Alla som någon gång har köpt begagnade kläder – en aktivitet som numera är en angelägenhet för såväl de tjusiga som de slarviga – vet att det i en välsliten kashmirtröja eller en dubbelknäppt smoking finns något eko av den ursprungliga ägarens liv och tid, hur svagt det än må vara. Liksom gamla hus har kläder som man har bott i har en historia att berätta.

Denna känsla av samhörighet kan vara särskilt stark när det gäller kläder som tillhört någon välkänd person. De rubintofflor som Judy Garland bar som Dorothy och Jackie Kennedys invigningsklänning har vid det här laget fått en nästan mytisk magnetism. Vi förknippar inte bara dessa saker med en person utan också med en tid i våra liv och en tid i nationens historia. Så när Harry Rubenstein, intendent vid National Museum of American History, några månader efter fackföreningsledarens död vid 66 års ålder den 23 april 1993 bad Cesar Chavez familj om något minne för museet, blev han glad när han fick Chavez fackföreningsjacka. Den är gjord av svart nylonsatin, med United Farm Workers örnemblem till vänster om dragkedjan och ”Cesar Chavez” broderat till höger.

”Jackan gör ett enkelt uttalande”, säger Rubenstein. ”Den är uniformsliknande, men den är inte fin – mycket amerikansk stil.”

I fallet med Chavez är det enkelt som gäller. Han var inte till manéret född. Chavez, som av Robert Kennedy kallades ”en av vår tids hjältegestalter”, var en amerikan av första generationen vars mexikanskfödda föräldrar förlorade sin gård i Arizona 1937, under den stora depressionen, när han var 10 år. Familjen blev migrantarbetare. National Labor Relations Act från 1935 uteslöt jordbruksarbetare från sina rättigheter och sitt skydd, så migranternas arbetsförhållanden varierade från rimliga till bedrövliga, beroende på arbetsgivarens attityd … eller infall. 1962 lämnade Chavez, som då var veteran i flottan, sitt jobb i Community Service Organization, en latinsk medborgarrättsgrupp, och inspirerad av Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings principer grundade han National Farm Workers Association (senare United Farm Workers).

Det avgörande ögonblicket för den unga fackföreningen och dess ledare inträffade i september 1965, när Chavez anslöt sig till en strejk mot vindruvodlare i Delano i Kalifornien, som hade inletts några veckor tidigare av filippinska fältarbetare. Strejken varade i fem år och ledde till en landsomfattande bojkott av bordsdruvor. När strejken tog slut var Chavez allmänt känd och nästan lika allmänt beundrad. ”La causa” hade galvaniserat rörelsen och lockat människor som aldrig tidigare hade funderat på hur deras produkter i snabbköpet odlades och plockades. ”Jag hade läst mycket om lantarbetarfackföreningar, funderat på dem och frågat ut varje lantarbetare jag kunde hitta som hade varit inblandad i en strejk”, berättade Chavez för sin biograf Jacques E. Levy i början av 1970-talet. ”Det var en sorglig historia av nederlag efter nederlag….Men ju mer jag studerade de misstag som gjorts i det förflutna, desto mer trodde jag att odlarna inte var oövervinnerliga. Om vi kämpade mot dem på rätt sätt kunde vi slå dem…. Jag kände att en fackförening kunde lyckas.”

I början av 1970-talet visade en opinionsundersökning att 17 miljoner amerikaner vägrade att köpa bordsdruvor. Under det tumultartade året 1968 marscherade omkring 5 000 personer genom San Franciscos gator och ropade ”Viva la huelga , viva Chavez”. (Många år senare döptes Army Street, en viktig väg i San Francisco, om till Cesar Chavez Street.)

Chavez hade en djup förståelse för kraften i offentliga, icke-våldsamma protester. Han fastade tre gånger – två gånger i 25 dagar och en gång, 1988, i 36 dagar – för att uppmärksamma de dåliga arbetsförhållandena och den fara som bekämpningsmedel utgjorde för lantarbetare och deras familjer. Våren 1966 ledde han en marsch på 340 mil från Delano till trappan till State Capitol i Sacramento, vilket ledde till undertecknandet av det första fackliga avtalet mellan odlare och lantarbetare i USA:s historia. I juni 1975 undertecknade Kaliforniens guvernör Jerry Brown en lag i delstaten som garanterade lantarbetare rätten till kollektiva förhandlingar.

Chavez jacka var en av flera som tillverkades för funktionärer och högt uppsatta medlemmar i facket. Den har kommit att representera solidariteten hos några av landets fattigaste och minst mäktiga arbetare som stod tillsammans för att kräva bättre villkor. Den står naturligtvis också för en karismatisk man som blev en symbol för motstånd och förnyelse för dessa arbetare. Den har varit en del av flera museiutställningar sedan den förvärvades, bland annat ”America’s Smithsonian: Celebrating 150 Years” 1996.

Harry Rubenstein minns att han tog kontakt med familjen Chavez kort efter Cesars död. ”Ett av mina ansvarsområden på den tiden”, säger han, ”var att fungera som kurator för amerikansk arbetskraft, så jag hade en bakgrund i mycket av det som Chavez stod för. Men jag gjorde förfrågan med största omsorg och tog verkligen inte denna gåva lättvindigt.”

Vad som sig bör, eftersom den historia som detta enkla plagg har att berätta är inget mindre än ett amerikanskt epos.