I de flesta språk är vokaler längre före stämda än före röstlösa konsonanter. Försök att förklara denna vokallängdsskillnad i termer av antagna fysiska eller fysiologiska begränsningar för talproduktion har i allmänhet varit misslyckade. Vi föreslår den alternativa hypotesen att språkgemenskaperna avsiktligt varierar vokallängden för att auditivt förstärka den stängningstid som används för att skilja på röstning. Enligt principen om durationskontrast bör en lång vokal få ett kort stängningsintervall att verka ännu kortare och därmed mer stämd, medan en kort vokal bör få ett långt stängningsintervall att verka längre och därmed mer stämlös. Som stöd för denna auditiva hypotes visar vi att för /aba/-/apa/-stimuli som varierar i medial stängningslängd och för fyrkantiga stimuli som tidsmässigt efterliknar dessa talstimuli, orsakar ett längre inledande segment en tillförlitlig förskjutning av försökspersonernas gränser för märkning av två kategorier mot längre mediala intervalllängder. Vi diskuterar också andra sätt på vilka språkgemenskaper kan utnyttja durationskontraster för att öka den fonologiska distinktiviteten.