I morse tillkännagav Booker Prize-domarna sin lista för 2019 och gav bara sex romaner – av de mer än 100 000 nya titlar som publicerats på engelska hittills i år – prisets stämpel. Även om de 2 500 pund som varje finalist kommer att få bleknar i jämförelse med det stora priset på 50 000 pund, är Bookerpriset snabba med att påpeka att det inte finns några förlorare här. ”Både vinnaren och de nominerade författarna”, lovar prisstiftelsen, ”garanteras en global läsekrets och en dramatisk ökning av bokförsäljningen”. Men hur tillförlitlig och hur hållbar är denna ”garanti”? Bookerpriset kan göra mycket för att flytta kopior från bokhandelsborden till kundvagnarna, både bokstavligen och digitalt, men kan det verkligen hävda något inflytande över vad vi kommer att läsa – eller lära ut eller studera – under de kommande åren?

Priset har trots allt sina problem. Som James English har hävdat är litterära priser som Booker omväxlande vördade och försmådda. Medan Booker-anhängare kan hävda att priserna ”belönar excellens” och ”ger publicitet åt ’seriös’ eller ’kvalitets’-konst”, hävdar andra att de ”systematiskt försummar excellens och belönar medelmåttighet … och tillhandahåller ett slutet, elitistiskt forum där kulturella insiders ägnar sig åt inflytandehandel och ömsesidig bakåtsträvan”.1 Den sistnämnda kritiken pekar på hur begränsat prisets inflytande kan vara på den litterära marknaden. Kortlistans förgyllda sigill kan ha betydelse för några få försäljare och skrapmakare, men hur är det med de miljontals läsare som köper deras romaner i flygplatsterminaler, som diskuterar och debatterar dem i forum på nätet och som möter dem (eller tilldelas dem) i kursplaner på högskolor? Vem bryr sig egentligen om litterära priser? Och vad kan de säga oss om läsning, publicering och kanonbildning i dag?

Det finns många sätt för böcker att betyda något, åtgärder som kan konkurrera eller överlappa varandra. För att fånga upp denna komplexitet har vi utvecklat en modell (baserad på J. D.’s forskning om den litterära kanon) som gör det möjligt för oss att spåra mottagandet av en viss bok i olika samhällen. En bok som avfärdas av kritiker, älskas av flygplatsfolket och slutligen förbises av universitetens engelska institutioner bör enligt vår modell dyka upp i närheten av andra liknande böcker. Det beror på att var och en av dessa olika läsekretsar genererar sitt eget datafotspår – i form av recensioner, vetenskapliga citat och kursplaner från högskolor – och att var och en av dem berättar en annan historia om en boks relativa popularitet och/eller prestige.

För att ta ett urval av samtida skönlitteratur byggde vi upp en korpus från fem olika listor över 2000-talets viktigaste romaner, som var och en representerar ett annat hörn av det litterära fältet. För att representera förlagsbranschen inkluderade vi de 100 mest frekvent citerade jämförande titlarna eller ”comps”, 2013-nutid. (Som Laura har skrivit på andra ställen är comps tidigare publicerade, ”jämförande” böcker som används av redaktörer för att motivera ett nyförvärv). För det andra inkluderade vi försäljningsdata, de tio största årliga bästsäljarna enligt Publisher’s Weekly.2 För det tredje lade vi till data som genererats av läsare, de 100 bästa skönlitterära verken som Goodreads.com-användare identifierat som 2000-talets bästa böcker.3 För det fjärde fångade vi upp kritikernas åsikter, de 100 böckerna i ”A Premature Attempt at the 21st Century Canon” som identifierats av en panel av recensenter i New York Magazine. Slutligen inkluderade vi 100 böcker som vi själva valt: böcker som vi älskar, böcker som vi hatar men tycker är viktiga och böcker som vi vill veta mer om. Vårt urval uppgår till 439 unika skönlitterära verk, alla publicerade efter år 2000, inklusive allt från det otroligt populära (Da Vinci-koden) till det obskyra (Ghachar Ghochar), från de stora vinnarna (The Known World) till föremål för vetenskaplig uppmärksamhet (Gilead) och böcker från den bortglömda mitten (The Forgotten Girls, som fått ett passande namn).

