Perspektiv har varit ett återkommande tema under mina år inom högre utbildning. Många av världens problem skulle kunna lösas med perspektiv och ödmjukhet från en sida eller båda sidor. Många diskussioner spårar ur helt enkelt på grund av att den ena sidan misslyckas med att se saken ur den andras synvinkel. Här är en historia som illustrerar detta problem.

Under den livliga staden New York ligger en komplicerad labyrint av tunnlar som utgör den ikoniska och något ökända New York City Subway. Mer än 5 miljoner människor åker tunnelbana varje dag, vilket gör det till det mest trafikerade underjordiska tågsystemet på västra halvklotet. Just en dag, strax efter kvällsrusningen, träffade tre New York-bor varandra för första gången i en tunnelbanevagn.

Tåget höll på att fyllas när en man suckade djupt när han satt försiktigt på det sista kvarvarande sätet som fanns tillgängligt på tåget. Han var lång, stark och bar idrottskläder som såg nya ut. Hans korta hår torkade snabbt efter ett svettigt kvällsträningspass. Bara några sekunder efter att han hade satt sig ner blev löparen närmat av en kort ung man i smutsiga, blå overalls. Herrn är inte äldre än 25 år men såg trött ut, som om han har levt mer än vad hans år tyder på. Arbetaren närmade sig löparen,

”Hör här, jag vet att jag inte ser ut som det, men jag skulle verkligen behöva en plats, och du ser ut att ha energi nog att ge upp den.”

Löparen gav en äcklad blick innan han skannade resten av tåget efter andra platser som såg lika kvalificerade ut för att arbetaren skulle kunna ta dem.

”Ledsen, grabben. Jag tränar inför ett lopp och jag har verkligen inte råd att stå på benen mer än nödvändigt.”

Vid det här laget hade tåget anlänt till en annan station och vagnen fylldes snabbt. En välklädd medelålders affärskvinna klämde sig genom dörrarna och genom folkmassan och befann sig ansikte mot ansikte med arbetaren och löparen i en diskussion som blev alltmer hetsig. Hon bestämde sig för att lägga till sin egen åsikt i ämnet.

”Om någon i den här bilen förtjänar platsen är det jag. Res dig upp.”

Löparen och arbetaren utbytte blickar av indignation och förvåning och efter en kort paus sa löparen: ”Ursäkta?”

”Ingen av er behöver sitta ner.” Affärskvinnan fortsatte: ”Jag är säker på att ni båda är tillräckligt unga för att kunna stå några minuter till och tro mig, jag behöver den platsen.”

”Du förstår inte – ”

Men innan arbetaren hann avsluta stannade tåget till. Alla stående passagerare kastades in i varandra och alla sittande passagerare fann sig plötsligt väl bekanta med sätet framför dem.

Tystnaden i hela vagnen var till en början påtaglig. Bara för ett ögonblick, men varje passagerare kunde känna rädslan hos dem som satt bredvid dem. Tystnaden ersattes sedan snabbt av några skrik och en plötslig ökning av konversationen när känslan av klaustrofobi infann sig. Det var inte ovanligt att tunnelbanan stannade mellan hållplatserna, men att göra det i så hög hastighet var inte alls typiskt. Pratet i tunnelbanevagnen växte till en punkt där det blev obehagligt högt tills arbetaren hörde det svaga ljudet från det obegripliga intercom-systemet. Så fort han hörde det skrek han ut till skaran av panikslagna New Yorkare för att försöka få ut någon information ur meddelandet. Gruppen blev långsamt tyst precis i tid för att höra meddelaren säga följande:

”Ännu en gång har tåget spårat ur. Vi har inget annat val än att evakuera alla passagerare. Var försiktiga när ni lämnar tågvagnen och följ skyltarna till närmaste utgång. Framför allt ska ni förbli lugna.”

Som för att håna meddelaren, så snart intercomens klick signalerade att sändningen var slut, bröt tunnelbanevagnen ut i skrik av rädsla med bara tre personer som såg lugna ut bland kaoset. Affärskvinnan, arbetaren och löparen tittade på varandra. Affärskvinnan bröt tystnaden genom att elegant skrika högst upp i lungorna:

”Tack för er uppmärksamhet.” Hon sade när publiken vände sig mot henne: ”Jag vet att detta inte är idealiskt, men det finns bara ett sätt för oss att ta oss ut. Konduktören kommer att ha kontaktat stationerna på vardera sidan om oss så vi kommer inte att vara i någon form av fara. Låt oss hitta ett sätt att ta oss ut ur vagnen och gå vidare därifrån.”

Viskningar gick runt vagnen när ryttarna började leta efter bästa möjliga sätt att ta sig ut. Efter några minuters letande hittade en ryttare en flyktväg som nu befann sig högst upp i bilen. Det skulle vara svårt att ta sig till den i första hand, att klättra ut skulle vara ännu svårare. Löparen erbjöd frivilligt sin styrka som en metod för att hjälpa andra passagerare ut. Snart lyfte löparen upp varenda passagerare som behövde hjälp ut ur vagnen, inklusive affärskvinnan och arbetaren som båda tackade honom när de lyftes ut.

När affärskvinnan lyftes ut ur tågvagnen lade hon märke till en tatuering som hade avslöjats på löparens arm och som helt enkelt sa ”Work Harder”. När de samlades ovanpå tunnelbanevagnen bestämde hon sig för att fråga:

”Jag gillar budskapet på din arm. Var kommer det ifrån?”

