Emus, för att vara specifik. Efter häckningssäsongen flyttade Australiens största inhemska fågel till kusten, men de var flyglösa och märkte att vägen till Perth hade förbättrats avsevärt.
De soldater som förvandlats till lantbrukare höll inte med. Denna fågelfiende förstörde värdefulla grödor. Över 5 000 australiensiska och brittiska veteraner hade efter första världskriget inrättat jordbruk i marginella områden i Västaustralien, men bosättningsprogrammet skapade sin egen typ av slagfält, och det outtröttliga engagemanget hade inte gett någon större framgång. Den stora depressionen hjälpte inte till, men gryningen av arbetslöshet, deflation och fattigdom 1929 förde också med sig ett viktigt löfte från regeringen. Australien uppmuntrade dessa jordbrukare i västra Australien att öka veteproduktionen i utbyte mot stora subventioner. Detta kom när grödans priser fortsatte att sjunka, men subventionerna gjorde det aldrig. Det enda som anlände före skörden var emus.
Vetepriserna fortsatte att störtdyka, men subventionerna gjorde det aldrig. Det enda som kom före skörden var emus.
Regionen skickade representanter till Canberra, huvudstaden i norr, men de brydde sig knappt om jordbruksdepartementet. De framförde sina bekymmer till Sir George Pearce, försvarsministern. De fem till sex meter höga emus äter inte bara upp deras grödor, klagade de, utan de skapar också stora luckor i de staket som omger gårdarna. Stängslen hade ursprungligen byggts för att hindra Australiens mest invasiva art, kaninen, från att äta upp grödorna. (År 1859 sköts eller fångades två miljoner kaniner varje år, men dödsfallen hade en försumbar effekt på populationen). Emusarna gjorde det möjligt för tusentals kaniner att lätt få tillgång till grödorna, vilket gjorde att djurens härjningar nästan var fullständiga.
Sir Pearce höll med om att problemet måste hanteras, men pengarna var knappa. Han skulle skicka ut de två soldaterna under befäl av major G.P.W. Meredith från sjunde tunga batteriet i det kungliga australiska artilleriet och betala för deras transport, men gårdarna skulle behöva förse den militära personalen med mat, logi och de tio tusen patronerna. Han skickade också med en filmfotograf från Fox Movietone, eftersom han insåg en möjlighet att visa resten av landet hur hårt regeringen arbetade för att förbättra livet för alla australiensare under den stora depressionen.
Soldaterna hade 1 000 emus i fullt synfält, men ett gevär fastnade efter att ha dödat tolv emus, medan resten gömde sig.
Trion anlände redo att decimera de interfolierande emus, men sedan kom regnet och fåglarna skingrades. I en månad väntade militärpersonalen i hemmen hos kämpande bönder, som var tvungna att dela med sig av sina knappa förnödenheter. När det välbehövliga regnet slutade falla den 2 november hade endast 50 emus setts. En ivrig lokalbefolkning försökte hjälpa till med ett bakhåll, men emuerna, som kan springa upp till 40 miles i timmen, skingrades återigen. Två dagar senare hade soldaterna 1 000 emus i sikte, men ett gevär fastnade efter att ha dödat tolv emus, medan resten gömde sig.
Emus tycktes snabbt tyda gevärets räckvidd, och majoriteten av fåglarna klarade sig undan efterföljande konfrontationer med livet i behåll. Soldaterna och lokalbefolkningen försökte sig på en annan strategi. I flera dagar låg de på lur, och när detta visade sig vara misslyckat, kom de ner i massor. De försökte montera vapnen på lastbilar och hustak utan större framgång. Sex dagar efter det att den första emuan föll hade 2 500 skott avlossats. Uppskattade dödssiffror varierar mellan 50 och 500, en siffra som inte undgått de lokala medierna. Den negativa uppmärksamheten nådde det australiska representanthuset som den 8 november uppmanade militärpersonalen att dra sig tillbaka.
”Om vi hade en militärdivision med dessa fåglars skottbärande kapacitet skulle den möta vilken armé som helst i världen. De skulle kunna möta maskingevär med stridsvagnars osårbarhet.”
”Om vi hade en militärdivision med dessa fåglars skotthållningsförmåga skulle den kunna möta vilken armé som helst i världen”, förklarade major Meredith. ”De skulle kunna möta maskingevär med stridsvagnars osårbarhet. De är som zulus, som inte ens dum dum-kulor kunde stoppa.”
Fåglarna hade vunnit, och våldet hade lämnat dem oberörda. De återupptog sin festmåltid, deras fräcka jakt på grödor förstärktes av den olyckliga kombinationen av varmt väder och torka. Jordbrukarna vädjade återigen till regeringen, och den här gången stödde James Mitchell, premiärministern i västra Australien, deras förslag.
Det skulle bli en andra omgång. Från den 13 november till den 10 december 1932 blev emuerna återigen attackerade och förlorade omkring 100 fåglar per vecka. Till slut hävdade major Meredith att 9 860 patroner hade dödat 986 emus. Ytterligare 2 500 hade skadats svårt och skulle så småningom ge efter för sina skador.
Orsaken till emukriget, som det kallades i tidningarna, nådde naturvårdare i Storbritannien, som fördömde utrotningen av en sällsynt fågel. När militären anklagades för ”massförstöring” hade regeringen fått nog av bönderna i Västaustralien och deras problem, veteraner eller inte. När de bad om ytterligare hjälp 1934, 1943 och 1948 fick de veta att maskingevär inte längre var ett alternativ. Prisjakt var dock helt acceptabelt – liksom att äta upp det dödade djuret.
Men i slutändan var det ingen pistol, maskinpistol eller annat, som skrämde bort emuan – det var bara enkel knapphet. När vetet hade skördats drog emuan vidare. I dag betraktas fåglarna fortfarande som en god middag och deras olja, fjädrar och läder som en handelsvara.
>