Och även om Alliance for Wild Ethics arbetar smidigt med det tryckta ordet och med digitala medier, prioriterar vi ändå den muntliga kulturen – kulturen av berättande ansikte mot ansikte (och ansikte mot plats). Vi anser faktiskt att återupplivandet av den muntliga kulturen är ett ekologiskt imperativ!
Varför? Låt oss fundera på följande:
Litterär kultur (det samhällsskikt som implicit informeras av böcker, tidningar och tidskrifter) möjliggör ett utbyte av berättelser och insikter från olika tider och platser. Läsning är en högst underbar form av erfarenhet, men den är nödvändigtvis abstrakt i förhållande till våra direkta, sensoriska möten i vår lokala omedelbarhet. Genom att blanda begrepp från olika epoker och kulturer skapar den litterära diskussionen ofta ett användbart avstånd och distans till vår omedelbara omgivning (en stor välsignelse när den situation vi befinner oss i är särskilt förtryckande och smärtsam). Den litterära kulturen är i denna mening kosmopolitisk till sin natur.
Digital kultur (den datoriserade kulturen med e-post, sociala medier och webbsidor som denna) ger oss nästan omedelbar information från hela världen och möjliggör virtuella interaktioner med människor på vitt skilda platser. Internet är en häpnadsväckande bedrift, rik på potential. Trots sin uppenbara omedelbarhet är den digitala kommunikationen ofta mer avskalad och platslös än vår kontakt med tryckta böcker och handskrivna brev. Cyberrymden tycks i själva verket inte ha någon plats alls, såvida inte den ”plats” som vi möter genom Internet är själva planeten, omvandlad till ett tyngdlöst informationsfält. Om den litterära kulturen till sin natur är kosmopolitisk, involverar vårt ökande deltagande i sociala nätverk, e-handel och digitala inlägg av alla slag oss i ett ännu mer abstrakt kulturlager som till sin natur är globalt och globaliserande.
Oralisk kultur är emellertid till sin natur lokal och platsbaserad. Den inbegriper utbyte ansikte mot ansikte av berättelser som inte är nedskrivna – berättelser som ofta, när de berättas, innehåller exakt information om den lokala terrängens finesser. Under tiotusentals år innan formella skriftsystem kom till, var vi människor helt beroende av den muntliga överföringen av sådana berättelser, i vilka det fanns inbäddade instruktioner om t.ex. vilka lokala växter som var bra att äta och vilka som var giftiga, och hur man framställde vissa växter som läkemedel mot vissa sjukdomar. Berättelserna bevarade viktig information om var man kunde hitta vatten i händelse av långvarig torka, och hur man bäst jagade vissa djur, och hur man förberedde deras skinn för skydd eller kläder…
Traditionella muntliga berättelser bar med andra ord inom ramen för sina äventyr på all den av förfäderna ackumulerade kunskapen om hur man överlevde och blomstrade i en viss region. I avsaknad av det skrivna ordet var dessutom det sinnliga landskapet i sig självt den nödvändiga mnemoniken (eller minnesutlösaren) för att komma ihåg de muntliga berättelserna. Lokala djur var till exempel ofta huvudpersoner i berättelserna. Ett oväntat möte med en prärievarg eller en kolibri när man gjorde sina dagliga sysslor skulle därför snabbt utlösa minnet av en berättelse där det djuret spelade en framträdande roll. På samma sätt skulle mötet med en viss klippa, en bäckbädd eller ett kluster av stenblock utlösa minnet av de sagolika händelser som tros ha ägt rum på den platsen. För medlemmarna i en muntlig kultur har varje del av det regionala landskapet sina berättande associationer – berättelser som ständigt tycks berätta sig själva när man vandrar runt i det lokala landskapet. För det är själva marken som talar. För en djupt muntlig sensibilitet är språket inte en uteslutande mänsklig ägodel, utan en egenskap hos den levande jorden – en kraft som vi (tillsammans med björnarna, asparna och de hopkrupna bergen) alla deltar i.
En sådan sensorisk intimitet med den levande jorden – en sådan osentimental, respektfull ömsesidighet med den mer än mänskliga terrängen – är kännetecknet för alla djupt muntliga kulturer. Det är en förkroppsligad, jordisk form av intelligens som i dag är mycket bristfällig.
Alliansen för vild etik arbetar för en föryngring av den muntliga kulturen – inte för att utesluta den läs- och skrivkunniga kulturen, inte heller för att utesluta den digitala kulturen, utan snarare under dessa mer abstrakta samhällsskikt, för att ge dem den jordmån och näring de behöver. När det litterära intellektet lämnas åt sig självt glömmer det lätt sitt beroende av kroppen och den andande jorden – liksom det digitala sinnet, som bländas av sina egna skapelser, ofta glömmer bort den sinnliga, levande omgivningen. Utan grund kommer dessa abstrakta och självreflekterande skikt av mänskligt medvetande att tro på sin egen autonomi – och när de gör det börjar de ställa till med förödelse för den mer än mänskliga jorden.
The Alliance for Wild Ethics anser att varken den kosmopolitiska läs- och skrivkunnighetskulturen eller Internets globaliserande kultur någonsin kan bli verkligt hållbara (verkligt närande för den levande jorden) förrän de båda återigen är förankrade i en blomstrande muntlig kultur. Eller snarare inom en blomstrande mångfald av muntliga kulturer, var och en av dessa kulturer är anpassad till den särskilda pulsen på sin plats, var och en är ett dynamiskt uttryck för det lokala ekosystemet, eller bioregionen, som den bebor.