Löparen gav ett fåfängt leende, men han gav sitt svar med stolthet.

”Min pappa var en löpare. Jag var en lat grabb. Han sa alltid till mig att jag skulle jobba hårdare men jag satt bara och ignorerade honom. Förra året gick han bort och jag lämnades med det budskap han ingav mig genom åren. Jag ska springa mitt andra maraton för att hedra honom om två dagar.”

Det var affärskvinnans tur att se fåfänglig ut: ””Jag beklagar verkligen din förlust. Jag önskar dig lycka till i ditt lopp”, sade hon. Det var allt hon kunde uppbringa. Under tiden såg arbetaren ut som om han omprövade hela sitt livs handlingar. Det gjorde han så till den grad att följande fråga ryckte honom ur hans introspektion.

”Är du okej?” Frågade löparen.

”Ja, varför?”

”Du haltar ganska illa. Blev du skadad av kraschen?”

Gruppen av instängda passagerare hade alla lyckats fly från tåget och tog sig nu fram längs den smala gången bredvid tåget mot vad de antog vara nästa station. Bortsett från affärskvinnans och arbetarens självrannsakan förde andra passagerare samtal som handlade allt från att handla om det besvärliga med händelsen till den framgång som Yankees hade. Det är värt att nämna att gruppen bara hade rört sig ungefär hundra meter sedan de flydde från tåget.

”Nej, jag har haft dåliga fötter sedan jag var liten. Jag arbetar i kloakerna hela dagarna så jag är alltid på fötterna. Så fort jag är klar med arbetet försöker jag hålla mig borta från fötterna så att de inte gör ont nästa dag, men det har varit svårt de senaste dagarna.” Arbetaren pratade som om det var normalt. Han kunde ha pratat om vädret. ”Läkarna säger att jag borde opereras men det har jag inte råd med med den lön jag får. Nåja. Kanske en dag.”

Både affärskvinnan och löparen gav sina sympatier när de tänkte om på sina handlingar från dagen. Efter att ha funderat en stund erbjöd löparen till och med att bära arbetaren till nästa station men arbetaren avböjde. Den stora processionen färdades länge med sina ledare, arbetaren, affärskvinnan och löparen, i spetsen. Under vandringen blev affärskvinnan nyfiken på arbetarens arbete.

”Det måste vara svårt att arbeta i kloakerna hela dagarna. Önskar du någonsin att du gjorde något annat?”

”Ja, ibland. Men det har sina fördelar. De flesta människor i den här staden tillbringar sin tid på en högljudd plats. Jag får jobba någonstans där det är trevligt och tyst. Min hörsel är definitivt bättre än de flesta, det kan jag säga dig.”

Affärskvinnan tänkte på det. Om arbetaren inte hade varit där, vem vet hur länge de skulle ha suttit i det där tåget. Ingen annan skulle ha hört intercomen.

Tunneln kom till en lång rak del där en liten mängd ljus sken igenom. Det var tydligt att det bara var en liten bit kvar tills de nådde slutet. De tre ledarna fyllde den återstående tiden i tunneln med småprat. Det var en trevlig omväxling efter all den plötsligt allvarliga information som hade kommit fram om två av de tre. Strax innan de nådde tunnelns slut stoppades de av en man i polisuniform. När processionen stannade upp blev det mumlande i hela tunneln.

”Jag är ledsen, men jag kan inte tillåta någon att gå innan vi är klara med en rapport om platsen”, sa polisen med en röst som gick igenom den i övrigt tomma stationen.

Denna nyhet möttes av hundratals rop och stönanden. Löparen såg nervös ut och arbetaren hängde sitt huvud i nederlag. Efter att ha observerat dessa reaktioner bestämde sig affärskvinnan för att ta sig an situationen.

”Ursäkta mig, men mina vänner här måste båda gå. Jag kan gå i god för dem och ge dig deras information.”

Polismannen såg inte övertygad ut. Han nekade henne all särbehandling och vände sig bort. Affärskvinnan svarade med en bestämd blick när hon fortsatte att närma sig polisen och leverera ett tydligt argument för varför löparen och arbetaren borde tillåtas att lämna platsen. Polisens ansiktsuttryck förändrades helt och hållet. Efter denna förändring släppte han löparen och arbetaren som reagerade med tacksamhet och förvånade blickar. Innan de två unga männen gick därifrån tackade de affärskvinnan och frågade hur hon hade förvärvat en sådan övertalningsförmåga. Affärskvinnan tvekade först att svara, men hon avslöjade snart sanningen.

”Det är mitt jobb. Jag måste övertala organisationer runt om i världen att göra det jag vill att de ska göra. Jag är glad att du uppskattar det jag gör för det verkar inte som om mitt företag gör det. De kanske avskedar mig nästa vecka.”

Arbetaren och löparen behövde inte utbyta blickar för att förstå hur det kändes att höra denna nyhet från en annan främling; de hade båda upplevt samma känsla en gång tidigare den dagen. Till slut utbytte de uppmuntrande ord med affärskvinnan innan de tackade henne igen och sedan lämnade stationen med en känsla av mer ödmjukhet än någonsin tidigare. Faktum är att alla tre personerna fann sig själva känna sig ödmjuka av hela upplevelsen under de kommande dagarna, vilket fick dem att ompröva många av sina vardagliga handlingar i hopp om att resten av världen en dag skulle följa deras exempel.