Om du är ett Led Zeppelin-fan kanske musiken i sig själv räcker för dig. Och när man pratar om ett band med låtar som ”Whole Lotta Love” och ”When the Levee Breaks” i sitt namn kan man inte säga emot det förhållningssättet.

När ett band har så många legender som omger det förstår man dock varför fansen kan ta sin kärlek till Zeppelin till en annan nivå. Det kan inkludera att läsa berättelser om Zep på resande fot, gräva i Jimmy Pages arbete med Yarbirds eller lära sig om Pages sätt att producera bandet.

Längs vägen kanske man börjar undra över Pages signatur Gibson dubbelhalsgitarr. För dem som har det kan det här instrumentet symbolisera överflödet (kanske rent bombastiskt) i 70-talets hårdrock. För Zep-fans kan det helt enkelt påminna om bandets liveframträdanden.

Indå började Page inte spela på sin dubbelhals för att det såg coolt ut eller för att det representerade det ”mer” som Zep blev känt för. Page fick sin specialgjorda röda dubbelhals för att han behövde den för att spela ”Stairway to Heaven”.”

Jimmy Page kunde inte framföra ”Stairway to Heaven” live på sina gamla gitarrer

RELATERAT: ”When the Levee Breaks”: Med Led Zeppelin IV (1971) producerade Page och hans bandkamrater det definitiva hårdrocksalbumet. Det började med den explosiva bluesen ”Black Dog”, fortsatte med ”Rock and Roll” och närmade sig det eteriska med ”The Battle of Evermore”. Men de hade bara börjat värma upp.

För slutet av sidan 1 fick lyssnarna också ”Stairway to Heaven”, som fortfarande är genrens mest ikoniska hymn. På det spåret spelade Page på både 6-strängade och 12-strängade akustiska gitarrer samt den elektriska modellen som han använde för ”Stairway”-solot.

Men även om det var standardförfarande i studion kunde Page inte växla mellan tre gitarrer i ett liveframträdande. (Kom ihåg att Zep inte var The Beatles, som hade slutat turnera när deras musik blev mer komplex.)

”Den dubbla halsen fanns där som en nödvändighet”, berättade Page för Telerama 2014. ”Jag trodde att det enda sättet att replikera det ordentligt, att göra det rättvisa, var att skaffa en gitarr som ger dig 12 strängar på ena halsen och sex strängar på den andra. Så jag fick den dubbla halsen som ett resultat av inspelningen av ’Stairway to Heaven’.'”

Page erkände att dubbelhalsen är ”ett imponerande instrument”

Vidare Gibson tillverkade dubbelhalsade gitarrer med början i slutet av 50-talet, men hade slutat med produktionen när Zep gjorde ”Stairway”. Så Page beställde en specialtillverkad EDS-1275 för liveframträdanden. Eftersom Page var den stora showman han var visste han förstås att dubbelhalsen erbjöd mer än bara ett ljud.

”Det är ett imponerande instrument”, sa han till Telerama med ett leende. ”Det ser bra ut. Det är en sexig kvinna med två halsar.” Efter att ha sett Page thrash och stil med sin Gibson dubbelhals verkar det som om bandkamraten John Paul Jones bestämde sig för att han också behövde en uppgradering.

Hur som helst under den här perioden (omkring 71) skaffade Jones en egen specialgjord multihalsgitarr. I hans fall hade Jones en 6-strängad, en 12-strängad och en mandolin på samma kropp. (Om du håller räkningen hemma, ja, det är en trippelhals.)

Sedan Led Zeppelin III behövde Jones också byta gitarr ofta. (Zep började spela ett akustiskt miniset under liveframträdanden då.) Och eftersom ”big” var det enda sättet att gå i det bandet måste en trippelhals ha verkat som det självklara valet.

RELATERAT: Hur Jimi Hendrix’ ingenjör reagerade när han hörde Led Zeppelin för första gången