Franco-nederländsk skola, benämning på flera generationer av stora nordliga kompositörer, som från omkring 1440 till 1550 dominerade den europeiska musikscenen genom sitt hantverkskunnande och sin räckvidd. På grund av svårigheten att balansera frågor om etnicitet, kulturarv, anställningsorter och tidens politiska geografi har denna grupp också betecknats som den fransk-flamländska, flamländska eller nederländska skolan. För kompositörer verksamma i början av perioden har termen burgundisk skola använts.
Genationen av Guillaume Dufay och Gilles Binchois kan inkluderas, även om många musikhistoriker föredrar att börja med den något senare generationen av Jean d’Ockeghem och Antoine Busnois. Den efterföljande generationen, som leddes av Josquin des Prez, var utomordentligt rik på fina kompositörer, bland annat Jakob Obrecht, Heinrich Isaac, Pierre de la Rue och Loyset Compère. Tillsammans skapade dessa kompositörer ett internationellt musikaliskt språk. De var mycket efterfrågade vid hoven i Italien, Frankrike och Tyskland och tillbringade ofta en stor del av sina vuxna liv borta från sina hemländer.
Med det gradvisa övergivandet av isorytm (dvs. upprepning av ett storskaligt rytmiskt mönster genom hela stycket) som en organiserande princip på 1430-talet flyttades fokus för storskalig komposition till den romersk-katolska mässan. I denna genre gav den tidigare standarden med trestämmig skrivning vika för en tätare struktur med fyra stämmor, med kontrasterande sektioner för färre röster. I rytmbehandlingen blev duple metre (två huvudslag per takt; se metre) gradvis vanligare.
Särskilt i Ockeghems verk utvidgades den melodiska kompassen, särskilt i den lägre delen; i och med utvidgningen av det totala omfånget fanns det färre röstövergångar. Imitation, användningen av liknande material i olika röstdelar med korta tidsintervall, blev alltmer framträdande; de stilistiska kontrasterna mellan röstdelarna i den medeltida musiken gav således vika för en mer enhetlig textur med större likhet mellan delarna. Teknikerna för att införliva redan existerande material i nya kompositioner blev alltmer flexibla. Standardiserade medeltida refrängformer förlorade snabbt sin popularitet bland de kompositörer som var verksamma omkring 1500; de föredrog friare poetiska former och fräschare retorik. Tonsättare som Josquin uppskattade i allt högre grad de uttrycksmöjligheter som ligger i att tonsätta motetttexter, och följaktligen ökade antalet och variationen av motetter (under den här epoken tonsättningar av religiösa texter) dramatiskt. I den världsliga musiken var den polyfona chansonen dominerande.
Och även om alla större kompositörer var kyrkligt utbildade och fullt medvetna om modala strukturer, minskade en snabbt ökande användning av kromatiska toner under 1500-talet inflytandet av modala sonoriteter. Faktum är att ett antal melodiska och harmoniska förfaranden som är karakteristiska för senare tonal musik blev vanliga, långt innan det teoretiska underlaget för dur-moll-systemet kom till stånd.
Vissa nationella stilar blomstrade också under denna allmänna period och kom in i de fransk-nederländska kompositörernas vokabulär. Isaac var särskilt skicklig på att arbeta i den italienska sociala musikens lätta stil samt i den kontrasterande tyska sekulära stilen. Josquin själv påverkades av den italienska frottola och lauda.
Generationen efter Josquin satte den stilistiska mångfalden i förgrunden – utan att för den skull minska nederländarnas inflytande. Nicolas Gombert och Jacobus Clemens fortsatte i sina föregångares imiterande stil. Texturerna tenderade att bli tjockare, och det blev vanligt att skriva i fem eller fler delar. Adriaan Willaert, Cipriano de Rore och Jacob Arcadelt var alla experter på olika nationella idiom, och Orlando di Lasso var den mest mångsidiga av alla senare mästare. Bland den generation som föddes omkring 1525 blev infödda italienska kompositörer alltmer framträdande utan att för den skull överskugga Lasso, Philippe de Monte och Giaches de Wert. Det italienska inflytandet ökade stadigt, och år 1600 var sydstatarna de främsta kompositörerna i barockens nyare stilar.