Våld i hemmet kan definieras som fysisk, sexuell eller psykologisk skada som orsakas av en nuvarande eller tidigare partner eller make/maka samt av andra familjemedlemmar eller av en partners familjemedlemmar. DV kan ta sig många uttryck, bland annat fysiska skador, misshandel och våldtäkt eller psykisk grymhet i form av mobbning, förolämpningar eller trakasserier. Mycket ofta är våld i hemmet en kombination av fysisk, sexuell och/eller känslomässig misshandel. Denna typ av våld kan förekomma bland heterosexuella par eller HBTQ2S-par och kräver inte sexuell intimitet. Våld mot kvinnor diskriminerar inte, eftersom individer oavsett ålder, ras, ekonomisk status, religion, sexuell läggning eller utbildningsnivå kan uppleva det.

Våld mot kvinnor är extremt utbrett i det kanadensiska samhället – för att visa detta ger Canadian Women’s Foundation oss en bra ögonblicksbild:

• Omkring var sjätte dag dödas en kvinna i Kanada av sin intima partner. Av de 83 polisrapporterade morden på en intim partner under 2014 var 67 av offren – över 80 % – kvinnor.
• Kvinnor löper ungefär fyra gånger så stor risk som män att bli offer för mord på en intim partner.
• Indomskvinnor löper 2,5 gånger så stor risk att bli offer för våld som icke-indomskvinnor.
• Varje natt i Kanada sover 3 491 kvinnor och deras 2 724 barn på härbärgen för att det inte är säkert hemma.
• 70 % av våldet mellan makar anmäls inte till polisen.
• Kvinnor som identifierade sig som lesbiska eller bisexuella hade tre till fyra gånger större sannolikhet än heterosexuella kvinnor att rapportera att de utsatts för våld från sin make.
• En studie visade att nästan 40 procent av dem som hade upplevt våld i hemmet uppgav att det gjorde det svårt för dem att ta sig till jobbet, och 8,5 procent uppgav att de förlorat sitt jobb på grund av det.
• De som upplever våld mot kvinnor stannar ibland kvar hos sin förövare eftersom de är ekonomiskt beroende av honom eller henne; att lämna ett misshandelsförhållande kan innebära ett ”val” mellan att stanna kvar hos förövaren och att hamna i fattigdom och/eller hemlöshet.

Våld mot kvinnor och barn från pappor och makar blir allt oftare en orsak till hemlöshet. Kvinnor fattar vanligen beslutet att lämna sin våldsamma partner när våldet eskalerar och behovet av att skydda sina barn intensifieras. De problem som individer som flyr undan DV har när de lämnar är bland annat ekonomisk förlust och fattigdom, rädsla för ytterligare våld, förlust av hem och samhälle och rädsla för att vara ensamma. Överlevare av våld mot kvinnor utsätts för betydande diskriminering från hyresvärdar när de försöker hitta en bostad. Kvinnor och barn hamnar ofta i hemlöshet. Forskning visar att våld mot kvinnor ofta anges som den främsta orsaken till hemlöshet för kvinnor, där en studie visade att 38 % av kvinnorna rapporterade att de upplevde hemlöshet omedelbart efter att de separerat från sin partner. Det är dock viktigt att notera att det inte finns någon enskild förklaring som direkt kopplar upplevelsen av DV till hemlöshet. Snarare är det så att en kombination av faktorer som den strukturella epidemin av oöverkomliga bostäder, brist på tillräckliga inkomster och osäkra anställningsförhållanden (särskilt för kvinnor) samt individuella och relationella faktorer (t.ex. familjeupplösning eller våld i hemmet) alla bidrar till risken för hemlöshet. Forskning visar att kvinnor som flyr från våld mot kvinnor och som har lägre socioekonomisk status, lider av psykisk ohälsa (ofta på grund av den psykiska smärtan från missbruk, inklusive depression & PTSD) och som är rasifierade har den högsta graden av hemlöshet bland kvinnor. Dessutom bidrar systemfel också till hemlöshet, t.ex. i de fall då skyddshem med full kapacitet tvingas avvisa överlevare av DV som inte har fått någon bostad.

Nödjourer är ofta förstahandsalternativet för personer som letar efter en säker plats att bo på. Dessa boenden kan omfatta antingen skyddshärbärgen för våld i hemmet eller skyddshärbärgen för hemlösa. Hem för våld i hemmet är mer idealiska för dem som flyr från DV, eftersom de tjänster som finns här är mer skräddarsydda för behoven hos dem som flyr från DV samt erbjuder boende under en längre tidsperiod. Överlevare av våld mot kvinnor som kommer till hemlösa härbärgen får kanske inte tillgång till särskilda tjänster för våld mot kvinnor och kan känna sig sårbara i den könsblandade miljön. Nödboenden erbjuder kortsiktiga boenden som sträcker sig från ett par dagar till ett par månader, men det kan vara svårt att få tillgång till dessa boenden och många som söker boende avvisas. För dem som har turen att få tillgång till akutmottagningar är det idealiskt att de sedan går vidare till övergångsbostäder som erbjuder boende på längre sikt (t.ex. 6 månader till ett år eller mer). Ibland är detta dock inte fallet.

