Historia

Den underbara antika stenkonsten runtom i Zimbabwe vittnar om det tidiga khoisanfolket, jägare och samlare som bebodde Zimbabwe från 500-talet. De drog sig tillbaka till sydost när Bantu- bosättare från norr började anlända på 900-talet.

På 1000-talet uppstod en mäktig och rik Shona-dynastin i Great Zimbabwe i närheten av dagens Masvingo, och swahili-handlare började bedriva handel där. De följdes av portugisiska handelsmän på 1500-talet, men då hade Great Zimbabwe-samhället smulats sönder och shona-dynastin hade splittrats i autonoma stater.

På 1830-talet anlände Ndebele-krigarfolket från söder till Zimbabwe, och några år senare etablerade deras hövding, Mzilikazi, sin huvudstad i Bulawayo. Senare under samma århundrade skulle Ndebele, under Mzilikazis son Lobengula, göra stort motstånd mot brittiska nybyggare.

Rhodesia

År 1888 bildade Cecil John Rhodes, en ambitiös kolonialentreprenör, British South Africa Company (BSAC) och koloniserade Zimbabwe, där han etablerade huvudstaden i Fort Salisbury (Harare). Kolonisterna tillägnade sig jordbruksmark och 1895 kallades det nya landet Rhodesia. En vit lagstiftande församling inrättades och den europeiska invandringen började på allvar. I slutet av 1890-talet förenade shona- och ndebelefolket sina krafter mot de brittiska pionjärerna i det första Chimurenga, eller Umvukela (befrielsekrig), men besegrades.

Under de följande decennierna infördes en rad lagar som diskriminerade ursprungsbefolkningen. Föga förvånande ledde de till svart motstånd. På 1950- och 1960-talen uppstod två afrikanska partier, Zimbabwe African People’s Union (ZAPU) och Zimbabwe African National Union (ZANU), men det dröjde inte länge innan de förbjöds och deras ledare fängslades. År 1966 inleddes den andra Chimurenga, och ett långt och blodigt buskkrig mellan frihetskämpar och rhodesiska styrkor pågick fram till slutet av 1970-talet.

^ Tillbaka till början

Zimbabwe

Fientligheterna upphörde med självständigheten 1980. Rhodesia blev Zimbabwe och Robert Mugabe, ZANU:s kandidat, dess första premiärminister (1989 blev han verkställande president). Rivaliteterna mellan de två största partierna – ZANU (mestadels Shona) och ZAPU (mestadels Ndebele) – var avstängda före självständigheten. Men efter 1980 dök skillnaderna snabbt upp.

Som svar på vissa mummel om ZAPU-rebeller skickade premiärminister Mugabe in sin nordkoreanska tränade femte brigad till hjärtat av landet och till land med Ndebele-majoritet. Resultatet blev fruktansvärda massakrer där tiotusentals civila, ibland hela byar, slaktades. En värld som var ivrig att vörda Mugabe och visa apartheid-Sydafrika ett exempel på ett harmoniskt Zimbabwe blundade. Zimbabwiernas ögon tvingades stänga. Ett fredsavtal undertecknades senare – tydligen framtvingat av hotet om fler militära insatser – mellan det styrande ZANU och minoritetsgruppen ZAPU. Zimbabwes enpartistat hade börjat.

^ Tillbaka till början

Livet som opposition

Ett antal oppositionspartier kom och gick mellan 1990 och 1997, de flesta ledda av tidigare trotjänare från det styrande partiet. När Movement for Democratic Change (MDC) – som föddes ur Zimbabwes fackföreningskongress – kom dock nya förhoppningar och verkliga möjligheter att få ett slut på Mugabes era.

Ironiskt nog ledde MDC:s största framgång till dess slutliga nederlag. År 2000 ledde Mugabes främsta propagandaarkitekt, Jonathan Moyo, presidentens kampanj för en ny konstitution. Tre månader senare – och trots hela tyngden från statliga medier och statskassan – fick presidentens konstitution tummen ner av folket. Det var Mugabes första nederlag, och det varnade honom för MDC:s mycket verkliga styrka i valurnorna. Ett parlamentsval skulle hållas senare samma år.

Tiden hade vänt och det verkade som om en klar majoritet av den högutbildade befolkningen ville ha förändring. Mugabe reagerade på hotet om nederlag med våldsvågor, hot mot väljare och ett kaotiskt och destruktivt ”jordreformprogram”. Trots detta, och trots att USA och EU dömde ut valet som ”varken fritt eller rättvist”, förlorade MDC med endast fyra mandat. Två år senare var Mugabes styre ännu mer hotat under landets presidentval. Mugabe stal återigen ett val som präglades av våld och hotelser, som stöddes av en ny uppsättning repressiva lagar, utan oberoende övervakare och med ett stort antal väljare som avvisades.

