Kände du dig överväldigad när du växte upp av starkt ljus och höga ljud? Var du mer känslig för kritik och korrigering än dina kamrater? Var du ett tillgivet barn som älskade kramar?

Om du kan relatera till något av dessa exempel kan du ha varit ett högkänsligt barn (HSC). Många gånger växer högkänsliga barn upp och blir högkänsliga människor, som utgör cirka 15-20 procent av befolkningen. En högkänslig person (HSP) är någon som är mer känslig för ljud, känslor, smärta och annan vardaglig stimulans än genomsnittspersonen.

Vi ville veta vilka ”tecken” människor känner igen nu som hjälpte dem att förstå att de var högkänsliga barn, så vi bad vår Mighty-community att dela med sig av sina erfarenheter till oss. Läs vad de delade nedan.

Om du var (eller är förälder till) ett högkänsligt barn är du inte ensam. Barn med ökad känslighet är ofta djupt medkännande och självmedvetna, men är ofta lätt överväldigade och kan stänga av eller slå ut när de har det svårt. Om du kan relatera till kommentarer som nämns nedan vill vi påminna dig om att det inte finns någon skam i att känna saker intensivt.

Här är 10 tecken på att du kan ha varit ett högkänsligt barn när du växte upp:

Du grät lätt

”Jag kunde gråta till synes när det var som mest, och ingen tycktes förstå att det var så mycket mer än den obetydliga sak som utlöste det.” – Sindhu V.

”Jag låg i sängen på natten och grät hysteriskt. För de herrelösa djur jag visste fanns utanför, för de hemlösa jag såg på gatan, för regnskogen och alla de djur som människan hade gjort utrotade. Jag skulle vara förtvivlad och otröstlig.” – Samantha S.

”Jag grät när någon skrek. Vem som helst. Det behövde inte ens vara riktat mot mig – bara skrikandet i sig skulle göra mig upprörd. Jag kom aldrig riktigt på varför, men även som vuxen är jag väldigt känslig för sensorisk överbelastning. Om det är för högljutt eller om det är för många människor som tar emot samtidigt, eller om det är hög musik, är det för mycket för mig att hantera.” – Jenn G.

Du blev upprörd om du gjorde ett misstag på lektionen

”Jag grät mycket när jag fick kritik av lärarna eller om jag gjorde något fel.” – Shelby V.

”Jag blev rädd och grät när läraren rättade mig när jag gjorde ett misstag på lektionen.” – Genevieve R.

”Jag grät alltid på matematiklektionen för att jag inte förstod. Andra barn som inte förstod ställde bara frågor. Mina lärare blev så frustrerade på mig och började skrika vilket bara fick mig att gråta ännu mer. Jag hatar fortfarande matte än idag.” – Annie L.

Du behövde kramar mer än dina kamrater

”Ville alltid ha kramar.” – Kelly H.

Du var noga med textur

”Jag fick anfall när det gällde kläder… Vissa texturer var överstimulerande och jag fick utbrott när den inre sömmen i strumporna rörde vid mina tår. (Alla sa att det var en mardröm att ta med mig ut och handla!) – Miranda K.

”Mycket gråt och gräl om matens konsistens och om att borsta mitt hår, vilket jag senare fick reda på var logiskt eftersom jag hade en sensorisk funktionsnedsättning.” – Christie J.

Du kände dig extremt fäst vid dina föräldrar

”Jag kunde inte skiljas från min mamma. Jag kom hem från skolan och berättade genast allting om min dag för henne. Om jag missade något mådde jag dåligt över mig själv och mitt förhållande till min mamma. Mycket svårt att upprätthålla. Jag var för känslig. Jag kunde inte hantera livet på egen hand.” – Michelle H.

”Jag var också mycket på sjuksköterskans kontor i skolan eftersom jag ville vara hemma hos min mamma på grund av min ångest över allting.” – Miranda K.

Du slog ut i ilska när du var överväldigad

”Alla ansåg att jag var ett mardrömsbarn. Jag var ständigt fylld av ilska och slog ut konstant vid minsta lilla sak. Min mamma berättade att hon gick till jobbet och grät för att hon inte kunde hantera det.” – Bryce A.

Du kände ett ”behov av att bekänna”

”Att känna skuld för tankar och en önskan att ”bekänna”. Som barn brukade jag bekänna mina tankar, sådana som fick mig att känna mig som en ’dålig’ person… Jag behövde bekräftelse på att jag inte var det.” – Kirsty M.

Du var en ”kräsen ätare”

”Var väldigt kräsen med maten. Lukten, smaken och konsistensen var verkligen viktiga för mig.” – Ola H.

Du hade svårt att tala när du var orolig

”Selektiv mutism. Svår ångest till den grad att jag inte kunde tala.” – Becca R.

Du hade djup kontakt med musik

”När jag var yngre brukade jag somna när jag lyssnade på vår lokala station för mjuk musik. Jag stannade uppe efter läggdags och lyssnade på dedikerade kärlekssånger, och till och med när jag var 7 eller 8 år gammal grät jag när jag lyssnade på instrumentalerna eller texterna. Det slutade med att jag spelade violin i 12 år, och eftersom jag är en HSP var det ett bra utlopp för min kreativitet. Musiken blev en stor del av mitt liv och är det fortfarande i mitten av 30-årsåldern. Jag gråter fortfarande över låtar och min smak varierar med mitt humör. Ibland är det dränerande och överväldigande att vara en HSP, men för det mesta påminner det mig om hur lyckligt lottad jag är som känner allting så djupt.” – Gretchen H.

Om du känner igen något av dessa beteenden från barndomen är du inte ensam. Även om det är sant att det ibland kan vara känslomässigt ansträngande att vara känslig och känna alla känslor, vill vi bekräfta att det är en vacker sak värd att fira att vara i kontakt med sina känslor.

Relaterade berättelser från vår mäktiga gemenskap:

• 21 hemligheter hos ”högkänsliga” människor
• Hur det är att ha ”högfungerande” ångest
• 16 saker som folk inte inser att du gör för att du är känslomässigt ”döv”