Figur 1. Popularitet och prestige inom det samtida litterära fältet. X-axel: antal Goodreads-omdömen; y-axel: antal vetenskapliga citeringar i MLA International Bibliography

Figuren ovan representerar något som liknar en karta över samtida skönlitteratur, där var och en av våra 439 böcker är plottad enligt sin popularitet (x-axeln, baserad på det råa antalet Goodreads-omdömen) och prestige (y-axeln, baserad på antalet vetenskapliga citeringar i MLA International Bibliography).4 Om man rör sig från vänster till höger blir böckerna mer populära; om man rör sig uppåt från botten blir böckerna mer prestigefyllda. Vid en första anblick är det tydligt att kritikernas älsklingar (grönt, orange) och läsarnas favoriter (blått) befinner sig i olika kvarter och att varje grupp skiljer sig från den tjocka raden av bästsäljare (rött) som trålar i botten, utan en enda vetenskaplig citering.

Här kan det vara till hjälp att lyfta fram några illustrativa exempel. Vi kan först och främst tänka i termer av kvadranter. I nordväst har vi prestigefyllda böcker som W. G. Sebalds Austerlitz, som är mycket uppskattad av dem som skriver akademiska artiklar, även om den inte finns i varje amerikaners bokhylla. I sydväst finns vad man skulle kunna kalla kultfavoriter: böcker som några få kritiker eller läsare älskar men som aldrig riktigt har slagit igenom. Här ligger Helen DeWitts The Last Samurai (som New Yorks panel valde som 2000-talets mest kanoniska verk, men som alla andra grupper i vårt experiment ignorerade). På andra sidan vägen i sydost har vi trendiga bästsäljare som Divergent. Detta är den kvadrant du kan nå på god försäljning enbart.

Figur 2. Exempel från varje kvarter i kartan över popularitet/prestige

I den nordöstra kvadranten möts popularitet och prestige. Här finns böcker som har åtnjutit en mängd vetenskaplig uppmärksamhet och en enorm popularitet bland vanliga läsare, som Cormac McCarthys The Road (citerad i 239 vetenskapliga artiklar och betygsatt mer än 600 000 gånger på Goodreads).

Vi kan också jämföra verk över och inom kvadranter. Även om till exempel Room och The Road – två romaner om ensamstående föräldrar under svåra omständigheter – är lika populära, har den senare ett mycket större avtryck i akademiska tidskrifter och vetenskapliga monografier. Omvänt är The Hunger Games i flera storleksordningar mer populär än Erasure – Percival Everetts roman om en esoterisk författare som byter sin konstnärliga integritet mot ett National Book Award – men båda har rönt jämförbart intresse från litteraturkritiker. Kanske har skillnaden i läsarnas entusiasm att göra med de två böckernas vitt skilda intriger. Den ena boken följer trots allt sin huvudperson genom en hänsynslös tävling där vinnaren tar allt i en värld som värderar grov och våldsam underhållning högre än social rättvisa; den andra handlar om Katniss Everdeen.

Men för att återgå till vår ursprungliga fråga: Spelar litterära priser någon roll?

Figur 3. Må oddsen alltid vara till din fördel!

Grafen ovan visar samma mätningar av popularitet och prestige som i figur 1, men här är böckerna inte färgade efter den läsargemenskap som valt ut dem, utan efter om de har varit nominerade till ett stort litteraturpris (orange för ja, blått för nej).5 Vid en första anblick tycks det inte finnas någon märkbar skillnad mellan spridningen eller koncentrationen av de 70 finalisterna till litteraturpriset och resten. Den litteratur som är nominerad på kortlista faller över alla de fyra kvadranter som diskuterats ovan, och för vart och ett av våra olika mått kan vi hitta exempel på framgång eller misslyckande. Förvisso finns det finalister, och till och med vinnare, som har fått praktiskt taget inget intresse från forskare, för att inte tala om de 90 miljoner läsarna på Goodreads.com. Detta skulle kunna tyckas stödja de kritiker som hävdar att ett prisets glans inte nödvändigtvis leder till substans i form av estetisk kvalitet, bred attraktionskraft eller en varaktig läsekrets.