När de lämnade nödboendena frågade man i en studie 133 DV-överlevare som lämnade nödboendena vart de åkte och fann:

• 7 % återvände till sin förövare.
• 21 % hade hittat ett boende utan sin förövare.
• 17 % uppgav att de hade ett provisoriskt boende (dvs. bodde hos vänner eller familj).
• 8 % uppgav att de skulle åka till ett annat härbärge eller en annan boendeservice.
• 4 % uppgav att de skulle åka till ett sjukhus.
• 24 % uppgav att de inte visste vart de skulle åka när de åkte.

Följande är ytterligare hinder för att söka bostad och eller skyddade boenden för dem som flyr från DV:

• För kvinnor från ursprungsbefolkningen har denna befolkningsgrupp mött ett långt arv av ojämlikhet som ett direkt resultat av Kanadas historia av kolonisering. Det intergenerationella traumat från denna historia (dvs. internatskolorna) påverkar fortfarande urfolksfamiljer, och särskilt urfolkskvinnor, i dag. Detta är på ett sätt uppenbart genom det faktum att inhemska kvinnor utsätts för mer våld än icke-inhemska kvinnor, där antalet fall av misshandel av makar mot inhemska kvinnor är mer än tre gånger högre än för icke-inhemska kvinnor. När de lämnar våldsamma hem möter de inhemska kvinnorna betydande hinder och hänvisar till brist på bostäder och lättillgängliga räddningstjänster som knappt existerar på landsbygden i norr. Vidare möter inhemska personer som flyr från våld mot kvinnor också problem med rasism, diskriminering och brist på kulturell förståelse från leverantörer av akutvårdstjänster, vilket avskräcker från att använda dem.
• Forskning om HBTQ2S-personers erfarenheter av att fly från våld mot kvinnor avslöjar också betydande svårigheter med att få tillgång till de boenden som de behöver, där strukturella former av diskriminering, som homofobi, heterosexism och transfobi, reproduceras till och med i akutvårdsboendena. I en studie konstaterades att homofobi och transfobi hos tjänsteleverantörer och poliser utgör hinder för att söka boende eller hjälp för att undkomma förövare. Vidare uttryckte HBTQ2S-personer också en motvilja mot att använda skyddade boenden för våld i hemmet, eftersom de traditionellt sett har varit inriktade på att hjälpa heterosexuella kvinnor.
• Medborgarskapsstatus fungerar också som ett betydande hinder för service. Överlevare av våld mot kvinnor som också är nyanlända uppges vara tveksamma till att anmäla en förövare på grund av rädsla för utvisning, bristande kunskap om sina rättigheter, att de är ekonomiskt beroende av sin förövare eller att de saknar kännedom om de samhällsresurser som finns tillgängliga för dem.
• Individen som flyr från våld mot kvinnor och som också lever med en funktionsnedsättning står ofta inför stora utmaningar när det gäller att få tillgång till tjänster. En studie visade att skyddshem i äldre byggnader kanske inte är tillgänglighetsanpassade och att endast ett av tre skyddshem var tillgängliga och hade tjänster på plats för personer med fysiska och/eller hörselskador, hälsobehov, synskador eller kognitiva funktionshinder. Samma studie visade också att personer med psykisk ohälsa och/eller med missbruk också kan avvisas från skyddade boenden.
• För övrigt fungerar det i vissa fall som ett hinder för att få tillgång till nödtjänster om man har barn, eftersom föräldrarna är rädda för att deras barn ska gripas av barnomsorgen när de får tillgång till skyddade boenden.

Många av de personer som flyr från våld mot kvinnor är ofta föräldralediga och/eller gravida. Det som är av intresse här är därför hur barn till dem som flyr från våld mot kvinnor påverkas av de påfrestningar och det våld som uppstår i samband med våld mot kvinnor, och därefter av hemlöshet. Litteraturen bekräftar att risken för hemlöshet bland ungdomar och/eller vuxna börjar redan i barndomen. Forskningen visar att det finns ett samband mellan barnskydd och hemlöshet bland ungdomar och att det finns ett stort antal fall av fosterhemsplacering. Dessutom är traumatiska händelser i barndomen också starkt förekommande bland vuxna som upplever hemlöshet.

Sist men inte minst är det viktigt att notera att DV inte kan utrotas enbart genom insatser som är inriktade på kvinnor eller överlevare av DV, utan genom att aggressivt främja insatser som är direkt inriktade på de patriarkala (manlig dominans på en strukturell nivå) attityder som underlättar DV. Sådana insatser bör inte bara riktas mot förövare av DV, utan mot samhället i stort som helhet.