjänst (annan än en mässa, som kräver en präst för att firas), t.ex. eukaristisk tillbedjan, rosenkransen eller firandet av timsliturgin, utför han eller hon inte riter eller sakrament som är förbehållna prästerskapet och välsignar inte högtidligt folket på samma sätt som en biskop, präst eller diakon skulle göra i slutet av gudstjänsten; ett alternativt format används i stället.
I de lutherska kyrkorna ombeds prästerna ofta att välsigna föremål som ofta används av eller är heliga för enskilda personer, t.ex. ett korshalsband; dessutom välsignar lutherska präster även hemmen hos församlingsmedlemmar.
I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ges välsignelser av värdiga, manliga medlemmar som innehar Melkisedeks prästadöme.
IslamRedigera
Välsignelser inom islam har två aspekter, enligt större lärda inom islam. Välsignelser ges av Allah som en prövning för mänskligheten. Islams lärda anser att ha rädsla för att gradvis bli vilseledd av välsignelser är en egenskap hos de fromma, och att inte ha rädsla för sådana trots att man ständigt missköter sig är en egenskap hos de ogudaktiga. Välsignelser kan vara en källa till framgång i livet efter döden om man är tacksam mot Allah för dem och samma välsignelser kan vara en källa till fördömelse i livet efter döden om en person inte ständigt är tacksam mot Gud för dem.
Islam har ingen klerikal kast, och därför inga välsignelser som är reserverade för specifika individer. Muslimer uttalar ofta ”fred och välsignelser vare med honom” när de nämner Muhammeds namn eller någon av profeterna. Muslimer hälsar också på varandra med en välsignelse varje gång de möts och skiljs åt: السلام عليكم ورحمة الله وبركاته as-salāmu alaikum wa rahmatul-lāhi wa barakātuh (vilket betyder ”må Guds frid, barmhärtighet och välsignelser vara över er”).