Nästa parlamentsval – 2005 – var inte lika nära. Mugabe och hans säkerhets- och propagandanätverk hade haft fem år sedan 2000 på sig att justera spelplanen. Tidningar stängdes (bombades i ett fall), staten dominerade tryck, radio och TV, väljare köptes med mat (och hotades med att inte få någon mat), oppositionsledaren Morgan Tsvangirai genomgick två förräderirättegångar och upp till en miljon spökväljare skapades på valsedeln. Resultatet blev att Mugabe inte bara garanterade segern i valet 2005, utan var fräck nog att stjäla en två tredjedels majoritet och därmed ändra möjligheten att ändra Zimbabwes konstitution och bana väg för en efterträdare som han själv valde. Massprotester planeras kontinuerligt mot regeringen, men folk verkar mer bekymrade över att försörja sina familjer än att kämpa mot den välbeväpnade staten.

^ Tillbaka till början

Landfiaskot

Med en ekonomi som var i knipa och med Mugabe som var rasande över att de vita jordbrukarna hade stött MDC spelade presidenten ut raskortet. I hopp om att vinna stöd från majoritetsbefolkningen och lugna krigsveteraner började han våldsamt konfiskera mark från vita kommersiella jordbrukare för att låta afrikanska jordbrukare bosätta sig på nytt.

Få oberoende observatörer kommer att säga emot att en jordreform var nödvändig i Zimbabwe, där 70 procent av den bästa marken före 2000 ägdes av cirka 4 000 vita kommersiella jordbrukare. Men Mugabes politik hade lite att göra med rättvis fördelning av mark och mycket att göra med makt. Hundratals svarta lantarbetare dödades, tillsammans med mängder av vita jordbrukare. Mark gavs till ministrar, partitrogna och utländska vänner. En del äkta jordbrukare försökte bruka sin nya mark, även om den kritiska bristen på bränsle, utsäde och gödningsmedel innebar att deras ansträngningar inte ledde till något resultat. Andra invadörer stal helt enkelt grödor, tog hus, maskiner och bevattningssystem och flydde sedan och lämnade miljontals tunnland mark i träda. Då och då nämner olika ministrar att det kanske är dags att bjuda tillbaka några vita jordbrukare, men i verkligheten fortsätter jordbruksinvasionerna med mer än tyst stöd från regeringen.

Resultaten har ödelagt landet och dess folk.

Det är naturligtvis nödvändigt att sätta Zimbabwes nuvarande tragedi i det sammanhang som den uppstod ur. Även om inget av detta är till någon större nytta för zimbabwierna, som nu befinner sig i ett större lidande än under kolonialtiden.

^ Tillbaka till början

Smärta i städerna

I maj 2005 inledde den zimbabwiska regeringen en rivningskampanj som under de följande tre kalla månaderna förstörde marknader och bostäder i städerna, där man godtyckligt arresterade marknadsförsäljare och spärrade in gatubarn. Operationen – som kallades Murambatsvina (eller ”driv ut soporna”) – riktade sig särskilt mot de fattiga. Operationen, som kom ovanpå den massiva arbetslösheten och mitt i vintern, förde nästan en miljon zimbabwier närmare sina knän.

President Mugabe sade att han ville att folk skulle återvända till sina hem på landsbygden och att operationen var till för att städa upp i ”ett kaotiskt tillstånd” i den informella sektorn. En mer utbredd uppfattning är att efter framgångsrika revolutioner i Ukraina och Georgien gjorde Zimbabwes regering – som nu i alla avseenden är en diktatur – ett förebyggande angrepp mot tätbefolkade områden som motsatte sig hans regering. Genom att avdramatisera städerna kunde regeringen skicka folk till landsbygden där den kontrollerade maten.

Resultatet blev förödande. I en rapport som släpptes av FN:s särskilda sändebud till Zimbabwe sägs att den landsomfattande operationen hade förstört hemmen och/eller försörjningsmöjligheterna för 700 000 zimbabwier, indirekt påverkat en av fem zimbabwierer, och hade lämnat landet ”djupare i fattigdom, brist och misär”. Det var, enligt FN, ”det värsta möjliga vid den värsta möjliga tidpunkten”.

Zimbabwe idagI februari 2009 undertecknade Morgan Tsvangirai, ledare för Movement for Democratic Change (MDC), en koalitionsöverenskommelse med Mugabes ZANU-PF. Under en tid ledde överenskommelsen till förnyad optimism om att Mugabe så småningom skulle kunna släppa sitt järngrepp om makten. Hittills har avtalet hållit även om Tsvangirai 2011 hävdade att ZANU-PF:s våld hade gjort koalitionen impotent. I december 2011 fördömde Mugabe avtalet om maktdelning som ett ”monster” och meddelade att han hade för avsikt att ställa upp i nästa val.

För den senaste informationen se BBC:s Zimbabwiprofil.

^ Tillbaka till början