Men när vi går bortom enskilda fall och gör en bredare analys av priset som institution, finner vi att det är mycket troligare att de romaner som är nominerade i slutomgångarna studeras, lärs ut och läses än de som inte är nominerade. Böcker som inte nomineras till priset har ett medianvärde på cirka 48 500 Goodreads-omdömen och förekommer som huvudämne i inga MLA-artiklar. Men om en bok nomineras till minst ett av de priser som vi följer, ökar dessa siffror till cirka 56 000 Goodreads-omdömen och 17 MLA-citat. Och för böcker som har vunnit ett pris är siffrorna cirka 98 500 Goodreads-betyg och 23 MLA-citat.

Det här mönstret gäller dessutom om vi flyttar fokus från akademiska tidskrifter till klassrum. Baserat på kursplaner som samlats in av Open Syllabus Project, en online-resurs som har samlat in över en miljon kursplaner från universitet, ingår böcker utan nomineringar i medianen inte i några kursplaner på högskolor; en nominering ger dig 3,5 kursplaner, och en vinst hela vägen till 15,6

Kort sagt, priser spelar roll. Men mer överraskande är effekten av enbart en nominering. Med bara ett uppträdande på Bookers shortlist går en bok från total obskyritet i klassrummet och på litteraturkritikens sidor till respektabla uppvisningar i båda – och den får en hälsosam popularitetsökning på vägen. Naturligtvis ökar en vinst statistiken över hela linjen, men skillnaden mellan total obskyritet och blygsam berömmelse är nog större än skillnaden mellan blygsam och en stor framgång. Det är det första steget som gör att din bok skiljer sig från de 100 000 som publiceras vid sidan av den. När det gäller samtida skönlitteratur är det en ära att bara bli nominerad.

Förvisso kan litterära priser som Booker inte ta åt sig hela äran för effekten av deras insignier på läsare, lärare och forskare. Även om varje pris är en institution i sig självt, så är det också en kristallisering av en mängd andra invigningskrafter och aktörer, från de förläggare som väljer ut och marknadsför en titel till de författare som beskriver den och de recensenter som lovordar den. Litteraturpriserna fyller en funktion för dagens läsare genom att begränsa hundratusentals böcker till en utvald stapel på sex stycken. Denna nödvändiga minskning kan vara ännu viktigare för lärare i samtida litteratur som, i stället för en mer eller mindre stabil kanon, årligen kan använda sig av prislistorna för att hitta ny och potentiellt lärorik skönlitteratur.

En av de allra bästa aspekterna av att studera och undervisa i samtida skönlitteratur är förmågan att hjälpa till att forma en kanon som är mycket under uppbyggnad. Det är därför inte konstigt att många forskare är ovilliga att överlåta den rollen till institutioner som Booker- eller Pulitzerpriset. Det är lätt, till och med frestande, att avskriva priset som en publicitetsfokuserad MacGuffin, ett trick som inte alltid gör rätt och ofta gör fel. Men med tanke på den samtida litteraturens enorma volym och variation och den enorma makt som litterära utmärkelser har när det gäller att förutsäga – om inte vägleda – forskarnas, pedagogernas och läsarnas uppmärksamhet, framstår priset och dess kortlista, framför allt för forskare, som ett idealiskt, om än oväntat, urval för framtida forskning.

Oväntat kanske därför att när priset gör mest rätt, spelar det minst roll. Ta till exempel det enskilt mest lärda, mest skrivna och mest kanoniserade verket inom amerikansk litteratur under de senaste 70 åren: Toni Morrisons roman Beloved från 1987. Den finns med i mer än 1 500 kursplaner vid universitet och är central i nästan 1 000 vetenskapliga artiklar och monografier. Med detta sagt verkar romanens status som vinnare av Pulitzerpriset 1988 nästan vara en eftertanke.

Och ändå, under månaderna innan Pulitzerpriset delades ut, när Beloved förbigicks av National Book Award, skrev en grupp på nästan 50 svarta författare, kritiker och forskare ett öppet brev i New York Times Book Review, där de hyllade verkets ”seismiska karaktär och skönhet” och lobbade för att det skulle få sin plats som den rättmätiga vinnaren. Författarna till brevet visste då alltför väl vad vi som väntar på morgonens Booker-lista vet nu: priset må vara bristfälligt, men det är också värt att kämpa för.

Denna artikel har beställts av Richard Jean So.