Ibland fastnar vi plötsligt på ett ord mitt i en berättelse, en poäng eller en begäran. Det vill helt enkelt inte komma, trots att vi har en stark känsla av att det borde finnas just där.

Det är inte så att vi inte har vokabuläret för att beskriva det vi vill säga; vi kan definitivt ordet. Vi kan bara inte få ut det. Vad händer när orden sviker oss? Eller kanske är det vi som misslyckas med orden?

Tip of the tongue

Den psykologiska termen för denna upplevelse är ”tip of the tongue”-tillståndet. Den studerades först av experimentella psykologer på 1960-talet som visade att personer i ett tillstånd av tip of the tongue kunde få tillgång till information om bokstäver, ljud och betydelser som var relaterade till det ord de sökte efter även när de inte kunde komma på ordet.

När man glömmer ett ord har det inte försvunnit ur minnet; det finns fortfarande kvar, men i talögonblicket är det något som hindrar det från att återfinnas helt och hållet.

Vad skulle förhindra att ett ord återfinns? Ett ord kan ses som en samling egenskaper: det har en betydelse och tillhörande betydelser och bilder. Det har en form, som innefattar dess uttal, en skriftlig återgivning och ett stavelse- och betoningsmönster.

Det lämnar också spår i neurala förbindelser av hur ofta eller nyligen det har använts.

Hämtningen av ett ord kan störas av ett problem med att aktivera en eller bara några av dessa egenskaper. Stress, trötthet och distraktion kan alla leda till otillräcklig aktivering för återvinning.

Seriösare problem som skadar eller fördröjer de nödvändiga neurala förbindelserna kan också orsaka problem för ordåterhämtning. Oförmåga att hitta ord kan tyda på hjärnskador eller infektioner i hjärnan, stroke och degenerativa sjukdomar som Alzheimers sjukdom.

I dessa fall kommer dock ordglömska bara att vara ett av många andra symtom. Att ibland glömma ett ord är i sig självt en helt normal del av livet.

Tipset av tungan tillstånd är en vanlig erfarenhet över språkgränserna. Även döva användare av teckenspråk upplever ”tip of the finger”-tillstånd när de glömmer ett tecken. De är också vanliga över hela åldersspannet. De blir dock vanligare när vi blir äldre.

Att glömma ett ord kan vara frustrerande, men oftast löser sig situationen snabbt. Ordet kommer tillbaka och vi fortsätter. I en studie av Burke et al (1991) konstaterades att de flesta toppar av tungantillstånd botade sig spontant utan alltför stora problem.

I själva verket verkade yngre personer vara mer upprörda av tillståndet och försökte flera aktiva strategier för att tvinga sig själva att komma ihåg, medan äldre personer passivt väntade på att ordet skulle komma tillbaka.

Det är nästan som om det är så att ju längre din livserfarenhet med ordförglömning är, desto mer kan du slappna av och lita på att ordet dyker upp så småningom.

Men ordförglömning orsakar äldre människor en speciell typ av ångest, eftersom de oroar sig mer för vad det betyder för deras minnes hälsa.

Som det är sant att vissa minnesfunktioner försämras med åldern, så är toppresenterade tillstånd oberoende av denna försämring.

I en studie av åldersrelaterade ökningar av tip-of-the-tongue-tillstånd fann Salthouse & Mandell (2013) att ”även om ökad ålder är förknippad med lägre nivåer av episodiskt minne och med mer frekventa TOTs , som kan ses som misslyckanden med att få tillgång till information från minnet, tycks de två fenomenen i stort sett vara oberoende av varandra”.

Med andra ord behöver ett misslyckande med att komma ihåg ett ord inte ses som ett allmänt minnesproblem. Det är bara ett misslyckande att komma ihåg ett ord.

* * *

”Off Topic Verbosity” och andra sätt som åldrandet påverkar språket

En fråga som studier har visat blir värre med åldern kan utmana bedömningen av vad ”värre” egentligen betyder när det gäller språket.

”Off Topic Verbosity” (OTV) är hur forskare beskriver bruket att avvika från ämnet när man talar, att lägga till irrelevanta eller ovidkommande detaljer till en pågående berättelse. OTV ökar med åldern, men inte för alla typer av samtal.

OTV påverkar inte uppgifter som handlar om att kommunicera faktainnehåll som att beskriva en bild. Det är när försökspersoner berättar mer personlig, biografisk information som OTV blir ett problem.

Och kanske är det inget problem alls. Våra kommunikativa mål förändras när vi åldras. Vi har mer att reflektera över och mer att förmedla. Om vi börjar värdera målet att dela med oss av erfarenheter högre än korthet och sparsamhet kanske problemet inte ligger hos talaren, utan hos lyssnaren.

Det är inte att gå utanför ämnet om ämnet har ändrats.