av ROBERT MCNUTT, MD

De flesta lärare i evidensbaserad medicin talar om tester som ”positiva eller negativa”. Ett positivt test är ett test där testresultatet är onormalt, ett negativt test är ett test där testresultatet är normalt. Ett problem med detta sätt att undervisa om testresultatens värde är att läkare och patienter ofta tror att det bara finns två möjliga testresultat, normala eller inte. Testresultat är dock aldrig bara ”normala eller onormala”. Testresultat kan ha många olika värden, inte bara två.

Forskare skiljer normala testresultat åt genom att utföra testet på personer som mår bra. Exempelvis kan 100-tals normala människor få blodprov utförda och testresultaten varierar inom ett smalt intervall. Ett serumkaliumtestresultat kan till exempel vara så lågt som 3,0 och så högt som 4,0 hos normala människor. Ett onormalt testresultat för kalium är alltså ett testresultat vars värde är högre än det högsta värdet i intervallet för normala människor. Men ju högre kaliumnivån är, desto mer kan diagnostik- och behandlingsbesluten variera. Vid testning har resultatets storlek betydelse.

Ett nyckelbegrepp vid testning är att värdet av varje testresultat kan variera. Ju mer onormalt det är, desto mer information ”innehåller” det när det gäller att ställa en diagnos. Detta kan tyckas självklart, men att inte ta hänsyn till det absoluta värdet av ett testresultat är enligt min erfarenhet en vanlig orsak till att man missar rätt diagnos.

Det bästa sättet att förstå detta är att se ett exempel. I tabellen nedan presenterar jag ett enda tests möjliga resultat. Testet är PSA, eller prostataspecifikt antigen. Det är ett test som används för att hitta prostatacancer, men det är ofullkomligt eftersom PSA-testet kan vara onormalt vid andra sjukdomar än cancer.

Om en läkare, eller du själv, bara betraktar testresultatet som normalt eller onormalt, förlorar du information om testets värde. I tabellen betyder ett högt värde (30 till exempel i tabellens första kolumn) något annat för dig än ett värde på 20, eller 10, eller 5, även om alla dessa värden är onormala (alla värden som är större än 2 i det här exemplet skulle vara onormala).

I tabellen kan du också notera att ett värde på ett testresultat som är så högt som 30 bara förekommer hos personer med cancer i 1 % av fallen, vilket är en liten procentuell chans. Den nivån på testet förekommer dock aldrig vid andra diagnoser (i det här exemplet). Därför innebär ett värde på 30 att du har cancer. Det är faktiskt ett guldstandardtestresultat på den nivån.

Alla andra onormala testresultatvärden som är lägre än 30 i det här exemplet kan öka sannolikheten för att du har cancer, men dessa värden betyder inte med säkerhet att du har cancer.

Du kan alltså se av den här tabellen att det faktiska testresultatvärdet kommer att ha olika betydelser när det gäller att ställa en diagnos. När vi i kommande bloggar kommer att ta upp konkreta exempel på fall kommer du att se situationer där en diagnos avslöjades bara genom att ta hänsyn till den information som finns i det faktiska värdet av testresultatet.

Min huvudpoäng till dig som beslutsfattare inom diagnostik är att du måste känna till allt om dina testresultat, inklusive det exakta värdet av varje testresultat. Tänk inte på tester som bara onormala eller inte, känn till dina testresultatvärden bakåt och framåt.

Robert McNutt, MD har varit biträdande redaktör vid Journal of the American Medical Association i 12 år och dessförinnan biträdande redaktör vid Journal of General Internal Medicine. Han är professor i medicin vid University of Wisconsin och Rush University Medical Center.